Ett motigt inlägg.
Hembakad anelbulle och kaffe hos Anna.
Nej, man ska inte tro att man har flyt några längre stunder i livet. Ryggen har nu bråkat sen igår. Jag har verkligen jätteont. Verkligen. Åkte ut till Fästmön igår på tidiga eftermiddagen och där har jag stönat och gnällt fram tills jag åkte hem vid lunchtid idag. Jätteroligt för alla. Jag fick i alla fall smaka ljuvligt goda kanelbullar som Anna bakat och Elias sockrat.
Bröd på rymmen på ICA Solen.
Men först åkte vi till världens bästa affär, ICA Solen, där vi inhandlade förnödenheter till kvällen. Anna styrde som vanligt varuvagnen som en stridsvagn och jag tramsade och flamsade och fotade bröd på rymmen. Bröd, som brödmannen sen la tillbaka upp på hyllan… Uff…
Anna slavade i köket hela eftermiddagen och kvällen, jag låg och stönade i kökssoffan, i vardagsrumssoffan och på vardagsrumsgolvet. God mat fick jag i mig och senare på kvällen Mr Selfridge på TV. Sen tog jag slut och ville bara gå och lägga mig. Klättrade upp i Annas höga säng, läste ett kapitel i min bok på gång, släckte och somnade som en gris. Rullade runt i sängen under natten så Anna undrade om jag hade sovit överhuvudtaget. Det hade jag, men ryggen gör ju att jag vaknar av och till.
Hundra spänn i pantflaskor.
Idag var ryggen inte ett dugg bättre än igår. Det var bara att inse att jag skulle få åka hem och ta en tablett och en varm dusch. Men först packade vi in oss bilen för att åka och panta sex kassar läskflaskor. Man kan undra varför ingen av dem som dricker all den här läsken sköter pantningen. Nu gav den oss hundra spänn!
Men det var igår jag hörde det första gången, när jag backade ut hos Anna för att åka och handla. Bilen lät inte som den skulle. Idag lät den ännu mindre som den skulle. När jag kommit hem till New Village och svängde in för att lämna Lottot på Tokerian upptäckte jag att ljuddämparen, tror jag det är, hänger löst. Och så kan jag ju inte åka omkring. Bilen måste till en verkstad. Bilen, som jag behöver för att ta mig till jobbet. Bilen, som ska besiktigas den 23:e. Ja, nån verkstad kan jag ju inte ringa idag, för det är ju söndag.
Varsågod, ta en banan. Som om det skulle hjälpa…
Men jag ringde en kollega och har blivit lovad att få samåka till jobbet i morgon. Jag måste försöka ringa verkstan innan dess och kolla när jag kan få en tid. Kanske måste jag försöka ta mig dit med bilen också. Jag var ute och tittade på eländet i garaget förut och försökte silvertejpa. Helt värdelöst eftersom tejpen inte fäste. Ryggen värker ännu mer och nån tablett har jag inte hunnit ta än. Min vanliga tur, verkligen. Och grejen är att jag bara måste till jobbet i morgon, för jag ska ju ta emot och ha introduktion med den nya medarbetaren… Nu hoppas jag att jag får tag i verkstan före klockan sju, för senast klockan sju ska min kollega åka härifrån eftersom maken måste vara på sitt jobb i orten efter den där vi jobbar. Men, som sagt, med min vanliga tur får jag väl inte verkstadstid snart och missar säkert samåkningen. Sen blir chefen skitförbannad och ingen tar emot den nyanställde. Jag blir fullständigt galen. Och nej. Jag kan inte åka kommunalt. Sa jag att det snöar också..?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Bullarna ser supergoda ut!
Det är gott att höra att det finns hjälpsamma och snälla människor som lånar ut sin bil. I huset här jag bor finns en farbror som säkert har samma bekymmer som du, en ljuddämpare som håller på att lossna! Det lät så när han kom körande i morse. Hoppas det löser sig snabbt. Det kanske finns en akuttid för bilen!
Bullarna var underbara och hade jag inte haft så ont i ryggen så hade jag hänkat med Anna upp efter dagens handling och fått med mig en påse. Nu får ”barnen” goffa i stället.
Och jaa, jag är så glad att just jag har såna vänner som Rippe!!!
Jag ska ringa så snart jag kan i morgon, för bilen ska ju besiktigas om ett par veckor… 😮