När är det lugnt?

Ett inlägg om oljud i tillvaron.

Tänk att det aldrig är tyst där jag bor! Så klart att människor måste få höras och låta, men nu börjar det gå till överdrift. Att de omkringboende har partaj på sin uteplats en onsdagskväll och -natt i juli är nåt man bara tycks få acceptera. Och stänger man alla fönster och balledörren* och sätter på TV:n hyfsat högt står man ut. Fast inte riktigt. När det inte finns nåt man vill se på TV känns det lite jobbigt. Och framför allt känner man sig så jävla ensam medan andra umgås och har roligt. Fast folk som (fyll)skrattar åt sina egna skämt kan jag klara mig utan, det kan jag. Särskilt när det kommer från en person som går omkring och fånler dagarna i ända.

Ingen som fyllskrattar idag, i alla fall…

Redan när jag kom hem från min dejt var det livat i luckan. Ska jag acceptera att ha en studsmatta precis utanför mitt arbetsrumsfönster? Vad tycker du? Jag har haft flera besökare här som menar att jag ska prata med BRF-styrelsen. Det justaste hade väl varit att prata med ägarna till eländet, men de är ju inte pratbara sen fyra (4) år tillbaka. De har i stället försökt få mig vräkt för att jag har delgett andra mina åsikter – eftersom det inte gick att kommunicera muntligt med dem. Tänk att människor inte känner till Sveriges grundlagar, där yttrandefrihet är en av de mest unika delarna!

Somnade bortåt två, halv tre i natt. Jag var trött och jag mådde inte bra efter den förskräckliga bussfärden med UL in till stan. Yrseln och illamåendet satt i länge! Ändå åt jag bra, tänkte att det kanske var mat som fattades. Det hjälpte inte.

I morse vaknade jag runt klockan åtta. Då hade nästa omkringboende fått spel. Igår vaknade jag av att nån slängde brädor omkring sig utomhus, i morse sågades det med elektrisk såg. Precis mitt emot mitt sovrum, där fönstret står öppet – det är ju sommar och varmt. Fan, när vi renoverade här sågade vi minsann varken utomhus eller på ballen**, det gjorde vi inomhus. Och varje gång det skulle borras under den första renoveringen fick vi säga till i huset eftersom där fanns småbarn. Jorå, en del av oss kan stava till hänsyn. Just nu sågas det inte utomhus. Det verkar som om det är roligast att göra det tidiga morgnar. Jag bara undrar vad de som bor i huset utanför vilket sågningen pågår tycker om det hela. Det låter säkert bra inomhus också, när man renoverar…

Handverktyg tycks vara ett minne blott…

Ibland undrar jag om människor är renoveringsgalna, helt enkelt. Den lägenheten som nu åtgärdas inköptes för ett par år sen av ett ungt par som renoverade den från golv till tak. Det säger jag inget om, för gissningsvis behövde de riva ut allt med tanke på vem som bott där tidigare. Men nu, två år senare, undrar jag verkligen om behovet är så stort att man måste renovera igen och uppenbarligen lägga nya golv eller vad det nu är man sågar till. Kan en familj om tre personer, varav den ena var ett mycket litet barn, slita golv så hårt?

En lägenhet i mitt hus kallar jag för Skilsmässohemmet, för varenda familj som har bott där har splittrats i skilsmässa. Nu är jag ju inte en fluga på väggen så jag hör och ser allt som pågår hemma hos andra, men som närboende hör man i alla fall… att det renoveras. Typ hela tiden. Om jag bodde ihop med en som renoverade hela tiden skulle jag också tröttna och vilja skiljas…

Suck, jag klagar som 17, men sen vet jag att jag själv borde ta ett rejält tag i mitt eget hem. Pratade om det senast igår med Kitty. Jag köpte ju en tavla av henne i höstas och den sitter på ett jätteundanskymt ställe. Men grejen är att jag skulle behöva hänga om alla mina tavlor – efter att först ha tapetserat om… Det ena ger det andra, liksom…

Kitty med tavlan ”Just nu vill jag leva” som jag köpte i höstas när jag fått diagnosen c.

Nej, om nåt ska göras här är det till att börja med städning av förrådet. Och det blir förhoppningsvis nästa vecka. På tisdag, eventuellt, ska jag och Lucille åka och köpa en enkel hylla som vi ska ha i den gemensamma delen av vårt förråd. (Se, jag kan umgås och samarbeta med närboende också, det trodde du inte, va?!..) Lucille och äldsta barnet höll på i sitt förråd igår – passade på medan pappa Samlaren arbetade. Jag blev inspirerad. Det finns ungefär en fyrkant att gå på inne i mitt förråd nu. Lucille tyckte att deras förråd innehöll fler grejor. Då sa jag:

Men hallå! Ni är fyra personer. Titta vad jag som ensam har åstadkommit!

