Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samvete’

Ett obegripligt inlägg.


 

Regn på fönster och lampor utanför i mörkret

En mörk värld utanför.

Nog är det fler än jag som konstaterar idag att det är mycket vi inte begriper. Jag skrev om laglöst land och hemskt våld i ett inlägg igår. Jag skrev om människor som aldrig mer får sjunga, dansa eller drömma. Inte en käft kommenterade det, men jag ser i statistiken att det är en och annan som har läst. Kanske orkar folk inte bry sig. Eller så skriver jag bara dåligt och ointressant. Hur som helst tror jag att det finns en gräns för hur mycket vi orkar med. Det känns märkligt när det är sån bevakning av detta i media – och så sitter jag och grottar ner mig i mina rapporter och översättningar om dagarna, borta från världen och all ondska.

Jag försöker komma ikapp med nyheterna, men det kan inte bli som tidigare. Det finns varken tid eller ork till det och dessutom sjunger ju bloggen på sista versen. I måndags noterade jag att regeringen vill höja pensionsåldern och det helst före valet 2018. I ett första steg kan det bli att lägsta pensionsåldern höjs ett eller ett par år, men sen är nog tanken att höja den övre gränsen också. Eller det som kallas

rätten att fortsätta ha kvar sin anställning.

Sol mot blå himmel

Det är svårt att se nån ljusning ibland.

Det går inte att låta bli att undra om folk orkar jobba tills de är 70. Många har långa arbetsliv bakom sig och förtjänar att få njuta av ledighet sina sista år. Det finns också många som har blivit utslitna efter många års arbete i till exempel vården. Men visst finns det andra som vill och kan jobba längre än 67. Jag tror att vi ska se det som en möjlighet, samtidigt som regeringen nog både en och två gånger bör tänka på alla som inte har nåt jobb också. Eller hellre, enligt min mening. Ska de drabbas av ännu sämre ekonomi – och samvete! – för detta? Att vara arbetslös innebär så mycket mer än att inte ha en inkomst, för övrigt. Det innebär skamkänslor och isolering för en del, hopplöshet och depression för några. Och det finns människor som avslutar sina arbetslösa liv för att de inte längre orka kämpa utan att få rätt hjälp och stöd från statliga myndigheter som Arbetsförmedlingen och a-kassan. Det är svårt att se nån ljusning ibland…

Caps lock

Caps lock – onödig tangent (?) med en egen dag för att få bort den.

Bland de mer harmlösa nyheterna i veckan hittade jag den om att det var CAPS LOCK-dagen igår. Du vet, den där knappen på tangentbordet som är så lätt att komma åt och som åstadkommer stora bokstäver, som om en skriker. Och sen blir andra tecken fel också. Hur som helst, igår var det den internationella dagen för att avskaffa knappen ifråga. Stackars lilla knapp…

 


På det personliga planet
undrar jag mycket över varför mitt antal Twitterföljare ökar. Jag är minimalt aktiv på Twitter, för jag tycker att det är en plats där så många konstiga och elaka människor hänger. Det jag har Twitter till är för att hänga med i nyhetsflödet hjälpligt och för att hitta intressanta lediga jobb. Sen puffar jag för mina bilder på Instagram och för mina blogginlägg via Twitter, men jag har knappt några vänner som är aktiva på Twitter längre heller. Nä, jag funderar på att avsluta mitt Twitterkonto, helt enkelt, för jag ser inte nån större nytta med det.

För att runda av det här inlägget lämnar jag dig med några bilder från jobbet. Det var uppenbarligen Randiga dagen idag. Och dagens go-fika var äppelkaka. Mums!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Ha nu en riktigt go helg!
 
Jag ska bland annat hälsa på en konvalescent och träffa en kompis, städa och lassa in däck i bilen för på måndag ska mina fälgar till Clark Kents* vintertofflor få nya gummin för vintern.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.


 

Solen bakom ett molnÄntligen! Sorlet har lagt sig, tystnaden har sänkt sig som mjuka gåsdun. Fluffiga moln som balsam för själen. Själen… Vilken själ?

– Å, du förväxlar själen med samvetet!

– Gör jag väl inte!

