E-kommentarer inger förväntningar som kanske inte uppfylls

Ett kommenterande inlägg.

---

 

Det finns många skäl till att jag är negativt inställd till elektronisk journalhantering och Mina vårdkontakter. Jag vet visserligen att pappersjournaler, som kunde ligga och skräpa lite här och var, inte heller var nåt idiotsäkert system. Men elektroniska journaler och Mina vårdkontakter utger sig för att vara säkert vilket jag inte tycker att det är. Bara en sån sak som att min tandläkare skulle kunna läsa mina sjukhusjournaler… ja, du fattar. (Min tandläkare har liksom inte med mina knäppa blodvärden att göra så länge jag inte äter vissa mediciner. Och min tandläkare frågar alltid när jag är på plats i undersökningsstolen vilka mediciner jag äter ifall dessa kan medföra ökad blödningsrisk eller påverka bedövning.)

Jag ringer när jag mina piller är slut.

Min husläkarmottagning blev på grund av att den organisation i vårt län, som ansvarar för invånarnas hälso- och sjukvård, beslutade att elektronifiera så många patientkontakter som möjligt (varför PRATA med patienten..?) intvingad i Mina vårdkontakter. Det är via datorn, webben och e-legitimation jag, som sjuk patient, ska krångla för att boka en tid i sjukvården eller förnya ett recept. Jag vägrar. Jag tänker fortsätta ringa min mottagning så länge det är möjligt, för jag vill få bekräftelse direkt på att vårdpersonalen har uppfattat mitt behov, så att säga.

Det senast idiotiska jag läste om elektroniska journaler är så kallade e-kommentarer. Från och med årsskiftet ska patienter i vårt län kunna lämna kommentarer till vårdpersonalen i sina journaler. Det låter väl rätt demokratiskt, yttrandefritt och bra? Jorå, men det är bara det att vårdpersonalen inte är tvingad att läsa dessa kommenterar eller agera utifrån kommentarerna.

Alltså, ett exempel: en patient läser i sin journal att läkaren har skrivit att patienten har artros i höger axel. Men patienten har artros i vänster axel. Patienten kan då, från årsskiftet, göra en e-kommentar och skriva ”det står att jag har artros i höger axel men jag har det i vänster”. Fine! MEN… ingen i vården är skyldig att läsa detta eller ändra den felaktiga uppgiften i journalen. E-kommentarer är alltså totalt meningslösa och inger förväntningar som kanske inte uppfylls.

Den som vill att viktiga uppgifter som i exemplet ovan ska gå fram till vårdpersonalen ska i stället använda en annan funktion i Mina vårdkontakter, nämligen meddelandetjänsten Kontakta mig. Logiskt? Kanske. Men e-kommentarer är ju totalt verkningslösa i såna fall. Eller vad ska man ha e-kommentarer till? Det patienten skriver i sin e-kommentar kan emellertid läggas in i journalen av vårdpersonal. Men det är inte säkert. Det är till och med långt ifrån säkert att nån personal ens läser patientens kommentar.

Avgående politiker med visstidspensionspapper?

Nej, e-kommenterar känns ju nästan lika knäppt som att en avgående politiker, ett råd, som 53-åring får visstidspension, det vill säga 27 200 kronor i månaden tills han fyller 65 år. Den fina och demokratiska organisationen (^== ironi) har nämligen bestämt att politiker, som har varit anställda inom organisationen och som fyllt 50 samt arbetat (!) inom organisationen i minst fyra år ska få visstidspension. Om den visstidspensionerade får ett jobb med lön ska pensionen emellertid kvittas bort mot lönen – fast bara till 75 procent. Dessutom får den här politikern 11 000 kronor i månaden som undantas kvittningen. Rättvis matematik eller?.. (<== retorisk fråga).

 

---

För övrigt… När det gäller axelartrosen är exemplet taget ur min journal som jag bad att få utskriven. Jag fick vända mig till Patientombudsmannen för att få min journal ”korrigerad”… Detta var efter införandet av elektronisk patientjournal.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Andra planer

Ett inlägg om hur det aldrig blir som man har tänkt sig.

---

 

Visst kan jag vara flexibel, men det finns vissa gränser.

Nog kan jag var flexibel, men det finns gränser. Igår kväll ringde en man från naprapat-mottagningen och meddelade att jag inte kan få komma idag. Skälet är att ”min” naprapat har slutat. Eh..? Slutat? Från dag till dag? Det finns inget som heter uppsägningstid i naprapat-världen? Nån ny tid hos annan naprapat kunde jag få i nästa vecka. Och då går det ju inte. Måndagar och torsdagar har mottagningen kvällsöppet. På måndag ska jag börja jobba och behöver kanske jobba över eftersom jag har varit sjukskriven i två veckor. Och på torsdag är det röd dag. Mitt jobbkontrakt sträcker sig enbart april månad ut, så fredagen den 2 maj hade kanske funkat. Men fredagar är alltså de dagar som den naprapat som nu har slutat har ansvarat för. Nej, det blir aldrig som man har tänkt sig.

Nu finns det personer som tycker att jag ska gå till doktorn. Det har jag gjort. Det enda som händer är att jag blir sjukskriven – och det fungerar inte på grund av att jag vill avsluta mitt jobbkontrakt – och att jag får mediciner som inte fungerar: antingen är de verkningslösa eller så är de så starka att jag inte kan jobba. Jag har alltså varit hos doktorn, tro inte att jag inte har försökt få hjälp.

Den organisation i länet där jag bor som ansvarar för invånarnas hälso- och sjukvård har endast slutit ett (1) avtal med en naprapatmottagning i Uppsala där jag bor. Då är det ju liksom inte så konstigt att det blir så här. Och när den mottagningen heter Glädjeliv – fast på ett annat språk – och uppenbarligen hires & fires sin personal hur som helst, tja, då känns det inte riktigt seriöst. Som vanligt undrar jag hur Den Stora Organisationen tänker och gör när man upphandlar sjukvårdande behandlingar. Jag tror inte att man tänker alls. Eller också väljer man att sluta avtal med mottagningar som behandlar sin personal precis som man gör själv..?

Jag känner mig ungefär som den här kycklingen jag ritade som fyraåring.

Just idag, just nu, är min rygg inte lika jävlig som igår morse. Däremot har jag väldigt ont i magen och jag blir mer och mer övertygad om att de båda kroppsdelarna hänger ihop. Ja, jag vet – den ena tillhör min framsida, den andra min baksida. Men jag får väl hota igen med amputaion och bli en huvudfoting.

I morse vaknade vi runt sju.  Fästmön har veckans enda lediga dag idag och så pass länge som till sju höll gaphalsarna i huset sig ganska tysta. Sen börjades de skrika på sina barn, spika, flytta möbler och göra allt annat som de brukar göra tidigt på morgnarna. Nej jag överdriver inte. De ägnar sig verkligen åt allt detta, vanligen mellan klockan 6.15 och 7.45 varje morgon.

Men för min del gör det inte så mycket. Trots det avbokade besöket i vården ska jag ta mig med buss (!) in till stan och bjucka min äldste bonusson på försenad födelsedagslunch. För det har jag lovat. Samtidigt ska jag leta upp ett apotek med lite större sortiment än det som finns nära mig. Jag har fått ett tips på ett receptfritt läkemedel/behandling som kanske kan funka för ryggen. Jag är nämligen flexibel och testar olika saker. Tro inte att jag inte gör det. Är det nåt jag har lärt mig genom livet är ett att planer ändras. Ingenting är säkert – bara det faktum att vi alla ska dö.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »