En provsmakning av julen…

Ett juligt inlägg.

---

 

Världens finaste gran!

Dan före dopparedan… Ja, den började ju inte så bra med enorm trötthet och diverse krämpor. Sen, i detta Landet Lagom, uttryckte jag en åsikt som uppenbarligen inte var comme il faut i Metropolen Byhålan av alla ställen. Då fick jag höra att jag var en ordbajsare. Men så för bövelen, läs inte det jag skriver då! Jag tvingar ingen till det, men jag har all rätt att ha åsikter och jag har all rätt att uttrycka dem. Det är faktiskt så att vi inte kan älska alla, varken jag eller nån annan, vilket vi båda bevisade.

Arbetsdagen började i ett hetsigt tempo, men framåt eftermiddagen nådde jag målet för dagen och då ville jag mest gå hem. Både NK* och jag är emellertid plikttrogna och stannade tills vår arbetsdag var slut, det vill säga klockan 16.30. Då tog vi julledigt. NK skulle ha Lilla Julafton med svägerskor, svärmor med flera hemma och jag skulle hem och gå ut med sopor och… klä granen! Som alla år blev den förstås Världens finaste gröngöling gran när den var utspökad klädd.

Men som du kanske kan ana på bilden finns där ännu inga klappar under granen. Jag fick min julklapp från min uppdragsgivare hemlevererad idag – en fin grillpanna i gjutjärn. Samtidigt läste jag om min arbetsgivares policy för julklappar. I stället för att ge kunder och konsulter klappar väljer företaget att skänka pengar, en del av sin vinst, till sitt skolprojekt i Zambia. I år går pengarna till ett datorcenter med nya möbler och luftkonditionering samt en extra lärare. Vidare bjuds ett hundratal barn i byar kring Livingstone på en julfest där det bland annat ska delas ut skolböcker. Det tycker jag känns verkligen bra! Här kan du läsa mer och se en liten film!

Här i New Village har vi provsmakat lite på vår jul, mamma och jag. Efter granklädningen blev det julknäcke med kalkon på. Mamma griljerade en kalkon i stället för en skinka, eftersom jag inte äter griskött. Till dessert blev det kaffe och ytterligare en provsmakning – av julgodis. Fästmöns knäck och kola blev med beröm godkända. Och jag slog på stort och tog en konjak ur flaskan som var min pappas. Ja jisses så jag super! Pappa gick bort sommaren 2006 och det finns flera flaskor med alkoholhaltiga drycker kvar som har varit hans.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och medan jag har ordbajsat/skrivit detta har det faktiskt blivit julafton. Jag hör just nu att tomten är utanför min sovrumsdörr och jag tror att h*n har lämnat en strumpa med klappar. Så jag är bortskämd. Jag får julklappar även i år. I eftermiddags kom dessutom NK med ett litet spännande paket som jag misstänker inte innehåller parfym. Nån som vill gissa på innehållet???

En julklapp från NK.

Nu är det dags att sussa lite så jag orkar upp till julfreden i Åbo som utlyses på SvT klockan 10.55. Den borde en och annan titta på, förutom jag själv, dårå…

Jag önskar dig en riktigt god jul! En fredlig sådan, förstås.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det skulle ha varit vi…

Ett gift inlägg med lite djup.

---

 

World Aids Day-pin – det röda bandet.

Det skulle ha varit vi. Det skulle ha varit Fästmön och jag som gifte oss på Stora Torget här i Uppsala för nån timme sen c/o Musikhjälpen 2014. Men vi hade inte möjlighet att bjuda på auktionen. Och förresten passar det väl bättre med ett ungt heteropar med en liten pojkbebis än ett par kvinnor som levt mer än halva sina liv och den ena har tre vuxna och ett minderårigt barn? Nä, det hade inte gjort sig lika bra – även om Sarah Dawn Finer och Kärleksvisan är ”våra”.

Så stort GRATTIS till Emil och Karolina! Må ni ha ett långt och lyckligt liv tillsammans! 

