Lördagen som… försvann..?

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar om ätbart samt undrar över vart tiden tog vägen. Lite grann, i alla fall.

Det blev jättesent innan jag kom iväg ut till Förorten. Storebror* var lite kinkig och tvättmaskinen seg. För att inte tala om mig själv. Fästmön och jag stack iväg direkt och hämtade en huvudbonad som kommit per post att avhämtas på livsmedelsbutik. Vi handlade ingenting där, för är det nån affär som kan betalt är det denna Coop-butik. Inte konstigt att Coop går så dåligt. Nej, vi for i sporrsträck till min favoritaffär ICA Solen. Dagen till ära var det druv-bjudning. Vi lät oss förstås väl smaka, glupska små (?) kickor som vi är.

Titta vilket bra initiativ! Är det inte kakor eller kolor så är det druvor! ICA Solen är bra på att bjuda sina kunder på saker.

Vi köpte med oss glassar hem och Anna och snaskade i oss våra på hennes balle**. Det började mulna på. Vi funderade över middagen. Ingen hade lust att ställa sig vid spisen i det kvava vädret. Vi noterade hur några arbetade med att gräva upp (!) sin uteplats, medan andra sprättade sin första öl runt halv fyra. Själva satt vi mest och latade oss och drack vatten. Och funderade över vilket namn det senaste Us-barnet kan tänkas få.

Bakom spaljén på Annas balle.

När de första regnstänken kom travade vi iväg till Kreta. Ja inte till ön Kreta utan till restaurang Kreta. Att sitta utomhus var inte att tänka på, så vi blev hänvisade ett av ställets två större bord – vi var ju fem personer (Storasyster åkte iväg på bio, annars hade vi varit fulltaliga). De tre medföljande yngre förmågorna valde var sin pizza, medan vi Äldste tog kyckling. Den enda som kastade sig över pizzasalladen var Kronprinsen. Jag vågar inte tänka på vad kålen gör med hans mage och vilka dofter som cirkulerar som bruna moln bakom hans stängda dörr i skrivande stund…

Pizzasallad.

Nåt av det finaste och godaste ätbara på Kreta är lökarna som är skurna som näckrosor och innehåller tzatziki. Mums!

Lök, som näckros, med tzatziki i.

Vi åt och drack och hade det gott, men med måtta idag. Läskigt nog blev summan på notan the number of the beast… Servitören hade aldrig sett det tidigare.

Usch vilken summa… 666 – the number of the beast…

Under promenaden hem hade regnet ökat från dropp till strilande. Jag hade tänkt stanna och fota några fina blommor jag såg på väg till restaurangen, men det fick bli endast dessa väldoftande syréner.

Väldoft på vägen.

I ett buskage hittade vi ett anslag som nog var bättre tänkt än stavat. Tyvärr hade regnet suddat ut en del av texten.

”Stop för dom som inte kener dom som bor här…”

Vart den här lördagen tog vägen vet jag inte riktigt. Det är redan kväll. Vi sitter/ligger i Annas vardagsrum med var sin kaffe. Jag skriver på Lapdancen, Anna surfar på sin iPhone. Prinskorven och Kronprinsen skypar (!) – ja Storasysters rum ligger ju mellan deras respektive rum. Fritzlan smaskar chips på sitt rum. En skrikande unge blåser såpbubblor som passerar Annas balle på väg upp mot skyn. Mr Sam and his homeboys sitter på loftgången och ölar. Ingen jävla studsmatta här, inte. Snart är det söndag, vilodag. Då ska vi storhandla. Tjolahopp, liksom…

*Storebror = Stordatorn
**balle = balkong

Livet är kort.

Read Full Post »

Den sista fredagen

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.

Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!

Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också! Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.

Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 

Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen! För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »