Posted in Diskutabelt, Ironi, Personligt, tagged ansvarig, arbete, attraktiv, ömhet, barn, bebyggd, besöksanpassad, bo, braka vidare, chefredaktör, Claes de Faire, droppa goda råd, faktum, född, födelsestad, förbannade skyldighet, företag, företagarvänlig, Framtidens Motala, gammal, gästblogga, glad, gymnasiet, inte nådig, inte tokiga, inte tro att vi är nånting, Jante, kalla hemma, kändis, känsla, klicka på länken, kommunalpolitiker, krönika, kustremsa, lärarvikarie, läsa, låta bli, leka, mediekretsar, mildrad syn, moderat, Motala, motalian, när Fan blir gammal blir han religiös, närmare vattnet, notera, omodernt, omsätta dem i praktiken, oroa sig, Per de Faire, plural, rasande rak på sak, resumé, rikspolitiker, sakna, sämre, sätta kaffet i vrångstrupen, singular, skriva, sluta, snårig terräng, softade brillor, son, stad, stolthet, svensk småstad, undermåligt erbjudande, understundom, uppfostrad, upptäcka, utbildad, Varamobaden, väjer inte, webbplats on 16 november 2013|
2 Comments »
Ett inlägg med anledning av en krönika om Metropolen Byhålan.
När jag gick på gymnasiet i Metropolen Byhålan hade jag understundom en lärarvikarie som hette Per. Han var egentligen inte utbildad lärare, tror jag, inte då, i alla fall, utan moderat kommunalpolitiker, om jag inte missminner mig. Men hur som helst, under mitt andra läsår föddes Pers son Claes. Jag tror att det är hans son, vill säga. Claes de Faire, idag chefredaktör på Resumé, gubevars!
Claes de Faire är alltså lite kändis i mediekretsar. Och vad passar väl bättre än att låta en sån gästblogga på Framtidens Motala? Fast lite jobbigt blir det allt när titeln på Claes blogginlägg är
Ingen bryr sig om en svensk småstad idag
Eh… där satte nog en och annan motalian morgonkaffet/eftermiddagskaffet/kvällskaffet i vrångstrupen i onsdags. För Claes är inte nådig gentemot sin födelsestad… Den stad han lämnade för 15 år sen och för tio år sen slutade kalla hemma. Han säger att han ser på stan med en viss ömhet, men sen talar han om att han minsann noterar hur mycket sämre allt har blivit.
Inte är stan besöksanpassad heller. Han skriver bland annat (notera att stad egentligen är singular, men att Claes gör plural av Motala):
[…] Ibland får jag känslan av att ni är en stad som är glada för att Motala inte mer besöksanpassat, att det finns en stolthet i att staden inte är mer företagsvänlig eller att invånare inte ska kunna bo närmare vattnet än de gör. Hur ska man annars kunna förklara att Varamobaden är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter och som har ett totalt omodernt och rent av undermåligt erbjudande till besökande? Eller att företag efter företag lämnar Motala och att kustremsan kring kommunen inte är mer bebyggd? […]
Claes de Faire fortsätter att vara rasande rak på sak när han i nästa stycke skriver att ingen saknar Varamobaden, att ingen oroar sig för om det finns jobb i stan eller inte och att ingen rikspolitiker bryr sig.
Hoppla, hoppla! Detta hade man nog inte förväntat sig att få läsa på Framtidens Motalas webbplats… Men Claes de Faire väjer inte, han brakar vidare i den snåriga terrängen (är det månne den obebyggda kustremsan kring kommunen?) och talar om för ansvarig(a) att det baske mig är dennes/deras (motalianernas? kommunalpolitikernas?) förbannade skyldighet att göra stan så attraktiv som möjligt. Fast misslyckandet är ju ett faktum och därför fortsätter Claes de Faire med att droppa ett antal goda råd.
Det må jag säga! Och vi som är födda och uppfostrade i stan som fick lära oss att inte tro att vi är nånting! Motala = Jante, typ.
Men ytterligare ett faktum är att Claes de Faires råd inte är så tokiga alls. Så mitt råd till dig som bor där är att du ska läsa dem. Och se till att nån omsätter dem i praktiken!
Sen kan jag emellertid inte låta bli att tala om för Claes de Faire att när han blir lika gammal som jag kommer hans syn på Metropolen att mildras. Han kommer att se på stan genom softade brillor och understundom till och med sakna ställen där som barn han lekte. För precis som jag lär han upptäcka att när fan blir gammal blir han religiös…
En riktigt bra krönika, dock! Läs den här ifall du missade att klicka på länken ovan!
Livet är kort.
0.000000
0.000000
Read Full Post »
Än finns det gott om böcker från de två stora bokkassarna som vännen Agneta bar över i mars förra året. Nu har jag grävt lite i dem. Den senaste lästa boken, vars pärmar jag slog ihop i Metropolen Byhålan, är PD James Patienten. Boken är inte författarens allra sista, men är en av de sista hon skrev med polisen och poeten Adam Dalgliesh i centrum. Tack, Agneta!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 