Ett obegripligt inlägg.
En mörk värld utanför.
Nog är det fler än jag som konstaterar idag att det är mycket vi inte begriper. Jag skrev om laglöst land och hemskt våld i ett inlägg igår. Jag skrev om människor som aldrig mer får sjunga, dansa eller drömma. Inte en käft kommenterade det, men jag ser i statistiken att det är en och annan som har läst. Kanske orkar folk inte bry sig. Eller så skriver jag bara dåligt och ointressant. Hur som helst tror jag att det finns en gräns för hur mycket vi orkar med. Det känns märkligt när det är sån bevakning av detta i media – och så sitter jag och grottar ner mig i mina rapporter och översättningar om dagarna, borta från världen och all ondska.
Jag försöker komma ikapp med nyheterna, men det kan inte bli som tidigare. Det finns varken tid eller ork till det och dessutom sjunger ju bloggen på sista versen. I måndags noterade jag att regeringen vill höja pensionsåldern och det helst före valet 2018. I ett första steg kan det bli att lägsta pensionsåldern höjs ett eller ett par år, men sen är nog tanken att höja den övre gränsen också. Eller det som kallas
rätten att fortsätta ha kvar sin anställning.
Det är svårt att se nån ljusning ibland.
Det går inte att låta bli att undra om folk orkar jobba tills de är 70. Många har långa arbetsliv bakom sig och förtjänar att få njuta av ledighet sina sista år. Det finns också många som har blivit utslitna efter många års arbete i till exempel vården. Men visst finns det andra som vill och kan jobba längre än 67. Jag tror att vi ska se det som en möjlighet, samtidigt som regeringen nog både en och två gånger bör tänka på alla som inte har nåt jobb också. Eller hellre, enligt min mening. Ska de drabbas av ännu sämre ekonomi – och samvete! – för detta? Att vara arbetslös innebär så mycket mer än att inte ha en inkomst, för övrigt. Det innebär skamkänslor och isolering för en del, hopplöshet och depression för några. Och det finns människor som avslutar sina arbetslösa liv för att de inte längre orka kämpa utan att få rätt hjälp och stöd från statliga myndigheter som Arbetsförmedlingen och a-kassan. Det är svårt att se nån ljusning ibland…
Caps lock – onödig tangent (?) med en egen dag för att få bort den.
Bland de mer harmlösa nyheterna i veckan hittade jag den om att det var CAPS LOCK-dagen igår. Du vet, den där knappen på tangentbordet som är så lätt att komma åt och som åstadkommer stora bokstäver, som om en skriker. Och sen blir andra tecken fel också. Hur som helst, igår var det den internationella dagen för att avskaffa knappen ifråga. Stackars lilla knapp…
På det personliga planet undrar jag mycket över varför mitt antal Twitterföljare ökar. Jag är minimalt aktiv på Twitter, för jag tycker att det är en plats där så många konstiga och elaka människor hänger. Det jag har Twitter till är för att hänga med i nyhetsflödet hjälpligt och för att hitta intressanta lediga jobb. Sen puffar jag för mina bilder på Instagram och för mina blogginlägg via Twitter, men jag har knappt några vänner som är aktiva på Twitter längre heller. Nä, jag funderar på att avsluta mitt Twitterkonto, helt enkelt, för jag ser inte nån större nytta med det.
För att runda av det här inlägget lämnar jag dig med några bilder från jobbet. Det var uppenbarligen Randiga dagen idag. Och dagens go-fika var äppelkaka. Mums!
Ha nu en riktigt go helg! Jag ska bland annat hälsa på en konvalescent och träffa en kompis, städa och lassa in däck i bilen för på måndag ska mina fälgar till Clark Kents* vintertofflor få nya gummin för vintern.
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Äntligen! Sorlet har lagt sig, tystnaden har sänkt sig som mjuka gåsdun. Fluffiga moln som balsam för själen. Själen… Vilken själ?
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 