Ett rätt svart inlägg om saknad och annat. Men också några ljusa tankar.
Idag är det Fars dag. Så klart jag saknar pappa extra mycket en sån här dag! Inte för att dagen firades så mycket de senaste åren, men jag skickade alltid ett kort och jag ringde alltid. Det behövdes liksom inte mer.
Min pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)
Även om hösten är min favoritårstid är det också den årstid när saknaden efter pappa gör sig mest påmind. Han gick bort när sommaren var som vackrast. En dag i slutet av juli drunknade han. Sen dess har inget varit sig likt.
Varför är just hösten, min favoritårstid för övrigt, den tid när jag saknar pappa mest? Först är det hans födelsedag i oktober. Därpå följer Allhelgona. Och så idag. Fars dag.
Jag har svårt när människor inte visar sina föräldrar den uppskattning de förtjänar. Jag kan förstå det om föräldrarna gjort dem ont, men inte annars. Det är så lite som behövs, det kanske räcker med ett telefonsamtal. Och ringa behöver man ju inte göra enbart till födelsedagar och Fars dag!
Ibland blir jag lite trött på min mamma. Det handlar mest om att jag själv kanske inte alla gånger mår så bra. Sen börjar mamma bli lite till åren kommen och det är också tufft att upptäcka som dotter. Min pappa var alltid den snälle i familjen, men jag har hört att han var ganska hård utåt. Min mamma var alltid den vassa, hårda i familjen. Jag gissar att hennes liv inte blev riktigt som hon önskade. Då är det lätt att bli… hård. Vass. För att överleva. Det är många gånger jag har blivit sårad. Det är många gånger fortfarande i vuxen ålder jag blir sårad. Jag kämpar hårt med att försöka bortse från det, för min mamma är den enda som finns kvar av min ursprungsfamilj. Den som, mot alla odds, överlever oss alla.
Min mamma i påskas.
Nu har jag förmånen att ha fått en ny familj också. Den med Fästmön, hennes barn och barnens pappa. Och med dem har även Annas föräldrar, syskon och deras familjer blivit min ”släkt”. På sätt och vis. Det är gott att tillhöra nånstans.
Visst har vi alla våra ups and downs i våra familjer, men senast igår kväll fick Anna mig att skratta så att jag nästan kräktes strax innan sänggående. Andra dagar är Anna den enda som har fått se mina tårar. Dagar som bara är svarta.
Ljusa tankar mitt i det svarta.
Det gör ont att läsa när människor skriver illa om sina familjer, särskilt om sina barn och om sina respektive. Det är saker som jag tycker bör ventileras inom familjen, inte ens i lösenskyddade blogginlägg. Men visst har väl jag också skrivit mindre smickrande saker om min familj nån gång. Inte mer, dock! Jag har lärt mig, ett antal gånger, att den som skulle ha kunnat bli en vän i stället har blivit en fiende som inte drar sig för att spräcka förtroenden, håna och förlöjliga. Men det är ju framför allt justare att ta saker med den det berör, inte nån tredje part. I alla fall inte när det gäller familjen. Och om det inte går är den ärliga och lojala vännen den naturliga att vända sig till. Den vännen, som faktiskt kan säga till mig
Nu tycker jag att du är knäpp!
och förklara varför utan att såra mig eller få mig att känna mig tillrättavisad.
Det är dags att slå en signal till mamma. Pappa kan jag ju inte ringa till. Men mamma sitter ensam hemma. Som jag, just nu.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 