Blek morgon och att kasta vaccin mot svin

Det är en blek morgon. Dimmigt och immigt och snorhalt. Jag är så trött att jag nästan inte orkar stå eller gå, det känns ganska obehagligt. Får hoppas att det går över under dan. Tills vidare skyller jag på att det är fredag.

Dagens första möte blir en kombinerad intervju och diskussion kring webb och intranät. Säkerligen ett intressant möte som lär ge mig mera jobb. Det gillar jag! Jag hugger på allt! (Åtminstone allt som jag tror att jag klarar av…)

Stoppa sprutnålen i nåt dött i stället för i mig! 

Vårt konferensrum har i skrivande stund besök från företagshälsovården. Det vaccineras, mot influensa, tror jag. Jag gillar inte vaccin som känns onödiga. Se bara hur det gick med svininfluensavaccineringarna! Visst, sex liv räddades, men hur många fick svåra och livslånga biverkningar? Var är dessa siffror från de ansvariga??? Kan man lita på siffrorna i media? Och jag som varnade flera gånger här på min blogg att det var bristande information från den som är ansvarig för vården i vårt län och dåliga möjligheter till kommunikation. För övrigt var de ansvariga först med att vaccinera sig – trots att de inte tillhörde några som helst riskgrupper. Pinsamt! Om jag inte minns fel var det lokalblaskan som skötte frågor och svar här och inte den verksamhet som är ansvarig för vård i länet… Nu visar det sig att ingen riktigt kände till vad man pådyvlade svenskarna…

Solen tittar fram. Jag ska förbereda mitt möte och inte gå igång på idioti i vården.

Read Full Post »

Illamående och post

I eftermiddags var det inte roligt att vara Tofflan. Det blev till att ligga med huvudet i en hink… Det är medicinen som gör att jag mår illa, så jag har bestämt att jag bara ska ta en tablett, inte två. Jag har meddelat doktor Anders det per mejl. Jag pallar inte med att må som jag gjorde i eftermiddag och dessutom visade fingersticket igår att mitt blodvärde stigit från 90 till 103. (Fy vilken gnällig människa jag är!)

Det här är emellertid Sickan*, inte Tofflan.

                                                                                                                                                            Idag fick jag mitt röstkort med posten. Du har väl inte missat att det är val den 19 september? Det har inte jag, men jag höll på att bli lite orolig över varför mitt röstkort aldrig kom – dessa skulle ju börja delas ut med posten för över en vecka sen. Inte för att jag vet vilket parti som ska få min röst… Jag tyckte att jag hade bestämt mig, att allt var så solklart, men som kom ett par idiotiska utspel från partiledningen, så… Fast det klart… Det ÄR ju faktiskt så att vi numera kan rösta på person – så då kanske jag ska ta och stryka partiledaren, helt enkelt, på valsedeln… Vi får se, vi får se… Har DU bestämt dig vilket parti som får DIN röst???

På tal om post så fick jag ett skumt sms för nån timme sen. Det stod att ett paket från Bokus var på väg med post till mig. Men jag har inte beställt nåt..? Eller har jag det..? Eller eller..? Bokus är ju för mig ett seriöst företag, så jag hoppas att det inte blir nån ny Pocketklubben-historia… (På tal om böcker, för resten, så slank Unni Lindells bok Mörkermannen ner i varuvagnen tidigare idag. Den har precis kommit i pocket och nån tröst ska man väl ha när man är sjuk och illamående så man inte kan äta choklad?)

En pocketdeckare unnade jag mig idag!

                                                                                                                                                      Har pratat med Fästmön i en timme i telefonen. Besöket på företagshälsovården gav henne tyvärr inte så mycket, så egentligen är hon tillbaka på ruta ett. Förhoppningsvis blir jag strax piggare och kan vara där och skoja till (..?) hennes tillvaro snart. Inte för jag vet om det hjälper, men ingen av oss gillar att vara sjuk.

Nu ska jag slänga mig i favoritfåtöljen och grubbla över valet, Bokus och… nej, jag ska läsa. Eller glo på TV. Och kanske äta en druva eller två…

                                                                                                                                                      *Sickan = Sick Man; ingen är så sjuk som en man är när han är sjuk…

Read Full Post »

Uj uj… undan…

Ja undan går det väl inte precis här, men lite uj uj bättre är det i vart fall idag. Även om det i denna stund snurrar rejält i skallen och jag mår illa… Har nyss varit över till Tokerian – var tvungen till det. Dels hade jag inte varit förutseende nog att se till att ha nåt lämpligt till middag och dels behövde jag posta ett brev. Middagen blev soppa – jag har köpt tomat och thai – nu är det bara att välja till kvällen. Men det lär dröja, för det var väl typ nån timme sen innan jag fick i mig frukosten…

En sån här blev det…

…och en sån här.

