Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.
Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.
Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.
I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.
Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.
Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.
_____________________________
Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.
Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.
Jag blev ledsen.
Men så klart att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.
Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!
Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.
Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.
Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Det här med Arbetsförmedlingen, vad dom ska göra och inte, vilka riktlinjer dom har att följa osv, och vad dom i verkligheten lyckas med,- det är ett mysterium att verksamheten får fortsätta gå på i ullstrumporna! Jag känner igen som bara har gott att säga, mest är det enbart negativa omdömen.
Själv hade jag turen att ibland få den hjälp och uppbackning jag behövde men det känns verkligen som att jag är ett undantag.
Det här med att tänka på vad man skriver och hur man formulerar det är viktiga saker det! Jag bloggar också för att få skriva av mig men också för att kunna titta tillbaka och komma ihåg. Ju mer jag hållit på desto mer klart har det blivit hur himla lätt det är att bli missförstådd. Det man själv tycker är en klockren formulering kan ju uppfattas helt annorlunda av den som läser.
Jag läser din blogg bland annat för att du alltid är just så välformulerad och det syns och känns verkligen att du kan det här med att använda vårt språk. Att du för det allra mesta dessutom skriver om sådant som intresserar mig att läsa gör ju inte besöket hos dig mindre angenämt.
Har jag nu klumpat till det ( medspråk eller formulering) så hoppas jag du har överseende med det.
En stor och varm och ‘helgig’ Kram till dig från mig!
Arbetsförmedlingen har ett uppdrag av regeringen kring hur de ska jobba. Som arbetssökande går det inte ut på att man ska få nån sorts hjälp eller uppbackning, det handlar enbart om att kontrollera.
Att skriva är svårt, för vi tolkar alla på olika sätt de ord vi läser – utifrån våra egna erfarenheter, skulle jag vilja säga. När man möts öga mot öga ger kroppsspråket en bättre vink om vad man som avsändare av ett budskap egentligen menar.
Du satte fingret på ytterligare ett av mina syften med att blogga: för att jag själv ska kunna titta tillbaka och komma ihåg. Faktum är att jag GLÖMDE att ange detta syfte i mitt inlägg ovan… (Mitt närminne är kort.)
Du har inte klumpat till det alls! Du har tillfört!
Kram!
Men ÅH! jag lyckades ju naturligtvis klanta mig lite här och där……
Ja ja, det bortser vi ifrån. 😛
http://arbetet.se/2013/11/13/han-kan-bli-nasta-chef-pa-arbetsformedlingen/
Tofflan,, sök ovan vetja 🙂
Vad då blogga för att man inte blir sedd ?? jag har bloggat med och utan partner, min blogg har då rakt inget med det att göra.
Jobb har jag, det har då inget med mitt bloggande alls att göra. Men, som med allt annat så har väl alla olika syften med sitt bloggande !
Ärligt talat, Gunilla, är jag inte på nåt skämthumör just nu. Den här dagen är rätt svart. Men ja, jag HAR sökt flera jobb på Arbetsförmedlingen, dock inte detta. Inte har jag fått nåt, men det beror kanske på att jag är överkvalificerad..? 😉
Vi har alla våra egna skäl att blogga. Somliga har ju, som bekant, i skrift uttryckt att man VILL bli läst.(Du vet vem jag menar.) Det är ett syfte som får stå för den personen. Jag har andra skäl att blogga och det är INTE att bli bekräftad, utan främst att skriva av mig och att hålla mitt skrivande vid liv (en viktig del av min yrkesroll, att skriva).Christina påminde mig (!) också om att jag faktiskt skriver för att komma ihåg vad jag har gjort…
Var och en har sina syften och skäl och så ska det vara! Jag tyckte att den aktuella bloggaren, som jag refererar till i inlägget, FÖRUTSATTE vissa saker. Nu har hon delvis förtydligat vad hon menar nedan. Jag läste nog ”inte samma behov SOM ANDRA” när hon i själva verket menade ”inte samma behov SOM TIDIGARE”.
Eftersom det är jag som ”sagda bloggare ovan” så lyder min formulering i inlägget: Jag har inte samma behov av att bli sedd och bekräftad, för jag blir det irl.
Mina ord har inget med varför andra bloggar, utan hur det känns för mig här och nu. Jag lägger ingen värdering i varför andra bloggar. Jag har flera skäl till att blogga, att bli sedd och bekräftad är ett av dessa.
Jag tappade lusten att blogga när jag hade en chef som lusläste alla inlägg och gjorde allt för att inkräkta i mitt privatliv. Jag kände mig ständigt övervakad. Och fick väga varje ord på guldvåg.
För ett år sedan fick min yngste son besked att han har cancer. Han är 21 idag. Och vi vet inte om hans 2 operationen har gjort honom frisk. Det är tungt att bära. Och jag tycker att det är orättvist att en ung människa med hela livet framför sig drabbas. Hellre att jag då drabbas, som ändå har levt i närmare 50 år.
Jag är ledsen att mina ord har sårat dig. Det var inte min intention.
Fint att du står upp för det du skriver och förklarar hur du menar. Det är ju självklart så att var och en har sina skäl till att blogga. Du har dina, jag har mina. Men jag tyckte att du FÖRUTSATTE att andra bloggar för att få bekräftelse. Nu har du här, på min blogg, delvis förtydligat vad du menar.
Nu har jag inte, som du hade, en chef som lusläser allt jag skriver, men väl andra, så det mer privata skriver jag under lösen som några få har, det allra mest privata har bara jag själv lösen till.
När det gäller din son var det inte riktigt så du formulerade i sms:et jag fick av dig. Som jag skriver i inlägget ovan trodde jag att du inte förstod att dina ord gjorde mig illa. Men just i den stunden jag läste dem på mobilen bröt jag ihop. Jag tolkade dem som att jag inte hade rätt att leva. Jag tog väldigt illa vid mig att en person jag såg som en vän (ja, vän är man när man har träffats som vi har gjort!) skrev så till mig just i mitt katastrofläge.
Även jag har stått bredvid som närstående till en UNG person med cancer. Min upplevelse var att det var en hemsk tid av ovisshet för oss alla. Jag tänkte nog aldrig på det där med ålder…