Semester, rentav..?

Ett inlägg om läget.

---

 

Nä, nån kontraktsskrivning blir det inte på måndag. Idag har det varit en rätt pirrig dag. Kanske inte för dig, men för mig. Det skulle nämligen tas referenser. Under dan har jag fått signaler om att referenser har tagits. Var de dåliga? Får jag inte uppdraget? Framåt seneftermiddagen mobiltelefonerade rekryteraren och jag. Referenserna var utmärkta, men troligen måste mitt blivande arbetsställe invänta överklagningstiden. Detta innebär att jag tidigast onsdag kan fara in till Stockholm och skriva kontrakt och tidigast måndagen den 28 september tillträda. Och det i sig innebär att jag plötsligt får en veckas semester! Det passar bra, för idag trillade det in en nyutkommen bok av en Uppsalaförfattare som gärna vill bli läst och recenserad…

Det kom en bok till kulturredaktionen…

Under eftermiddagen hörde min handläggare på Arbetsförmedlingen av sig också via mejl. Jag blir utskriven (det låter som om jag varit tvångsintagen på nåt dårhus och på sätt och vis har jag det också…) så snart jag meddelar startdatum. Blir det före den 1 oktober innebär det att jag inte behöver aktivitetsrapportera resten av året. Det betyder också att jag inte är piskad att söka en massa jobb under den här tiden, utan jag kan i stället välja ut jobb som jag tycker är extra intressanta att söka.

Så. Nu ska jag lämna ämnet Nytt jobb för helgen. Jag har faktiskt gjort andra saker än fixat jobb i veckan, till exempel läst, gullat med småkissar, klarat av ett besök på Stormarknaden, sett sista delen av Safe house (ja, den slutade som jag trodde, MEN enligt Michael Crompton, manusförfattaren som kommenterade mitt snåla medelbetyg, kommer en säsong två och DET låter bra!), fotat, ätit upp en choklad till pojken (internt skämt mellan Fästmön och mig), sett en film, glatt min mamma, blivit glad, gråtit, skrattat, kokat soppa, pratat med väggarna, pratat med goa vänner, fått fin post från Elliot, fått en generös påhälsning av Karl-Bertil och en massa annat…

Jag lämnar dig med några bilder från den gångna veckan och går och värmer min soppa. Detta har jag också gjort de senaste dagarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Nu vore det väl tusan om inte bloggutrymmet krymper med alla bilder…)

Jag tar lite semester, jag…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

E-kommentarer inger förväntningar som kanske inte uppfylls

Ett kommenterande inlägg.

---

 

Det finns många skäl till att jag är negativt inställd till elektronisk journalhantering och Mina vårdkontakter. Jag vet visserligen att pappersjournaler, som kunde ligga och skräpa lite här och var, inte heller var nåt idiotsäkert system. Men elektroniska journaler och Mina vårdkontakter utger sig för att vara säkert vilket jag inte tycker att det är. Bara en sån sak som att min tandläkare skulle kunna läsa mina sjukhusjournaler… ja, du fattar. (Min tandläkare har liksom inte med mina knäppa blodvärden att göra så länge jag inte äter vissa mediciner. Och min tandläkare frågar alltid när jag är på plats i undersökningsstolen vilka mediciner jag äter ifall dessa kan medföra ökad blödningsrisk eller påverka bedövning.)

Jag ringer när jag mina piller är slut.

Min husläkarmottagning blev på grund av att den organisation i vårt län, som ansvarar för invånarnas hälso- och sjukvård, beslutade att elektronifiera så många patientkontakter som möjligt (varför PRATA med patienten..?) intvingad i Mina vårdkontakter. Det är via datorn, webben och e-legitimation jag, som sjuk patient, ska krångla för att boka en tid i sjukvården eller förnya ett recept. Jag vägrar. Jag tänker fortsätta ringa min mottagning så länge det är möjligt, för jag vill få bekräftelse direkt på att vårdpersonalen har uppfattat mitt behov, så att säga.

Det senast idiotiska jag läste om elektroniska journaler är så kallade e-kommentarer. Från och med årsskiftet ska patienter i vårt län kunna lämna kommentarer till vårdpersonalen i sina journaler. Det låter väl rätt demokratiskt, yttrandefritt och bra? Jorå, men det är bara det att vårdpersonalen inte är tvingad att läsa dessa kommenterar eller agera utifrån kommentarerna.