                                                                                                                                                          Brevet var en jobbansökan! Det är så ovanligt numera att man ska posta ansökningar. Lite rädd blev jag, med tanke på att bläcket i min skrivare håller på att ta slut och jag  KANSKE har bläck hemma som passar. Om inte, måste jag åka till Stormarknaden och inhandla och blotta tanken på Stormarknaden gör mig än yrare i bollen…

För övrigt plitade jag ner en jobbansökan till. Detta gjorde mig givetvis totalt slut, men jag har ju en viss erfarenhet så detta går ganska snabbt numera. Men tänk om det kunde ge nåt resultat också… Jag är en fena på att skriva ansökningar som gör att ANDRA får jobb, men när det gäller mig själv är jag visst inte lika kompetent. Eller vad det nu handlar om…

På hemvägen från Tokerian mötte jag A, som jag försökte konversera, stödd mot en betongkruka med blommor. Folk är väldigt snälla och välmenande, men jag har för lite ork för socialt umgänge nu. Det innebär att nästan allt jag orkar skriva, till exempel, hamnar på bloggen. Ändå svarade jag på två mejl på förmiddagen, artig som jag är, till två vänner – en gammal och en ny. Jag skriver inte så långt, jag orkar inte. Orkar knappt läsa mejl heller. Men jag är glad att ni bryr er. Bli inte ledsna bara om jag dröjer med att svara – och läsa… Jag måste dra ner på kraven för tillfället och tillåta mig att gå på sparlåga. Detta innebär också att jag inte kan leka taxi som förr till mina nära och kära, trots att jag skulle vilja. Men bara det att ta sig ut till garaget är… som att kliva uppför ett berg. Jag blir så jäkla andfådd, låter som värsta 100-åringen…

Så här pigg vill jag bli!

                                                                                                                                                            Fick just sms från darlingen att hon överlevt besöket på företagshälsovården och nu är på språng till nästa möte – ett tandläkarbesök med Den Lille Mannen*.

Själv ska jag slänga mig raklång på gästsängen, för nu är Tofflan uj uj… slut.

                                                                                                                                                           *Den Lille Mannen = Elias

Read Full Post »

Försöka fixa

Redan sista dagen i augusti! När jag tittar ut genom fönstren idag ser jag en grå dag. Ja, nu går vi oundvikligen mot kallare tider. Det går mot höst, det kommer vackra färger utomhus (alltid nåt att glädja sig åt!). Men mitt timglas är på väg att rinna ut. Därför måste jag försöka fixa några saker den närmaste tiden.

Mitt timglas är på väg att rinna ut…

                                                                                                                                                                Jag har sett två lediga jobb som jag måste söka. Såg annonserna i lokalblaskan härom dan, men båda jobben har legat ute i ungefär en vecka. Sånt stressar. Två ansökningar måste jag skriva. Två BRA ansökningar. Jag känner mig inte så BRA just nu, men det måste gå.

Det finns också ett helt gäng bilder som jag behöver säkerhetskopiera, men det handlar mest om att stoppa i en USB-sticka och klicka på filer hit och dit. Det borde jag väl ändå orka med..?

Jag strök igår kväll framför TV:n. Det hade legat en lite strykhög här sen ett bra tag och den fylldes på efter maskinen jag körde sist. Det ligger bara krav och stress i en sån hög, så efter att ha tagit det lugnt och faktiskt slumrat en stund under tidiga kvällen släpade jag så fram bräda och järn. Det gick lättare när jag samtidigt glodde på CSI NY på Kanal 5, men jag fick pausa och sitta ner ofta. Så piggelin är jag…

Annars känns det mest akut att ta en dusch och tvätta håret. Det är jobbigt att stå så länge i duschen, men sist gick det ju bra. Duschutrymmet är litet och jag kan alltid ta spjärn och stöd mot väggarna och låååångsamt rasa ner. Om jag rasar, vill säga. Nu har ju mina värden (eller ETT av dem!) stigit, så nu borde jag snar kunna studsa fram genom tillvaron. Tjolahopp!

