Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘snälla tanter’

Ett inlägg om semlor.


Idag är det fettisdagen.
 Då ska man äta semlor. Men jag kan för mitt liv inte tycka om semlor. In fact, när jag ser en semla tänker jag:

Mosa, mosa, krossa!!!

ungefär. Det är den mäktiga kombon av grädde och mandelmassa som får mig att… må lite illa.

bakning_semlor Foto www.fotoakuten.se

Mosa, mosa, KROSSA! Fotot är lånat av http://www.fotoakuten.se

Eftersom jag i övrigt är känd för att gilla sötsaker finns det naturligtvis en historia bakom mitt semmelhat. Ett sportlov för länge sen, typ på stenåldern, var jag och hälsade på en kompis i Småland. Under veckan inföll fettisdagen. Min kompis pappa var bagare och gissningsvis hade Lena, som hon heter, ärvt dessa gener. Hon fick den briljanta idén att vi skulle baka semlor och bjuda snälla tanter i huset på. Främst tant Torn, hon var liten och snäll och i yngre dar en riktig kaktant.

Men… tant Torn var inte hemma och ingen annan tant heller. Det slutade med att Lena och jag åt upp semlorna vi hade bakat. Totalt 28 stycken, det vill säga 14 var. Sen den gången har jag inte ätit nån semla.


Livet är kort. Anekdoten ovan är baserad på en sann historia ur Toffellivet.

Read Full Post »

I natt hade jag en dröm. Men jag vet inte om den ska klassas som mardröm eller vanlig dröm. Därför får dagens bakgrundsnyans, turkos, symbolisera min allmänna förvirring…

Jag drömde att jag var på anställningsintervju – på mitt gamla jobb. Och chefen som intervjuade mig var en av de soligaste personer jag vet. Det hela var mycket märkligt. Kollegorna var samtliga unga, typ högst 25 år, men F skymtade förbi i ett dörrhål och vinkade. Jag var skör under intervjun och började gråta. Chefen försökte då få mig att bli lite glad och förevisade ett stort bord fullt med märkliga saker. Där fanns kortlekar, långa vasstrån, gräs och lite annat smått och gott. Jag fick välja en kortlek sa hon, men jag hade svårt att höra vad hon sa, för jag hade plötsligt blivit döv på ena örat. Inte ville jag välja nån kortlek heller – de hade nämligen alla snuskiga motiv på baksidan! I stället plockade jag ut ett långt, orange vasstrå.

Titta så förunderligt! Det här vill jag fota!

sa jag och torkade mina tårar.

Samtidigt slängde jag en blick utanför fönstret och så då mannen som för nåt år sen förlorade sin hustru i cancer. Han galopperade som en kalv på grönbete och hans hår hade blivit långt och flaxade kring hans axlar. I verkligheten har han mycket lite hår…

Så vaknade jag och hade ont i ena örat, för jag hade legat och tryckt på det. Och inuti hade jag en stor, stor känsla av sorg.

Efter frukosten satt Fästmön och jag och pratade en lång stund om detta med att prata om sina innersta tankar och känslor och hur svårt det är. Hur EXTRA svårt det kan vara att prata om sånt med sina nära och kära. Vi pratade även barndomar där man fick klara sig själv mycket mer än barnen får idag, snälla tanter som strök och doftade Bliw-tvål/snälla kvinnliga släktingar som gav en mat när pappa jobbade och mamma var på sjukhus i Stockholm, semestrar, pengar, tröstlöst arbetssökeri… Ett samtal som jag sparar djupt inuti mitt hjärta, tillsammans med min sorg idag. Mitt röda hjärta, som fortfarande slår – vilket jag ärligt inte trodde – och som är prickigt av tårar.


Mitt hjärta är prickigt av tårar idag.

Read Full Post »