Alltså, ett exempel: en patient läser i sin journal att läkaren har skrivit att patienten har artros i höger axel. Men patienten har artros i vänster axel. Patienten kan då, från årsskiftet, göra en e-kommentar och skriva ”det står att jag har artros i höger axel men jag har det i vänster”. Fine! MEN… ingen i vården är skyldig att läsa detta eller ändra den felaktiga uppgiften i journalen. E-kommentarer är alltså totalt meningslösa och inger förväntningar som kanske inte uppfylls.

Den som vill att viktiga uppgifter som i exemplet ovan ska gå fram till vårdpersonalen ska i stället använda en annan funktion i Mina vårdkontakter, nämligen meddelandetjänsten Kontakta mig. Logiskt? Kanske. Men e-kommentarer är ju totalt verkningslösa i såna fall. Eller vad ska man ha e-kommentarer till? Det patienten skriver i sin e-kommentar kan emellertid läggas in i journalen av vårdpersonal. Men det är inte säkert. Det är till och med långt ifrån säkert att nån personal ens läser patientens kommentar.

Avgående politiker med visstidspensionspapper?

Nej, e-kommenterar känns ju nästan lika knäppt som att en avgående politiker, ett råd, som 53-åring får visstidspension, det vill säga 27 200 kronor i månaden tills han fyller 65 år. Den fina och demokratiska organisationen (^== ironi) har nämligen bestämt att politiker, som har varit anställda inom organisationen och som fyllt 50 samt arbetat (!) inom organisationen i minst fyra år ska få visstidspension. Om den visstidspensionerade får ett jobb med lön ska pensionen emellertid kvittas bort mot lönen – fast bara till 75 procent. Dessutom får den här politikern 11 000 kronor i månaden som undantas kvittningen. Rättvis matematik eller?.. (<== retorisk fråga).

 

---

För övrigt… När det gäller axelartrosen är exemplet taget ur min journal som jag bad att få utskriven. Jag fick vända mig till Patientombudsmannen för att få min journal ”korrigerad”… Detta var efter införandet av elektronisk patientjournal.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The Uninvited

Ett inlägg om en film.

---

 

En läskig film om en tjej som heter Anna passar alldeles utmärkt en sån här mörk, blåsig och regnig dag. Fästmön och jag glodde på The Uninvited (2009) som gick på Kanal 5 för ett bra tag sen och som sen dess har legat och väntat på DVD-hårddisken.

Den unga tjejen Anna ska bli utskriven från dårhuset. Hon har vistats där ett tag efter att ha försökt ta livet av sig, vad det verkar. Hon hämtas hem av sin pappa till huset där hon bor med systern Alex och pappans nya tjej, Rachel. Mamman var svårt sjuk och dog i en eldsvåda. Gissningsvis är det därför Anna har mått så dåligt. Men ganska snart sen hon kommit hem ser hon syner, bland annat sin döda mamma, men även tre döda barn. Anna och Alex misstänker att Rachel har ett skumt förflutet. Rachel, som var mammans sköterska… Var det hon som tuttade eld på båthuset där mamman hade sin sjukstuga?

Stämningen i den här filmen är riktigt ryslig. Det som gör filmen extra bra är att man inte vet vad man ska tro. För döda människor börjar väl plötsligt inte krypa upp ur plastsäckar och så vidare, eller? Nej, det här är filmen där inget är som man tror att det är – allra minst slutet…

Toffelomdömet blir högt för den här skräckisen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Valet: (KD) har en poäng – vården ska inte vara lika för alla

Så förvånad jag blev när jag i dagens lokalblaska läste en replik av en kristdemokrat på en rödgrön debattartikel i förra veckan! Förvånad därför jag insåg att människan faktiskt har rätt! Och det är väl första gången i världshistorien jag håller med (KD). Så här skriver Anna-Karin Klomp:

Vården ska vara lika för alla skriver de rödgröna (UNT 25/8). Nej, det ska den inte, den ska vara anpassad efter den enskildes behov.

Där sätter hon fingret på nåt mycket viktigt: den enskildes behov. Jag vill tro att hon med detta menar att en vårdplats ska gå till den som bäst behöver den, den svårast sjuka. Inte den som kan behandlas i primärvård.

Men lite längre ner i sin replik syltar hon emellertid in sig i resonemang om att detta också ska anpassas så mycket som möjligt efter patientens önskemål. Tja, ärligt talat vill väl de flesta sjuka bli friska och primärvården når ju inte riktigt upp till den slutna vårdens… möjligheter och kompetenser, för att uttrycka det lindrigt.