Lucille stängde raskt sin lilla mun och nickade medhåll.

Så därför, kära omkringboende, nästa vecka blir det inte heller lugnt, för då ska jag städa mitt förråd! Lucille har för övrigt berättat hur det funkar med containern och grovsopor numera, så nu kan jag inte skylla på att jag inte vet.

Många såna här ska det bli när jag är färdig.

Fasen… Jag tror bestämt att det är tyst och lugnt på båda sidor om huset just nu! Dags att rista ett stort kors i taket? Nej, bevare oss väl, ett sånt måste jag ju skrapa bort sen. Eller nu. För nu började sågningen igen. Tjolahopp, underbara sommarmorgon, din skönhet klyvs av en ilsken elektrisk såg… Vilken tur att h*n som sågar har hörselskydd… Vi andra får ta till..?

*balledörren = balkongdörren
**ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Ännu mera ovillig efter 13 gånger…

Alltså jag är ju, som bekant, arbetssökande. Och börjar bli smått desperat. Tar vilket jobb som helst, typ, som jag kan tänkas utföra bara det ger en inkomst. MEN… Det finns ett undantag och det är säljarjobb. Jag skulle ALDRIG kunna jobba som säljare. Och jag har svårt att förstå dem som gör det. Men gissningsvis handlar det om vilken person man är, vilken människotyp. För mig är det emellertid inte ett alternativ. Jag menar, jag kan ju uppenbarligen inte sälja in ens det jag känner till bäst i hela världen – mig själv – till arbetsgivare. Hur skulle jag då kunna sälja en vara eller en tjänst?

Skulle du köpa nåt av den här surtanten? Nej, tänkte väl inte det!

                                                                                                                                                                Ändå är det säljarjobb som trillar in i inboxen. Varje dag. Jag är listad hos ett antal bemanningsföretag. Ytterst sällan (läs: så gott som aldrig) får jag erbjudanden om den typ av jobb jag innehaft i 23 år. Däremot får jag VARJE DAG erbjudanden om lediga säljarjobb…

I veckan som gick fick jag telefonsamtal från ett telefonnumer i Karlstad. Jag känner ingen där så jag sökte förstås upplysning på nätet eftersom nån hade ringt från numret flera gånger. (Jag var hos Anna på kvällarna och missade alla samtal.) Samtalen kom från ett undersökningsföretag. Är detta ett sätt att komma runt NIX, som jag är ansluten till?

Så gott som varje kväll i förra veckan har man ringt. Ett par tre kvällar har man ringt tre (3) gånger. Och samtliga gånger vid ungefär samma klockslag. Men hallå! Är det nån som inte är så smart, eller? Om man har ringt vid samma klockslag ett antal gånger kanske man ska prova nån annan tid att ringa, eller? Vardagskvällar var jag liksom upptagen med annat förra veckan.

Ring, ring, för hel***e!

                                                                                                                                                            Men den trettonde gången svarade jag. Då ringde man i lördags, vid tolvtiden mitt på dan. Bara för att fråga om jag planerade att lägga nya golv… När jag svarade nekande tackade säljaren för sig och sen dess har det varit tyst. Alltså jag blir så trött… Och den stackars säljaren då… Jag menar, är man desperat när man JAGAR mig, en arbetssökande tant på 48 vårar bara för att få fråga om jag tänker lägga nya golv… Jag kan ju säga att den här tanten (= jag) blev ju bara ÄNNU mer ovillig efter 13 gånger…

Trött jag blir…

Och när jag ändå har andan uppe har jag god lust att dra en harang om pärmbärarna som springer omkring på gågatan inne i stan och attackerar folk för att vädja till deras samveten så att de skänker pengar till utrotningshotade djur, fattiga barn eller fängslade människor. Tre mycket lovvärda ändamål att skänka pengar till men se det vill jag göra när och framför allt om jag kan. Droppen var ju liksom häromdan när en människa stack en sparbössa under näsan på mig och tyckte att jag skulle skänka en slant. Hon sa inte ens till vad… Vilken TUR att jag nästan aldrig är i stan numera!!!

Möjligen skulle jag kunna tänka mig att skänka pengar till hemlösa. Men då väljer jag ut dem som får mina pengar. För jag har sett både en och två gånger personer som stått med bössor trava iväg till Systembolaget lite senare. Att sponsra nån i hans/hennes alkoholfördärv/-förvärv vill jag INTE medverka till.

Nej, och hemlös vill jag inte heller bli, men nu finns det ju viss risk. Det har jag ständigt i tankarna. För nåt säljarjobb tänker jag inte ta. Jag är för värdelös.

Read Full Post »