Emil och Karolina betalade 26 000 kronor för att få gifta sig i glasburen och få lyssna till Sarah Dawn Finers ljuva stämma. Pengarna går till att stoppa spridningen av HIV. Det tycker jag är enormt bra! För när HIV och aids först blev känt här i västvärlden kunde man inte ens skänka pengar direkt till HIV-forskningen. Det var så skambelagt att den som ville bidra fick göra det till Cancerfonden. I dödsannonser över alla dem som avled i sjukdomen var det likadant: den som ville bidra skulle sätta in pengar till Cancerfonden – för man låtsades att den döde avlidit av cancer.

Jag köpte min World Aids Day-pin för ungefär tio år sen. Då hade det blivit bättre. Då hade man nämligen insett att andra än homosexuella män och sprutnarkomaner kunde få HIV. Ibland är det bra med fördomsfullhet – när det leder till nåt bättre. Sedan dess har det kommit bromsmediciner som är så bra att de sjuka kan leva ett ganska normalt liv – förutsatt att de äter sina mediciner, förstås. Och mediciner är ju inte gratis. Därför sällar jag mig till den kör som hyllar Musikhjälpen 2014 och alla som har jobbat med och bidragit till det hela! Ni har gjort ett fantastiskt meningsfullt arbete!

När det gäller fördomar har vi emellertid en lång väg kvar att vandra. Visserligen får även även homosexuella män numera lämna blod på våra blodcentraler. Men många blodcentraler har

sett till

att det är svårare. Homosexuella män måste nämligen vänta tolv månader efter ett samlag med en annan man innan de ens kan testas för blodgivning. Men… vad hände med alla andra som har haft sex det senaste året? Hur ska Pelle, som anser sig heterosexuell, veta att Pia, också hetero, har legat med Lasse, som ligger med både män och kvinnor? Varför får Pelle lämna blod men inte Lasse? Varför ska de homosexuella männen sorteras ut och lyda under hårdare regler än alla andra? Varför har inte alla tolv månaders väntetid i såna fall? Därför att det råder blodbrist. Och homosexuellt blod är uppenbarligen inte pålitligt.

Nä det kanske inte skulle ha varit vi heller, Anna och jag, som gifte oss i den där glasburen idag. Det kanske skulle ha varit ett bögpar. Om man ville motverka fördomar. Fast nu handlar ju Musikhjälpen inte om att motverka fördomar utan om att motverka spridningen av HIV. De 26 000 kronorna från Karolina och Emil räcker till mycket bromsmediciner. Låt oss vara tacksamma för det. 

Här kan vi alla se Karolina och Emil och lyssna på Sarah:

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Har du gjort nåt för de drabbade av katastrofen i Filippinerna?

Ett inlägg om den gångna veckans fråga.

För ett tag sen var det en stor katastrof på Filippinerna. Fästmön har ett fadderbarn där och hon har ännu inte hört hur läget är för just den pojken. Tofflan undrade om du har gjort nåt för de drabbade av katastrofen.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

55 procent (tolv personer) svarade: Ja, jag har skänkt pengar. 

36 procent (åtta personer) svarade: Nej. 

Ni procent (två personer) svarade: Other: 
Japp, genom jobbet på Läkare Utan Gränser. Allt fokus är på Filippinerna.
Saknar medel, men inte viljan.

Ingen svarade: Ja, jag har varit där eller jag ska åka dit och hjälpa till.

Whitelady7-Eva kommenterade:

Jag donerar tid, så till vida att jag jobbar en del skift för min jobbarkompis som kommer just från Tacloban och vars familj blivit rätt hårt drabbad. Hon fick kasta sig på plantet i torsdags morse för att ta hand om sin mamma, då hennes pappa avlidit. Han var sjuk sen tidigare, och efter det som hänt så blev det för mycket. Samma sak drabbade hennes farbror dagarna efter stormen, och hennes 3 syskon har förlorat precis allt, hem och allt… Många av våran personal kommer från Filipinerna, och har blivit drabbade i olika grad.