Så småningom förklarar hon ytterligare att (KD) vill öppna särskilda intagningsplatser på Sjukstugan i Backen för de äldra svårt sjuka. Detta så att dessa männisor slipper vänta på akuten. Det är ett mycket lovvärt avllöfte – frågan är bara om det är genomförbart…

Lyssna till patientens hjärta, men önskemålen..? Hur pass genomförbart är det?

                                                                                                                                                            Efter att ha besökt akuten såväl en fredag eftermiddag som en måndag förmiddag är det bara att inse att folk är sjuka. Många är väldigt sjuka. Det stod sängar och bårar med patienter över allt. Många väntade på att få komma in på undersökningsrum, många väntade på att bli stuckna, många väntade på att få träffa doktorn och många väntade på att bli inlagda.

Mitt fredagsbesök tog fyra timmar – och då vägrade jag bli inlagd, fick skriva på ett papper innan jag åkte hem. Måndagsbesöket inleddes med en ultraljudsundersökning klockan nio varpå jag traskade ner till akuten. Där fick jag vara till framåt 14.30-tiden. Jag fick träffa doktorn två gånger, men resten av tiden var väntan. Väntan på att få komma upp på avdelning. Och tro mig… INGEN som jobbade på akuten satt och sov – alla typ SPRANG.

Personalen på akuten sover inte, den springer. Hela tiden.

                                                                                                                                                         Så åter till (KD:s) vallöfte om vårdplatser till de äldre svårt sjuka. Mycket lovvärt men är det genomförbart? Jag blev inlagd på en akutmedicinsk intagningsavdelning. De flesta patienter var mellan 85 och 95 år. Många stannade ett dygn och forslades sen vidare. Jag låg där i fyra dygn. Då gjordes de mest akuta undersökningarna, jag fick medicin och blev sen utskriven. Resten av undersökningarna ska göras polikliniskt. Jag behöver inte uppta en sjukhussäng för att göra dem. Och detta var jag mycket nöjd med! Men frågan är om gamla tant Asta, 94 bast, klarar av alla förberedelser hemma inför de ofta tuffa undersökningarna som man måste ta sig till sjukhuset för att göra? Problemet var bara att alla sängar var upptagna på avdelningen. Alla. Ska hon ligga i korridoren under väntetiden?

Jag tror att man måste ta tag i problemet på ett djupare sätt än att lova ut vårdplatser. Börja med att ge primärvården ordentliga resurser så patienterna söker sig dit i första hand, inte till akuten. Med mindre tryck på akuten borde antalet sjuka som måste läggas in minskas. Eller i vart fall får personalen mer tid över för dem som verkligen behöver.

Det jag menar är att patienter som inte är svårt sjuka borde kunna lämna prover och göra vissa undersökningar i primärvården, inte på sjukhuset – för det är det som händer nu. Patienter kommer med ofullständiga uppgifter om sitt tillstånd. I stället för att ta hand om de svårast sjuka måste akutens personal kolla upp ALLA – även såna som borde ha kollats upp redan hos sin husdoktor.

Avslutningsvis slår sig Anna-Karin Klomp för bröstet i sin replik kring Närakuten och Ortopedakuten som numera finns på ett av stans före detta sjukhus. Ja, det är bra med akutmottagningar som finns nära, men hur är besöksfrekvensen? Var är marknadsföringen? Vet folk OM att dessa akutmottagningar finns?

”Kände jag till Närakuten? Ortopedakuten???”

                                                                                                                                                       Anna-Karin Klomp menar att de rödgröna tycker att privata vårdgivare tar det bästa. Själv anser hon att fler utövera stimulerar utvecklingen. Personligen skulle jag ALDRIG sätta min fot på en offentligstyrd primärvårdsmottagning igen – men jag har mina skäl. Vid min privatläkarmottagning får jag snabb hjälp, prestigelös hjälp, doktorn ringer och jag mejlar, typ. Det funkar för det mesta bra. Men i den offentligstyrda primärvården är det fortfarande telefontider som gäller och framför allt, en stor rädsla för mejl. Tyvärr. För det går ju mycket snabbare om vårdpersonalen hör av sig när det blir en lucka än att jag ska sitta timmar i telefonköer eller i väntan på att nån ska ringa…

Read Full Post »

Hemma ÄR bäst!