– Men samvetet kan tynga och du vet väl att en kropp blir 21 gram lättare när någon dör? Man brukar säga att själen har lämnat sitt skal. Jag vet att man ibland öppnar ett fönster så att själen kan flyga ut.

Om jag lägger mig här och blundar… Kan jag låtsas tillräckligt mycket så att jag somnar och aldrig mera vaknar? Min längtan efter ro är så stor. Men det är bruset jag vill slippa. Bruset från mina tårar, mina andetag. Jag vill bara ha tystnad. Absolut tystnad.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ord.


 

motorola_microtac

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Mina ögon har blivit blåare sen igår. Man tror att tårar ska späda ut färgen, men faktum är att den djupnar.

Jag vet inte vad jag ska säga till min gamla mamma när hon ringer och pockar på uppmärksamhet och gråter. Jag vill bara att nån ska säga att de här tre åren av helvete var ett enda stort misstag. Att jag frikänns från skulden av att ha åsamkat lidanden inom familjen. Att allt bara var en ond dröm, att jag får upprättelse. Eller nej… Jag vill inte ha tillbaka nåt, jag vill inte ens ha ett förlåt. Jag vill att min mamma ska vara stolt över mig igen och att hon inte ska skämmas eller gråta.

Det finns inga ord som är snälla som kommer ut ur min mun i kväll. Varje gång jag försöker förklara är det som om jag kastar knivar – verbalt.

Det är för många ljud också. Jag vill, men orkar inte svara på telefonernas envisa signaler eller min hemska sms-harang-signal som ironiserar över den jag är.

Jag vill mest bara att nån ska säga att det var ett misstag och nu gör vi ett nytt försök. Men det farliga växer inuti mig och jag kräks på golvet jag nyss har skurat. Jag vill leva egentligen, men jag vet inte hur man gör. Jag undrar hur den som åsamkade oss allt detta kan fortsätta leva som h*n gör. Det tar ju aldrig slut. Kan man sova gott när man har så många liv på sitt samvete? Kan man möta sina barns blickar och säga:

Jag kränkte inte!

Det undrar jag.

Mina ögons färg har blivit djupare blå sen igår. Men jag ser bara en utväg. Tunnelseende. Och återseenden! Jag längtar. Min resa har börjat.

Read Full Post »

Nej, jag ska aldrig tacka dig för det du gjorde, trots att du sa att jag skulle göra det. Jag har ångrat att jag inte lyssnade på den där maginstinkten som kände vid vår första yrkesmässiga dialog. Den gången när du sa att

Jag vet hur du lever och det är OK!

Jag hajade till, reagerade starkt inuti. Tog kontakt med en pålitlig källa – trodde jag. Du fick fina vitsord och jag tolkade därför dina ord som omsorg.

Jag har ångrat att jag lät dig komma in under mitt skinn. Att du fick mig att tro att jag var värdefull så att jag sen inte var nån som helst match för dig att peta omkull mig när jag var sjuk och svag av sorg.

Du har inte bara förstört mitt liv, du har förstört för min familj – för den jag hade kunnat vara  för min älskade och hennes barn, för min gamla mamma. Jag är en Ingen nu. En paria. Och det du har gjort kan jag aldrig förlåta dig. Detta var den fyrahundranittioförsta gången du skadade mig.

Berättelsen om dig och det du gjorde ska bli spridd. Allt ska visas öppet. Sen kan du ju se hur mycket glädje du får av dina miljoner, för nånstans vill jag tro att du har ett litet, litet samvete. Ett samvete i vilket det händer nånting litet, åtminstone när du – och den som vill – öppet kan läsa om det du gjort.

Det handlar inte om hämnd. Jag kan inte glädjas åt din eventuella vånda – jag är inte ens säker på att du kommer att våndas. Det handlar om att jag har tagit kommandot och att det ur mina ord ska komma en katharsis värdig en äkta grekisk tragedi. Detta blev emellertid en svensk tragedi. Eller… en tragisk komedi…

Men vet du, med dessa ord ska jag lämna dig åt ditt öde nu, din lille fjant. Från den sekunden jag klickar Publicera är du borta ur mina tankar. Och om jag nån gång möter dig ska jag bemöta dig som jag själv har blivit bemött av åtskilliga passagerare under den här resan:

Som luft!

