Tid att förnedra sig, att blogga och att räcka till

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.

Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.

I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

Jag blev ledsen.

Men så klart att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Köer, köer… och att bita i det sura äpplet

Vi traskar för det mesta iväg på våra morgonmöten, jag och L. Det blir promenader när vi pratar om högt och lågt och det är både omväxlande och stimulerande. Efter ett par promenader blir det ju så att man lär känna varandra på ett sätt som man kanske inte lär känna alla på en arbetsplats. Igår när vi kom till mötet möttes vi av en stor chokladask på mötesbordet. Bara det att i den gigantiska asken låg det… två bitar kvar… vi fick helt enkelt ta en frukt i stället. Just det här äpplet tyckte jag mer påminde om en paprika till formen.

När sötsakerna är slut får man bita i det sura äpplet. 

                                                                                                                                                              Ingen rolig dag idag alls igår. Fästmön var stressad och rastlös och det känns som om jag är en black om hennes fot. Jag vill inte vara nån tärande, jag vill inte vara i beroendeställning, men jag är det redan så tillvida att jag lutar mig tungt mot henne nu när det viner om öronen. Det kanske är dags för mig att bita i det sura äpplet – igen – och låta henne få ett liv utan en gnällspik som jag. Allt jag vill är att göra henne lycklig, men det kan jag inte som läget är. Jag kan fortfarande knappt fungera om dagarna, ärligt talat begriper jag inte hur jag kommer ur sängen. Endera dan gör jag nog inte det. Men inte riktigt än. Snart.

Det var som vanligt långa bilköer till jobbet idag. Eftersom jag jobbar på en byggarbetsplats stängs gator, vägar och infarter av rätt som det är. Det blir inte köerna kortare av. Men jag klagar egentligen inte, jag är glad att jag har ett jobb att åka till – ytterligare några veckor.

Bilköer framåt och bakåt… 

                                                                                                                                                               Idag ska jag sitta i sammanträde två gånger – hoppa lite in och ut som en annan hoppjerka. Detta för att jag ska få underlag till den artikel jag ska skriva i morgon, förhoppningsvis. En annan grund är förstås intervjun med fru Chef1 som jag ska göra efter arbetstid idag. Det blir spännande! Fru Chef1 har en otroligt skarp hjärna och jag skulle inte vilja ge mig i nåt vetenskapligt gräl med henne…

Read Full Post »

Inga guldstjärnor, bara papp

Kvällen har bara gått. Jag har visserligen varit och handlat och jag har kokat korv och ätit. Men sen har kvällen bara gått. En stund gick åt till att säkerhetskopiera filer. Snart tar USB-minnet slut!

Axeln värker som tusan. Det värker ända ner i underarmen. Varje tangentnedslag gör ont, faktiskt. Men skit samma. Jag beklagar mig inte. Så länge jag skriver vinner jag kampen över de negativa tankarna. Inte vill jag ha några guldstjärnor för att jag sitter här och hamrar ändå och roar en sån som dig med mina ord. Nej, här är ingenting av guld, bara papp.

Bara en pappstjärna.

                                                                                                                                                           Jag har försökt uppamma krafter att kolla lediga jobb, men jag har gett upp. Alla de jobb jag har sökt som jag har tyckt att det stod mitt namn på passerar revy för min inre blick. Nu återstår bara jobb där jag inte är kvalificerad nog eller jobb som jag inte vill ha. Jag har tre ansökningar inne på lediga jobb. Det ena vill jag inte ha för det innebär resor – och då måste det vara jädrigt bra betalt om jag ska kunna bil-pendla! Det andra är jag inte kvalificerad nog för. Det tredje är ett vikariat hos en arbetsgivare där jag har sökt hundra jobb, men aldrig kommit på intervju trots att jag är kvalificerad. Så nej. Motivationen är låg.

Det känns så meningslöst att fortsätta den här kampen. Jag befinner mig i helvetet och det är uppenbart att det är där jag hör hemma. Bara korta stunder, i Den Mest Älskades närvaro, känner jag mig levande.

Annars är det här inget liv. Jag vill inte mer. Jag vill inte. Jag vill inte leva längre. Jag har gjort så många fel, men jag tycker att jag har tagit mitt straff nu. Det tycker visst inte Makterna.

Jag vet inte hur jag ska kunna sova i natt. Jag vet inte hur jag ska komma ur sängen i morgon bitti. Men jag gör det. Jag gör det för att jag köper mig tid genom att jobba två och en halv vecka till. Då kan jag också betala mina räkningar en månad till. En månad.

Read Full Post »