Åt upp druvorna igår, så jag ska försöka masa mig ut och köpa nya. Men det var jobbigt att gå till Tokerian i söndags – och då var ändå Fästmön med plus att vi åkte bil…

Anna ja… Hon mår ju inte heller så bra, så hon blir hemma ytterligare några dar från jobbet. Idag ska hon till sin företagshälsovård. Vi är väl ena skruttlisor! Men för mig är det lätt att vila och hämta krafter, Anna har fyra barn att tänka på den här veckan också, trots att hon inte mår så bra. Jag behöver liksom bara tänka på mig själv.

Nu blir det en stund med lokalblaskan och sen ska jag försöka lämna ett prov i ett av de tre rören jag fick med mig hem. UFF! säger jag bara… Men det ska jag väl försöka fixa. Nån annan än jag själv kan inte göra det…

Rörigt? Nja, jag ska lämna prover i dessa rör och ska försöka få till det första idag. UFF!

Read Full Post »

Chefer står ofta bakom mobbning på jobbet

Under två år blir 10 000 personer mobbade på jobbet. Det visar undersökningar som Stressforskningsinstitutet har kommit fram till och som lyfts fram i en debattartikel i Dagens Nyheter. Låt mig säga som så att jag inte är förvånad…

Debattartikeln är signerad Gabriel Oxenstierna, forskare, Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet,  Töres Theorell, professor emeritus vid Karolinska Institutet och vetenskaplig rådgivare vid Stockholms universitet samt Stig Elofsson, docent vid institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet. De tre menar att omorganisationer, som ofta innebär nyanställningar, nedskärningar och omplaceringar, är en viktig orsak till mobbning på jobbet. Och chefer som uppträder som små diktatorer när de menar att anställda är utbytbara bäddar för mobbningen. 

Chefen är diktatorisk och arbetstagaren kan välja att böja sig – eller få sluta. Är det verkligheten på våra arbetsplatser idag?

                                                                                                                                                           Vidare menar de att den som öppet vågar prata om missförhållanden på jobbet kan antingen hyllas eller petas, beroende på vilken omgivning han eller hon befinner sig i:

[…] En person med rättvisepatos som ärligt och modigt påtalar uppenbara missförhållanden blir belönad i en omgivning som ser uppriktighet som en tillgång. Samma person kan i stället bli ett mobbningsoffer i en omgivning som vill tysta all kritik och helst vill att ingenting skall förändras. […]

Undersökningen har bland annat omfattat frågor om mobbning på arbetet. Siffrorna visar att allt fler känner sig mobbade i organisationer som omorganiserar. Och översätter man siffrorna i undersökningens resultat skulle de innebära att det tillkommer 10 000 nya mobbningsoffer på två år.

Det finns också andra företeelser på en arbetsplats som innebär att arbetstagare känner sig mobbade:

[…] Män som uppfattar sin chef som diktatorisk (egoistisk, undviker människor eller grupper, arbetar för sig själv, är ovillig till gemensamma aktiviteter och uppger att de anställda är utbytbara) och kvinnor som rapporterar att ingen bryr sig om dem på arbetet löper avsevärt större risk för framtida mobbning än andra. […]

Annat som kan stimulera mobbning är att man känner att man inte kan påverka sin arbetssituation och att det finns motstridiga krav.

Tyvärr tycks det på sina håll finnas grupperingar som gör att de enskilda mobbade inte klarar att bryta sig ut, menar de tre artikelskribenterna.

[…] På många arbetsplatser tycks finnas en samförståndets kultur som gör arbetsgivare, kolleger, företagshälsovård, rättsväsende med flera parter till medverkande i mobbning. […]

För att komma runt detta vill de tre skapa en oberoende instans som kan hjälpa dem som mobbas, kanske arbetsmiljöinspektörer. Vidare efterlyser de hjälp till de mobbade i form av terapier som visat sig vara lämpliga i dessa sammanhang.

Avslutningsvis efterlyser de en nolltolerans för mobbning på våra arbetsplatser. Och det är jag den första att skriva under på! Min förra arbetsplats var en sådan organisation som ständigt omorganiserades. Synen på de anställda var precis lika cynisk som det beskrivs ovan: de anställda ansågs utbytbara. Och den som vågade protestera, tja, den köptes ut, typ…

Ska det vara så här idag??? Och hur är det på DITT jobb? Vågar du och dina kollegor ta upp missförhållanden eller kritisera en chef?

Read Full Post »