Du var en helt annan än den jag trodde. Du var djävulen själv. Men du kan inte göra mig illa längre. Du har blivit luft.

Read Full Post »

Idag Igår inledde lokalblaskan en artikelserie med rubriken Utförsäkrade – nu ligger artikeln ute på hemsidan! Dagens artikel Artikeln handlar om en 60-årig man som efter 30 års arbete som chaufför sjukskrevs. Och nu är han utförsäkrad och får en ersättning på endast 5 800 kronor i månaden. Det är Försäkringskassan betalar ut ersättningen.

Alla dessa pengar (!) – 5 800 kronor – kan mannen förstås inte leva på, men nån hjälp av socialtjänsten får han inte. Först måste hans besparingar ta slut, sen måste han sälja sin gamla bil och SEN kanske han får 3 000 kronor i månaden plus hyran. Notera att mannens åkomma kanske beror på hans jobb. Notera också att det inte finns något mer rent medicinskt att göra för mannen. Notera att han inte har satt sig själv i denna sits.

Mannen säger i ett stort uppslaget citat

Ingen vill anställa någon som är så gammal och sjuk som jag. Vad som återstår är i princip Fyrisån.

Förra året ansökte 130 utförsäkrade i Uppsala om socialbidrag. Enligt artikeln finns det 378 utförsäkrade personer i länet. Av dessa bedömdes 39 procent ha rätt till socialbidrag.

Jag hoppas den här artikelserien inte enbart fokuserar på dem som är utförsäkrade från sjukförsäkringen. Det finns nämligen en stadigt växande klunga människor som blir utförsäkrade från a-kassan.

Att undra vart samhället är på väg kan man ju ägna sig åt, men det löser ju inte de akuta problem som många av oss hamnar i. Visst kanske vissa av oss som hamnar i liknande situationer delvis har oss själva att skylla, men vi måste ju bo nånstans, eller? Jag vet inte hur folk tänker, men jag själv vill inte ta emot varken bidrag eller bostad om jag inte måste. Det finns andra som kanske har större behov än jag. Därför ser jag RÖTT när jag noterar vissa får både bidrag och bostad av det sociala – TROTS att båda vuxna arbetar. Var är solidariteten då? Varför är det OK att bidragsfuska – bland somliga? Jag kan inte se annat än att det är dessa som gör att regler kring sjukförsäkring, a-kassa och socialbidrag hårdnar och drabbar de svagaste i samhället. De som kanske inte är så förslagna eller kan prata för sig lika bra som andra. Skäms på er som fuskar! Var finns er medkänsla med dem som är värre drabbade än ni själva?

Och så tycker jag att samhället har ett stort ansvar och bör gripa in med vettiga åtgärder när personer som mannen i dagens artikel i princip säger att han inte ser nån annan utväg än att ta livet av sig. För så tolkar jag det han säger i citatet. Men jag har själv mötts av total tystnad från myndighetspersoner när jag i klartext har skrivit om mina planer, så jag är inte förvånad att ingen reagerar. Det är bara så fruktansvärt! Fruktansvärt nonchalant att som representant för en myndighet vars uppgift borde vara att hjälpa människor i nöd att totalt ignorera uttalanden om självmord. Har man så många liv på sitt samvete att ens empati har tagit helt slut? Jag bara undrar.

I samma tidning läser jag Lena Kösters kåserande om inredning. Hon skriver:

Mitt hem är min borg. Där är jag trygg och privat. Men hemmet är också min yta mot världen – den del av världen jag bjuder in vill säga. Mitt hem visar vem jag är, vem jag har blivit och vem jag vill vara. Eller? […]

Ja att ha ett hem där man kan vara trygg och privat borde vara en grundrättighet för alla. Men så är det inte idag. Tänk på det när du fnyser åt en hemlös. Tänk på att det faktiskt kan vara du som går där om ett år eller så. Det finns inga garantier i livet, nämligen.

Uppdatering: Ytterligare ett människoöde

Read Full Post »

Older Posts »