Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fattiga barn’

Alltså jag är ju, som bekant, arbetssökande. Och börjar bli smått desperat. Tar vilket jobb som helst, typ, som jag kan tänkas utföra bara det ger en inkomst. MEN… Det finns ett undantag och det är säljarjobb. Jag skulle ALDRIG kunna jobba som säljare. Och jag har svårt att förstå dem som gör det. Men gissningsvis handlar det om vilken person man är, vilken människotyp. För mig är det emellertid inte ett alternativ. Jag menar, jag kan ju uppenbarligen inte sälja in ens det jag känner till bäst i hela världen – mig själv – till arbetsgivare. Hur skulle jag då kunna sälja en vara eller en tjänst?


Skulle du köpa nåt av den här surtanten? Nej, tänkte väl inte det!

                                                                                                                                                                Ändå är det säljarjobb som trillar in i inboxen. Varje dag. Jag är listad hos ett antal bemanningsföretag. Ytterst sällan (läs: så gott som aldrig) får jag erbjudanden om den typ av jobb jag innehaft i 23 år. Däremot får jag VARJE DAG erbjudanden om lediga säljarjobb…

I veckan som gick fick jag telefonsamtal från ett telefonnumer i Karlstad. Jag känner ingen där så jag sökte förstås upplysning på nätet eftersom nån hade ringt från numret flera gånger. (Jag var hos Anna på kvällarna och missade alla samtal.) Samtalen kom från ett undersökningsföretag. Är detta ett sätt att komma runt NIX, som jag är ansluten till?

Så gott som varje kväll i förra veckan har man ringt. Ett par tre kvällar har man ringt tre (3) gånger. Och samtliga gånger vid ungefär samma klockslag. Men hallå! Är det nån som inte är så smart, eller? Om man har ringt vid samma klockslag ett antal gånger kanske man ska prova nån annan tid att ringa, eller? Vardagskvällar var jag liksom upptagen med annat förra veckan.


Ring, ring, för hel***e!

                                                                                                                                                            Men den trettonde gången svarade jag. Då ringde man i lördags, vid tolvtiden mitt på dan. Bara för att fråga om jag planerade att lägga nya golv… När jag svarade nekande tackade säljaren för sig och sen dess har det varit tyst. Alltså jag blir så trött… Och den stackars säljaren då… Jag menar, är man desperat när man JAGAR mig, en arbetssökande tant på 48 vårar bara för att få fråga om jag tänker lägga nya golv… Jag kan ju säga att den här tanten (= jag) blev ju bara ÄNNU mer ovillig efter 13 gånger…

Trött jag blir…

Och när jag ändå har andan uppe har jag god lust att dra en harang om pärmbärarna som springer omkring på gågatan inne i stan och attackerar folk för att vädja till deras samveten så att de skänker pengar till utrotningshotade djur, fattiga barn eller fängslade människor. Tre mycket lovvärda ändamål att skänka pengar till men se det vill jag göra när och framför allt om jag kan. Droppen var ju liksom häromdan när en människa stack en sparbössa under näsan på mig och tyckte att jag skulle skänka en slant. Hon sa inte ens till vad… Vilken TUR att jag nästan aldrig är i stan numera!!!

Möjligen skulle jag kunna tänka mig att skänka pengar till hemlösa. Men då väljer jag ut dem som får mina pengar. För jag har sett både en och två gånger personer som stått med bössor trava iväg till Systembolaget lite senare. Att sponsra nån i hans/hennes alkoholfördärv/-förvärv vill jag INTE medverka till.

Nej, och hemlös vill jag inte heller bli, men nu finns det ju viss risk. Det har jag ständigt i tankarna. För nåt säljarjobb tänker jag inte ta. Jag är för värdelös.

Read Full Post »