Stort TACK till dig som klickade ett svar eller kommenterade! Jag hoppas att du har lite kraft kvar att kolla in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Stödjer du nån hjälporganisation?

Ganska ofta nu för tiden är hjälporganisationer ute i blåsväder. Samtidigt har det blivit avdragsgillt (!) att skänka pengar till vissa av dessa organisationer. Tofflan var lite nyfiken på hur du gör och undrade om du stödjer nån hjälporganisation.

Så här fördelade sig de 25 inkomna svaren:

44 procent (elva personer) svarade: Ja, jag skänker pengar då och då.

20 procent (fem personer) svarade: Ja, jag sätter in pengar regelbundet till en organisation. 

Tolv procent (tre personer) svarade: Nej.

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag har fadderbarn. 

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag skänker kläder och saker.

Fyra procent (en person) svarade: Tja, jag köper typ en majblomma varje år. 

Fyra procent (en person) svarade: Nja, jag kan lägga lite i nån insamlingsbössa då och då.

Bittan kommenterade:

Jag stöder framför allt gatubarn i Uganda och hemlösa. Dels regelbundet och dels i samband med olika kampanjer. Jag vill dela med mig nu när jag kan. ”Som du själv blivit hjälpt ska du hjälpa andra” (Tror det är Länkarnas budskap?!)

Caroline kommenterade:

Ja, jag skänker pengar då och då… Hade kunnat fylla i fler alternativ:
* Skänker till Frälsis som aldrig tvekar att hjälpa de mest utsatta i samhället.
* Köper majblomma varje år
* Ger bort kläder och saker, när jag själv köper nytt, till behövande jag möter i mitt arbete + till organisationer som samlar in till hemlösa
* Lägger en slant i insamlingsbössor då och då, även där för det mesta till Frälsis
* Har köpt i andra personers namn (som julklapp/födelsedagspresent) en get, vattenpump, barnmorska, höns till byar, familjer i extremt fattiga områden i världen. Finns en organisation som säljer sådant. Hjälp till självhjälp

Arga Klara kommenterade:

Skänker varje månad och har ju dessutom förmånen att jobba på en välgörenhetsorganisation. 🙂 Och visst får vi anställda lön – men bara knappt 2/3 så mycket av vad ett motsvarande jobb någon annanstans ger.

Tofflan kommenterade:

Jag tycker att det är självklart att även de som jobbar för en hjälporganisation ska få lön. Men det ska inte handla om miljonlöner. Är det nåt jag verkligen avskyr är det folk som skor sig på andra människors dåliga samveten. Jag har läst alltför ofta om miljonlöner och fiffel, vid flera stora och kända hjälporganisationer. Hemskt!
Den enda organisation jag ger pengar till – vilket händer då och då, inte regelbundet – är Läkare utan gränser. Den känns väldigt seriös och jag vet att sjukvårdspersonal är utomlands och jobbar hårt i tuffa situationer och gör ett jädra bra jobb!
När jag får ett fast jobb ska jag skaffa ett fadderbarn eftersom jag inte har några egna barn.
Idag ger jag mest kläder direkt till behövande, vilket ibland kan vara vänner och bekanta som har det tufft och som fryser nu i vinter.

SoP kommenterade:

Här tog jag fadderbarn,( har haft det sen 2001 när jag fick arbetsskadan godkänd o tyckte jag äntligen hade råd ,) men hade velat välja tre alternativ. Jag stöder olika ställen som månadsgivare,bl.a världsnaturfonden,djurskyddet o stadsmissionen – o ger drösvis med saker till våra secondhandställen. Sommar o vinter ger jag till några olika katthem . Klickar på The animal rescuesite- och stickar till hjälpstickan då o då. Nu skriver jag inte mer, jag ser ju självgod ut

Irene Sjöberg kommenterade:

