Ett avslutande inlägg.
Webben ligger nere? Närå, det finns de som har tagit över. Delvis.
På förmiddagen idag hade jag det första av två (?) avslutande samtal på jobbet. Dagens samtal skedde på mitt initiativ och med HR-chefen. Det var inget samtal jag precis hade längtat efter, men för min skull – och för andras – behövdes det. Tyckte jag. Som snart ska lämna byggnaden och dess webbplatser. En webbplats har nån redan tagit över, den andra… svävar. Eller sköts med nåns vänsterhand ett tag.
Det fanns inget syfte att hänga ut nån eller snacka skit om nån under dagens avslutningssamtal. Jag ville beskriva mina känslor, upplevelser… och farhågor. Från min förrförrförra arbetsplats hade jag med mig att jag inte ska föra nån annans talan – jag vet ju inte exakt hur nån annan känner. Idag förde jag bara min egen talan. Fast jag nämnde att jag var bekymrad över två personer. Det var allt.
Jag hoppas att HR-chefen fick nånting med sig, nånting att ta till sig. Jag vet att h*n fann några saker användbara (ja, jag borde kanske ha blivit konsult?). Andra saker var kanske lite mer osäkert vad h*n skulle göra med. Mitt förslag var att h*n skulle vara lite vaksam och lite extra observant med anledning av det jag sa. Agera först om det blev alldeles akut nödvändigt.
Det finns många som är duktiga och fina här.
För min del är det snart slut. Ingenting som sas idag ändrar nånting. Det var på sätt och vis skönt, för jag kände att jag kunde tala fritt ur hjärtat. Och bland annat säga att jag faktiskt tycker att man har behandlat en person rentav oför-skämt genom ett visst agerande. Men också att det finns många duktiga och fina människor som arbetar här på Kexfabriken eller i Besticklådan. Det är hos en del av dem jag har sökt och fått stöd och uppskattning när jag har mötts av det motsatta på närmare håll. Det var till exempel hos en av dem jag kunde gråta ut vid ett tillfälle. Det var hos en annan jag hämtade kraft när jag inte visste hur jag skulle orka ta mig hit dan därpå.
Men ingen kan nånsin hjälpa mig eller göra nåt för mig. Det måste jag göra själv. Varje dag är en kamp, inte bara mot förtretligheter i tillvaron utan mot mig själv och min kan-inte-klarar-inte-mentalitet. Jag lär aldrig bli nån perfekt människa. Jag är inte ens säker på om jag blir 53. Det enda jag – och alla andra människor – med säkerhet vet är att vi ska dö. Först då är min resa slut. Först då växer det mossa på mitt namn. Men innan dess ska jag göra mitt yttersta för att få ut mina ord i svart på vitt. Jag är nämligen inte den enda som är utan skuld och jag vill visa namnen på några till, från det förflutna. Det har jag lovat mig själv. Då kunde jag nämligen inte försvara mig för jag visste inte vad jag var anklagad för. Det vet jag fortfarande inte. Men jag kan ge min version av skeendet.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 