När livet vänder: Annahita

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Hon har överlevt så mycket, Annahita. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

I kväll är det party i Den Eviga Ungdomens Stad. Jag hade inte tänkt titta på TV alls, men Fästmön undrade om vi inte skulle se När livet vänder i alla fall. Så hur det nu var slogs TV:n på och vi lyssnade på Annahitas berättelse. En berättelse om så många umbäranden att hälften hade räckt för att slå en människa till marken så hårt att hon aldrig mer reste sig.

Annahitas liv har inte varit kärlekslöst. Kärleken till den första mannen lyser fortfarande ur hennes ögon när hon berättar om den. Men så gick han bort genom en olycka när sonen var 20 dagar gammal. Som ung änka i Iran blev Annahita då åter omyndig. Familjen utsåg en ny man åt henne.

Så småningom blev familjen tvungen att fly. Då hade Annahita ett nytt litet barn, en nyfödd dotter, med sig i en väska. Sonen tvingades hon lämna kvar hos morföräldrarna, för hon fick bara ta sitt yngsta barn med sig.

Redan här tycker jag att det räcker med lidanden i en enda människas liv. Men det gör det inte. De blir fler och fler och fler. När Anja Kontors vid ett tillfälle under kvällens program undrar hur Annahita kunde överleva, svarar Annahita:

Det var… kraften. Kraften!

Den kraft, som genomsyrade Annahita och som fick henne att lämna sin dåvarande tro och viga sitt liv åt Jesus Kristus och kristendomen. Idag är den före detta muslimen, den misshandlade kvinnan, hon, som lämnade sitt barn och som begravde sitt andra barn levande, präst i svenska kyrkan.

Det här var nog det starkaste programmet hittills i serien När livet vänder. Jag hade nästan inga ord för att teckna ner här vad jag upplevt i afton en halvtimme mellan klockan 20 och 20.30. Annahitas barn kan verkligen vara stolta över sin mamma!

Missade du programmet om Annahita? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista april

Ett Valborgskt inlägg.

---

 

Min Sista april-lunch.

Idag är det den sista dagen i april månad i år. Tiden bara flyger iväg! Det känns väldigt konstigt att inte vara i Uppsala den här dagen – jag har liksom varit det de senaste 30nånting åren. Men idag är jag på orten där jag jobbar om vardagarna. Och Valborgsmässo-afton klassas som en vardag. I alla fall till största delen. Kexfabriken/Besticklådan, som är min arbetsplats, har idag öppet till klockan 15. Då tänker jag, och de som inte redan har gjort det, försvinna för dagen och inte dyka upp förrän på fredag. För att klara arbetsdagen blev jag emellertid tvungen att inta lunch och för en gångs skull bestod den inte av sill, potatis och nubbe denna Sista april utan sallad och paj. Det kändes väldigt… konstigt.

Ryggen har varit onådig ett par nätter och jag är väldigt trött. Det är ett annat skäl till att jag checkar ut lite tidigare idag. På jobbet är det annars hyfsat lugnt här idag. Vissa är småhysteriska, som vanligt, andra otrevliga, också det som vanligt. Men jag föredrar att tänka på de trevliga och de som kan visa vanlig hyfs och respekt gentemot andra människor. Det finns en hel del såna snälla människor som jobbar här! Idag har till och med två personer lovat att hålla ögon och öron öppna vad gäller nytt jobb för min del. Det gör mig varm om hjärtat!

En kollega jobbar sin sista dag här och det rensas friskt på andra sidan skrivbordet. Vi har haft en stunds sittning med genomgång av vad jag ska ta över från och med fredag. Det känns ganska OK att vara kvar här två månader till och göra sånt samt hjälpa den nya kollegan, som kommer på måndag, tillrätta i början. Vad jag förstår är det en väldigt erfaren person, så det kanske inte behövs så mycket handpåläggning från min sida. Men det är ändå så att man kan behöva lite lotsning in i sin nya tillvaro – även i cyberspace.

Gullvivor!

Det blev en sedvanlig liten promenad på lunchen och jag blev så glad, för nu är det verkligen vår! Jag såg nämligen gullvivor. Tyvärr kunde jag inte gå ner på knä och fota dem så nära som jag hade velat på grund av ryggen, men här är ett bildbevis!

Fästmön är ledig idag och jag fick just en signal från henne att de mest underliga vårkreationer har siktats på en Tokeria nära mig. Den som ändå kunde dokumentera och visa… Jag har frågat om hon har låtit bli sillnubben, men misstänker starkt att hon har luktat på korken. Skämt åsido, det blir lugna puckar hemma hos oss i kväll. Anna ska jobba och jag tror att hon till och med börjar tidigt. Sill och potatis och gräslök med ett par snapsar blir det i alla fall när jag kommer hem. Och kanske softar vi tillsammans framför en film till dessert. Det känns rätt OK att ha uppnått mogen ålder och inte behöva känna sig tvungen att partaja Sista april…

Nu ska jag avsluta den här fikarasten, som inte blev nån fikarast utan en rast där jag bloggade mest om jobbet. Och för att du ska få nåt lite vackrare att titta på än den ganska misslyckade bilden på gullvivorna får de se några av de tulpaner vi har här i krokarna på jobbet. Tulpaner har jag hört ska vara Annas snälla mammas favoritblommor, så jag lägger ut bilden och tänker på min blivande svärmor som jag hoppas har en bra dag i sin Slottsträdgård tillsammans med sin L.

Naturligtvis önskar jag inte bara dem utan även dig, som har orkat läsa ända hit, en riktigt fin Sista april! Ta det varligt med alkoholen och eldandet!

Tulpaner på jobbet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »