Drömmar i rosa och äventyr i Vården, men ingen bullfest

Ett spretigt inlägg.

---

 

Typisk väntrumsvägg

I natt blev det alldeles för lite sömn. Jag hakade upp mig på en sak och det blev till oro och ältande. Varför är det alltid så om nätterna? Oro är mycket lättare att hantera på vardagar mellan klockan 8 och 16, för då går det oftast att ringa nån och få svar. Nu ska jag mejla i stället, för idag ska jag ut på äventyr i Vården igen. Om nu vårdgivaren dyker upp. H*n gjorde ju inte det sist.

Eftersom jag vaknade tidigt blev dagens administration snabbt avklarad. Det höll på att skita sig på en grej, men jag lyckades hitta ett alternativ. Datorn ville inte riktigt samarbeta heller. Kanske hade den också fått för lite nattvila – den är ju avstängd enbart när jag inte är hemma eller sover. Och jag är hemma väldigt mycket och sover väldigt lite…

En trio lika rosa som morgonhimlen. Jag fick lotterna för att jag deltagit i undersökningar.

Morgonhimlen var ett fantastiskt färgspel i rosa, men tyvärr hade jag ingen bra vinkel ur nåt fönster för att ta en bild. Det är plusgrader idag och det tackar vi för. Jag skulle verkligen behöva tvätta bilen och det är bäst att göra när det är plusgrader, men är rädd att fläktremmen ska börja gnälla efter tvätten. Den är lynnig, bilens fläktrem, för så snart jag ens viskar om verkstadsbesök tystnar den. För tillfället är den ganska tyst ändå, vilket jag naturligtvis tycker är skönt. Bilen blir ju tio år till jul och nu börjar skavanker och slitage göra sig märkbara. Hittills har det mest varit lampor, däck och bromsar och en gång ljuddämparen. Inga jättedyrbara grejor, tack och lov. Och ta i trä! Jag skrapar mina trisslotter och hoppas på vinster. Den första av de tre jag fick som tack för att jag deltagit i undersökningar gav dock ingen utdelning…

Nån riktig bullfest blev det inte här igår. Av de fyra (för 20 kronor) kanelbullarna jag inhandlade lyckades jag bara klämma ner en enda och nån fikagäst dök inte upp. Men ett par timmar efter att jag hade bjudit hit Gunilla från Dalarna, som liksom jag föredrar kanelbullar framför semlor, plingade det på dörren. För ett kort ögonblick trodde jag att det var hon och började nästan skratta – för de vore så typiskt henne, på nåt sätt. Tyvärr var det pojkarna från Com Hem och dem bad jag ju ganska snart att gå bort.

Nä här sitter jag och pladdrar och det har jag inte tid med. Dags att göra sig redo att möta Vården. Belöningen blir en kanelbulle med extra mycket socker på när jag kommer hem.

Vad ska DU göra idag då? Skriv gärna några rader och berätta, så känner jag mig lite mindre ensam!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min vanliga tur

Ett motigt inlägg.

---

 

Hembakad anelbulle och kaffe hos Anna.

Nej, man ska inte tro att man har flyt några längre stunder i livet. Ryggen har nu bråkat sen igår. Jag har verkligen jätteont. Verkligen. Åkte ut till Fästmön igår på tidiga eftermiddagen och där har jag stönat och gnällt fram tills jag åkte hem vid lunchtid idag. Jätteroligt för alla. Jag fick i alla fall smaka ljuvligt goda kanelbullar som Anna bakat och Elias sockrat.

Bröd på rymmen på ICA Solen.

Men först åkte vi till världens bästa affär, ICA Solen, där vi inhandlade förnödenheter till kvällen. Anna styrde som vanligt varuvagnen som en stridsvagn och jag tramsade och flamsade och fotade bröd på rymmen. Bröd, som brödmannen sen la tillbaka upp på hyllan… Uff…

Anna slavade i köket hela eftermiddagen och kvällen, jag låg och stönade i kökssoffan, i vardagsrumssoffan och på vardagsrumsgolvet. God mat fick jag i mig och senare på kvällen Mr Selfridge på TV. Sen tog jag slut och ville bara gå och lägga mig. Klättrade upp i Annas höga säng, läste ett kapitel i min bok på gång, släckte och somnade som en gris. Rullade runt i sängen under natten så Anna undrade om jag hade sovit överhuvudtaget. Det hade jag, men ryggen gör ju att jag vaknar av och till.

Hundra spänn i pantflaskor.

Idag var ryggen inte ett dugg bättre än igår.  Det var bara att inse att jag skulle få åka hem och ta en tablett och en varm dusch. Men först packade vi in oss bilen för att åka och panta sex kassar läskflaskor. Man kan undra varför ingen av dem som dricker all den här läsken sköter pantningen. Nu gav den oss hundra spänn!

Men det var igår jag hörde det första gången, när jag backade ut hos Anna för att åka och handla. Bilen lät inte som den skulle. Idag lät den ännu mindre som den skulle. När jag kommit hem till New Village och svängde in för att lämna Lottot på Tokerian upptäckte jag att ljuddämparen, tror jag det är, hänger löst. Och så kan jag ju inte åka omkring. Bilen måste till en verkstad. Bilen, som jag behöver för att ta mig till jobbet. Bilen, som ska besiktigas den 23:e. Ja, nån verkstad kan jag ju inte ringa idag, för det är ju söndag.

Varsågod, ta en banan. Som om det skulle hjälpa…

Men jag ringde en kollega och har blivit lovad att få samåka till jobbet i morgon. Jag måste försöka ringa verkstan innan dess och kolla när jag kan få en tid. Kanske måste jag försöka ta mig dit med bilen också. Jag var ute och tittade på eländet i garaget förut och försökte silvertejpa. Helt värdelöst eftersom tejpen inte fäste. Ryggen värker ännu mer och nån tablett har jag inte hunnit ta än. Min vanliga tur, verkligen. Och grejen är att jag bara måste till jobbet i morgon, för jag ska ju ta emot och ha introduktion med den nya medarbetaren… Nu hoppas jag att jag får tag i verkstan före klockan sju, för senast klockan sju ska min kollega åka härifrån eftersom maken måste vara på sitt jobb i orten efter den där vi jobbar. Men, som sagt, med min vanliga tur får jag väl inte verkstadstid snart och missar säkert samåkningen. Sen blir chefen skitförbannad och ingen tar emot den nyanställde. Jag blir fullständigt galen. Och nej. Jag kan inte åka kommunalt. Sa jag att det snöar också..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »