Uj uj… undan…

Ja undan går det väl inte precis här, men lite uj uj bättre är det i vart fall idag. Även om det i denna stund snurrar rejält i skallen och jag mår illa… Har nyss varit över till Tokerian – var tvungen till det. Dels hade jag inte varit förutseende nog att se till att ha nåt lämpligt till middag och dels behövde jag posta ett brev. Middagen blev soppa – jag har köpt tomat och thai – nu är det bara att välja till kvällen. Men det lär dröja, för det var väl typ nån timme sen innan jag fick i mig frukosten…

En sån här blev det…

…och en sån här.

                                                                                                                                                          Brevet var en jobbansökan! Det är så ovanligt numera att man ska posta ansökningar. Lite rädd blev jag, med tanke på att bläcket i min skrivare håller på att ta slut och jag  KANSKE har bläck hemma som passar. Om inte, måste jag åka till Stormarknaden och inhandla och blotta tanken på Stormarknaden gör mig än yrare i bollen…

För övrigt plitade jag ner en jobbansökan till. Detta gjorde mig givetvis totalt slut, men jag har ju en viss erfarenhet så detta går ganska snabbt numera. Men tänk om det kunde ge nåt resultat också… Jag är en fena på att skriva ansökningar som gör att ANDRA får jobb, men när det gäller mig själv är jag visst inte lika kompetent. Eller vad det nu handlar om…

På hemvägen från Tokerian mötte jag A, som jag försökte konversera, stödd mot en betongkruka med blommor. Folk är väldigt snälla och välmenande, men jag har för lite ork för socialt umgänge nu. Det innebär att nästan allt jag orkar skriva, till exempel, hamnar på bloggen. Ändå svarade jag på två mejl på förmiddagen, artig som jag är, till två vänner – en gammal och en ny. Jag skriver inte så långt, jag orkar inte. Orkar knappt läsa mejl heller. Men jag är glad att ni bryr er. Bli inte ledsna bara om jag dröjer med att svara – och läsa… Jag måste dra ner på kraven för tillfället och tillåta mig att gå på sparlåga. Detta innebär också att jag inte kan leka taxi som förr till mina nära och kära, trots att jag skulle vilja. Men bara det att ta sig ut till garaget är… som att kliva uppför ett berg. Jag blir så jäkla andfådd, låter som värsta 100-åringen…

Så här pigg vill jag bli!

                                                                                                                                                            Fick just sms från darlingen att hon överlevt besöket på företagshälsovården och nu är på språng till nästa möte – ett tandläkarbesök med Den Lille Mannen*.

Själv ska jag slänga mig raklång på gästsängen, för nu är Tofflan uj uj… slut.

                                                                                                                                                           *Den Lille Mannen = Elias