Det var så skönt att bli utskriven i eftermiddags, men jag tror att den som själv aldrig legat i en sjukhussäng inte riktigt förstår. Jag hade ett allvarligt samtal med doktorn före och jag har fått förhållningsorder och svar på ett antal frågor. De övervägde att hålla mig kvar för blodtransfusion, men jag är glad att jag slapp och vill testa att järntabletterna gör verkan. Däremot var hon tydlig med att jag måste utredas vidare för de superlåga värdena, men tromboflebitens roll i det hela är en gåta. Det verkar som om ingen av de läkare jag har träffat har sett nån sån låååååång tromboflebit…

Alla uppgifter om mig skulle hon skicka till doktor Anders, för några av de kommande undersökningarna kan göras polikliniskt. Operation är jag inte redo för än, varken kroppsligt eller mentalt. Det tar vi ”sen”.

Vännen Jerry och Clark* var så gulliga och kom och hämtade mig. Jerry bar mina väskor till parkeringen och vi gick så sakta han kunde. Vid ett tillfälle, just när vi mötte fru P från mitt förra jobb, en dam med besynnerlig klädstil och fula glasögonbågar (hon tycks ha en veritabel samling av såna…), vacklade jag till och blev tvungen att ta tag i Jerry. Naturligtvis bad jag om ursäkt, varpå han svarade rått men hjärtligt:

Äh det gör inget om nån ser, mitt rykte är ändå förstört!

Härligt med sån humor!

Jag skjutsade tillbaka Jerry till jobbet och så for jag till ett apotek på vägen hem. Linn messade på vägen och hade nog tänkt komma och hälsa på, men jag var ju på väg hem. Gulligt!

Mobilen ringde och det var doktor Anders sköterska som undrade vad som hade blivit av mig efter turen till akuten i fredags… Jag var ganska trött och lite vimsig, så vi kom överens om att jag ska ringa på måndag för att få en tid till dejt med doktor Anders. Vidare ska jag lämna prover de kommande fyra veckorna, men det kan jag göra hos sköterskan.

På apoteket hämtade jag ut medicin och fick en del förhållningsorder och tips, bland annat vad jag kan inta medicinen till och vad som är mindre bra. En del apotekare är väldigt kompetenta och hjälpsamma, har jag insett, Kloppan!

Så kom jag äntligen hem! Här var så tyst och skönt – ända tills sedvanligt gäng kom hem och började smälla i sin ytterdörr (ingen i familjen tycks kunna stänga den som vanligt folk). Jag packade upp, långsamt. Fick vila emellan varven. Skickade iväg ett antal sms till vänner som tänkt komma och hälsa på och förstås också till Anna. Anna ringde upp och vi pratade en stund, men sen var hon tvungen att utfodra sina ättelägg och jag blev så trött, så trött att jag måste vila en stund.

När orken återvänt ringde jag mamma. I dagsläget är det så att jag måste prioritera telefonprat med Anna och mamma. Jag orkar inte mycket mer. Knappt mejla heller – det blir så mycket till så många. Därför får ni tills vidare följa mina öden och äventyr främst via bloggen. När jag blir piggare vill jag gärna prata och träffas! Men ni ska veta att all er omtanke berör mig varmt och jag sparar allt i mitt hjärta!

Insåg sen att det var middagsdags, så jag lagade mat. Se bara!

Medicin och ProViva till den, en mugg java och två knäckemackor med Kalles randiga och grön paprika. Till sällskap: IKEA-katalogen. Återstår att läsa: Biltema-katalogen och en recension av Ann Heberleins lilla bok om ondska.

                                                                                                                                                      Aptiten är emellertid lite dålig, så jag har bara ätit upp medicinen och en macka samt druckit ProVivan och en mugg kaffe. Ska väl återvända till bords och avverka Biltema-katalogen, som står på tur samt den andra mackan. Jag mår inte illa än så länge, skönt!

I kväll blir det nog lite TV-tittande och slumrande i favoritfåtöljen. Jag har betalat en räkning och tittat lite på min ekonomi. Fick lön idag vilket jag hade glömt bort! 

Morgondagens huvudärende på agendan är att duscha och tvätta håret. Ska köra en maskin tvätt också och försöka ta mig till Tokerian. Det blir en prövning, men jag ska testa. Svårigheter är till för att övervinnas! Därför: åter till mackan!

                                                                                                                                                     *Clark = Clark Kent, min lille bil

Read Full Post »