Tid att förnedra sig, att blogga och att räcka till

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.

Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.

I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

Jag blev ledsen.

Men så klart att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?

Livet är kort.

Read Full Post »