Tid att förnedra sig, att blogga och att räcka till

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.

Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.

I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

Jag blev ledsen.

Men så klart att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Gissa lådans innehåll!

En hel dag med föredrag, diskussioner, visioner, allt på engelska. Lite trött i huvudet, det medges. Men jag kvicknade hastigt till när jag hittade denna mystiska låda inne på en av toaletterna på jobbet. Och nu får DU gissa vad den innehåller! Den som lyckas får som vanligt äran att bjuda mig på en öl!

Vad innehåller den här lådan som stenen ser till att försluta ordentligt?

Gissa nu duktigt medan jag vilar hjärnan en stund!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett besök i verkligheten som värmde

Fästmön skulle på ett viktigt möte idag och Taxi Tofflan skjutsade. Chauffören själv hade stämt träff med R, en arbetskontakt from the past, en vän i nuet. Det var pirrigt. Jag var rädd. Rädd att kliva över tröskeln till en del av det hela, Det Stora Hela, som gjorde mig så illa. Men rädslan gick snabbt över när jag möttes av vänliga R.

Vi satt och småpratade på R:s rum och jag flyttades några år tillbaka i tiden. Det var en märklig upplevelse och faktiskt gjorde den inte ont. Därför att jag kände att jag var i en varm omgivning. Efter en stund kom T och tittade in och hälsade. Jag blev rörd över att T tog sig den tiden och det var trevligt att få en pratstund även med T. Samtalet var vänligt, varmt och inte elakt nyfiket. När jag skulle gå kom även M fram och hälsade och pratade några ord. Jag är alltså inte helt hatad. Jag ÄR INTE helt hatad…

R är ju också hjärtegod och förutom en kopp kaffe bjöds jag på karameller och ett fin present – ett presentkort på en bok!

Karameller och värme = R i ett nötskal!

                                                                                                                                                              Och så fick jag senaste nytt om R:s ”eskapader”, kan man väl kalla det hela. Jag hoppas att målet nås så att det blir bra för alla inblandade. Grejen är att jag visste inte tidigare hur hjärtegod R är, men nu har jag fått känna den värmen på olika sätt och då gör det liksom ÄNNU mera ont inuti när jag tänker på hur R blev behandlad. Det krävs onekligen ett stort mått mod också, att följa upp det hela så som R har gjort, verkligen! Och tänk att det ska ta sån tid ibland att hitta pärlorna bland människor – jag menar, ofta är det ju de falska pärlorna man träffar på…

Annas möte var klart på nån halvtimma, så längre än så blev inte min stund över tröskeln. Jag är glad att jag vågade, jag är glad att jag fick kliva in på en arbetsplats där människor bryr sig om, där människor är vänliga.

Däremot är jag bekymrad över en viss annan arbetsplats – eller snarare över min vän, min käre vän, som jobbar där. Jag vill så gärna tro att det finns rättvisa här i världen och att nån där uppe ser till att rättvisa skipas. För det är ingen av oss här nere på jorden kvalificerade nog att göra. Men ibland blir jag rädd och tvivlar. Nu tvivlar jag.

På hemvägen handlade vi lite nödvändigheter och onyttigheter och medan äggen kokade ringde jag upp mamma som hade ringt när vi var ute. Fick då åter igen hjälpa henne med att ringa telefonbanken för att ge henne en saldouppgift och sen ringa tillbaka till henne. Nästa vecka ska hon ta kontakt med C som ska hjälpa henne med deklarationen och i samband med detta ska hon också diskutera byte av bank. Hon är visst inte den enda i Metropolen Byhålan som byter bort Danske Bank…

Nu är äggen skalade och vi ska strax bänka oss vid köksbordet och en skål med ett kilo räkor samt diverse tillbehör. Jag känner mig trött i huvudet, jag har nyst hela dagen och undrar om jag inte snart måste kolla upp om jag är allergisk mot nåt – och framför allt mot vad, dårå…

Read Full Post »