Jag skänker till Hemlösa och tidningen Faktum när möjligheten finns. Jag har inte mycket pengar att röra mig med, men det finns alltid de som har det sämre och att skänka en femtio-lapp i månaden är inte svårt.
Kram

Stort TACK för alla klick och alla kommentarer! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ännu mera ovillig efter 13 gånger…

Alltså jag är ju, som bekant, arbetssökande. Och börjar bli smått desperat. Tar vilket jobb som helst, typ, som jag kan tänkas utföra bara det ger en inkomst. MEN… Det finns ett undantag och det är säljarjobb. Jag skulle ALDRIG kunna jobba som säljare. Och jag har svårt att förstå dem som gör det. Men gissningsvis handlar det om vilken person man är, vilken människotyp. För mig är det emellertid inte ett alternativ. Jag menar, jag kan ju uppenbarligen inte sälja in ens det jag känner till bäst i hela världen – mig själv – till arbetsgivare. Hur skulle jag då kunna sälja en vara eller en tjänst?

Skulle du köpa nåt av den här surtanten? Nej, tänkte väl inte det!

                                                                                                                                                                Ändå är det säljarjobb som trillar in i inboxen. Varje dag. Jag är listad hos ett antal bemanningsföretag. Ytterst sällan (läs: så gott som aldrig) får jag erbjudanden om den typ av jobb jag innehaft i 23 år. Däremot får jag VARJE DAG erbjudanden om lediga säljarjobb…

I veckan som gick fick jag telefonsamtal från ett telefonnumer i Karlstad. Jag känner ingen där så jag sökte förstås upplysning på nätet eftersom nån hade ringt från numret flera gånger. (Jag var hos Anna på kvällarna och missade alla samtal.) Samtalen kom från ett undersökningsföretag. Är detta ett sätt att komma runt NIX, som jag är ansluten till?

Så gott som varje kväll i förra veckan har man ringt. Ett par tre kvällar har man ringt tre (3) gånger. Och samtliga gånger vid ungefär samma klockslag. Men hallå! Är det nån som inte är så smart, eller? Om man har ringt vid samma klockslag ett antal gånger kanske man ska prova nån annan tid att ringa, eller? Vardagskvällar var jag liksom upptagen med annat förra veckan.

Ring, ring, för hel***e!

                                                                                                                                                            Men den trettonde gången svarade jag. Då ringde man i lördags, vid tolvtiden mitt på dan. Bara för att fråga om jag planerade att lägga nya golv… När jag svarade nekande tackade säljaren för sig och sen dess har det varit tyst. Alltså jag blir så trött… Och den stackars säljaren då… Jag menar, är man desperat när man JAGAR mig, en arbetssökande tant på 48 vårar bara för att få fråga om jag tänker lägga nya golv… Jag kan ju säga att den här tanten (= jag) blev ju bara ÄNNU mer ovillig efter 13 gånger…

Trött jag blir…

Och när jag ändå har andan uppe har jag god lust att dra en harang om pärmbärarna som springer omkring på gågatan inne i stan och attackerar folk för att vädja till deras samveten så att de skänker pengar till utrotningshotade djur, fattiga barn eller fängslade människor. Tre mycket lovvärda ändamål att skänka pengar till men se det vill jag göra när och framför allt om jag kan. Droppen var ju liksom häromdan när en människa stack en sparbössa under näsan på mig och tyckte att jag skulle skänka en slant. Hon sa inte ens till vad… Vilken TUR att jag nästan aldrig är i stan numera!!!

Möjligen skulle jag kunna tänka mig att skänka pengar till hemlösa. Men då väljer jag ut dem som får mina pengar. För jag har sett både en och två gånger personer som stått med bössor trava iväg till Systembolaget lite senare. Att sponsra nån i hans/hennes alkoholfördärv/-förvärv vill jag INTE medverka till.

Nej, och hemlös vill jag inte heller bli, men nu finns det ju viss risk. Det har jag ständigt i tankarna. För nåt säljarjobb tänker jag inte ta. Jag är för värdelös.

Read Full Post »