Jag kan inte säga annat än vokalen ovan. På onsdag klockan elva är det dags. Det smäller, liksom. Högt. Och jag måste bara lyckas och jag måste bara nå fram. För det här är nånting jag verkligen vill. Verkligen vill ha.
Klarar jag av det? Klarar jag av att motbevisa mig själv när det gäller min förmåga? Klarar jag av att visa för alla som har velat och vill mig ont att jag faktiskt duger?
Det här är sista chansen. Sista. Om jag inte lyckas…
Sista chansen…
Ååååååå – vilken rysare! Jag håller tummarna. Stenhårt.
Snällt!!!!!!
Greppar mina knubbiga tummar på onsdag det vet du!!
He he, knubbiga tummar, gulligt! 😛 Snällt av dig!
Såååå spännande!
Kommer att hålla allt som går, det vet du!
Ha dé!/Kram
Oj oj, akta dina kroppsdelar! 😉 Men snällt av dig!
Kram!
Ja då får vi hålla tag igen då! Alltid för dig vet du!
Gullepullan! 😛
Klart du klarar av det och många tummar m fl hålls tills det är klart!
Kram!
Å vad du är snäll!
Kram!
Nu tror ju jag att du fixar det, men om inte så är det så klart inte sista chansen. Det kommer säkert fler!
Det har gått för lång tid för min del. Om jag inte fixar detta får jag tänka i andra banor. Och det är skitsvårt att lära gamla tofflor att sitta…
Tumhållning på onsdag, absolut!!!
Snällt av dig, Agneta!!! 😛
Du har nu obetalt visat vad du går för, det föll i god jord. Som jag sa tidigare, du går hela vägen nu. Pepp pepp pepp.
Den skyddssköld du har har fått en spricka, den är snart lagad igen.
Tänkvärda ord. Frågan är om jag räcker till konkurrensen… Men snällt att du peppar!