Vänliga veckan är nu!

Ett vänligt inlägg.

---

 

Varsågod att ta ett smultron. Det har emellertid ingen egen dag.

Det vimlar av alltings dagar, tycker jag. Är det inte tulpanens dag eller alla hjärtans, så är det kanelbullens, räkmackans, kvinnodagen, aidsdagen, mors dag eller fettisdagen, för att nämna några. En del dagar har funnits länge, medan andra är nyare fenomen.

Visste du att det finns veckor också? Lingonveckan känner många av oss till, stilla veckan en del. Och så finns ju vänliga veckan. Jag trodde att den veckan hade somnat in, för sist jag läste om den var i Svenska Journalen, som min farmor prenumererade på. Farmor själv somnade in 1982. Men faktum är att vänliga veckan körde igång igår.

Det kan ju tyckas larvigt med vänliga veckan. Samtidigt… vad är det som gör ont med att vara vänlig? Inte nåt, skulle jag vilja säga. Därför har jag ansträngt mig lite idag. Det kostade ingenting att…

• vinka till en tant jag känner
• tala om för min frissa att jag alltid är nöjd när jag går därifrån
• fråga min granne om allt är väl
• ringa lilla mamma och säga att jag hoppas att läkarbesöket i morgon går bra

Så nu utmanar jag DIG! Tänker DU också ta chansen att vara lite vänlig den här veckan???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skriva, läsa, kommentera… och fika!

Ett inlägg om att läsa och skriva och funderingar över vad som är sant i det skrivna ordet. Och gott till kaffet!

Idag läste jag ett intressant inlägg om #blogg100. Du vet, det där grejset, utmaningen, man ansluter sig till med syftet att skriva ett blogginlägg om dan. Och tagga #blogg100. Webbhjälpen, som skrev detta finurliga inlägg, skippar #blogg100 till fördel för #kommentera100.  Inget illa om #blogg100, men Webbhjälpen tycker att kvalitet är viktigare än kvantitet. Trots att jag själv skriver ganska många inlägg och alla inte har nån hög kvalitet, nickar jag instämmande. Lite grann ska man väl fundera över varför man har en blogg, men om man vill ut i cyberspace med sina ord kanske det inte är mängden utan innehållet som borde vara det viktiga. Om man nu vill beröra/roa/oroa/intressera/engagera andra människor. Skriver man en digital dagbok har man andra skäl än att skriva kvalitetstexter, kanske.

Gilla – lite slöare än en kommentar?

Naturligtvis är det upp till var och en. Men nog håller jag med Webbhjälpen om att det är roligare med dialog än massor av inlägg. Det jag emellertid har noterat – och så också Webbhjälpen – är att man kommenterar allt mer sällan nu. Det är inte så jättestor skillnad i själva besökssiffrorna, men i antalet kommentarer. Det är liksom… rätt slött att klicka på Gilla-knappen, men det är många som gör det. Då har man ju i alla fall tyckt nånting. Så gör även jag ibland, det tillstår jag.

För egen del tänker jag inte ansluta mig till varken den ena eller den andra bloggutmaningen. Att skriva ett blogginlägg om dan i hundra dagar ser jag inte som nån större utmaning, inte heller att kommentera hos andra bloggare. För det gör jag varje dag också.

Är allt som står i tidningen sant?

Men allt det man läser ska man ju ta med en nypa salt – även om det står i tidningen. Senast idag läste jag, till exempel, att Anna är helig. Visst är min älskling helig för mig, men helig-helig vet jag inte… Väldigt snäll är hon dock! Idag lagade hon  rotmos och bajskorv kycklingkorv till oss!

Vilken tur att jag köpte med lite dessert hem. Och nu ska du inte få för dig att det handlar om semlor eller nåt, fettisdagen till trots. Läste du inlägget före detta såg du naturligtvis att semlor inte är nåt jag estimerar. Anna har för övrigt redan blivit bjuden på semla idag. Nä, i stället ska jag strax duka fram chokladrutor med kokos till kvällskaffet. Eller kärleksmums, som Elias har lärt mig att de kallas. Vackert namn på en god kaka till en söt en fästmö, eller hur?

Kärleksmums!

Men redan innan jag serverar kaffet håller jag på att sätta det i vrångstrupen. Jag har fått ett mejl från Arbetsförmedlingen. Då blir jag alltid nervös och får ont i magen. Denna gång innehöll mejlet en inbjudan till en jobbmässa på torsdag. I Eskilstuna. Eh..? Jag bor liksom i Uppsala och jobbar… närmare Stockholm. Eskilstuna..? Börjar undra om nån har tryckt på fel sänd-knapp nu igen eller vad. Tänk om 61 000 pers dyker upp på torsdag. I Eskilstuna…

Vad tar du till kvällskaffet i afton? Och vad tycker du när det gäller skriva, läsa, kommentera, #blogg100??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Och eh… nej tack

Ett inlägg om semlor.

Idag är det fettisdagen. Då ska man äta semlor. Men jag kan för mitt liv inte tycka om semlor. In fact, när jag ser en semla tänker jag:

Mosa, mosa, krossa!!!

ungefär. Det är den mäktiga kombon av grädde och mandelmassa som får mig att… må lite illa.

Mosa, mosa, KROSSA! Fotot är lånat av http://www.fotoakuten.se

Eftersom jag i övrigt är känd för att gilla sötsaker finns det naturligtvis en historia bakom mitt semmelhat. Ett sportlov för länge sen, typ på stenåldern, var jag och hälsade på en kompis i Småland. Under veckan inföll fettisdagen. Min kompis pappa var bagare och gissningsvis hade Lena, som hon heter, ärvt dessa gener. Hon fick den briljanta idén att vi skulle baka semlor och bjuda snälla tanter i huset på. Främst tant Torn, hon var liten och snäll och i yngre dar en riktig kaktant.

Men… tant Torn var inte hemma och ingen annan tant heller. Det slutade med att Lena och jag åt upp semlorna vi hade bakat. Totalt 28 stycken, det vill säga 14 var. Sen den gången har jag inte ätit nån semla.

Livet är kort. Anekdoten ovan är baserad på en sann historia ur Toffellivet.

Read Full Post »

Fettis-dag!

Idag är det semmeldagen. Eller fettisdagen. Det tyckte vi skulle uppmärksammas, så när Fästmön slutat jobbet åkte vi till apoteket. SEN gick vi och köpte semlor. Och en kladdkaka. En av oss äter nämligen INTE semla (urrrrk, tvi, blä!).

Frida och Elias och Anna tryckte i sig sina semlor utan problem. Här avnjuter Elias sin:

Semla med massor av grädde gjorde liten pojke glad!

                                                                                                                                                         Men på Annas semla såg det ut som om en fågel hade trippat. Se fågelfotavtrycket!

Semla med fotavtryck från fågel?

                                                                                                                                                      Kanske, kanske finns det ett par semlor kvar till Storebror och Storasyster när de kommer hem från jobb respektive skola…

Tofflan äter verkligen inte semlor – inte sen den dan på sportlovet i slutet av 1970-talet när hon var på besök hos sin barndomsvän Lena Kling-Kling och de två bakade semlor (och åt upp ALLA 14. Var.) Så det fick bli en kladdig kaka med sprutgrädde på. Gott det också!

Kletigt och gott och inte en enda kalori…

                                                                                                                                                         Så nu blev vi så mätta att Anna la sig på sängen, Frida la sig på sin säng, Elias la sig i vardagsrummet och jag sitter i köket och gäspar. Och mat är ingen av oss sugen på… Får man göra så här??? Är det att vara god förebild???

Read Full Post »