Varför skrev hon boken som nu blir film?

Ett inlägg om en bok som nu har blivit film.

Vad driver en människa att skriva en väldigt utlämnande bok om sin barndom? En bok, som får till följd att delar av släkten inte längre vill umgås med henne. Och vad driver samma människa till att låta boken bli film? Jag skulle säga… mod. Jag kan inte uppfatta Åsa Linderborgs Mig äger ingen på annat sätt.

Självutlämnande och modigt!

Det är nu ett tag sen Åsa Linderborgs bok kom ut. Sex år, till och med. Författaren själv har sen dess inte bara lämnat Uppsala, hon har också arbetat ett antal år som kulturchef på Aftonbladet.

Åsa Linderborg skapar ofta rabalder. Med sin bok blev hon folkkär – och hatad av släkten. Hon är inte längre välkommen till familjesammankomster som begravningar ens, enligt en lång och välskriven artikel i Svenska Dagbladet.

Det kostar på att skriva sanningar. För sanningar är det, författarens egna sanningar. Den som var med kanske har en annan sanning. Det spelar ingen roll. Sanning som sanning. Du kan nämligen aldrig ta ifrån en människa hennes upplevelser, hennes sanningar.

Det var under pendlingen som Åsa Linderborg skrev. Det var den enda tiden hon hade att skriva. När hon märkte att vem som helst som satt i tågvagnen kunde läsa – och läste! – insåg hon att hon verkligen hade nånting att berätta.

Ska man kategorisera Åsa Linderborgs bok hamnar den under Modern arbetarlitteratur – tillsammans med Susanna Alakoski, enligt Åsa Linderborg själv. Jag håller med. Det är smutsigt, tufft, dåligt med pengar, skitjobb och så alkoholen.

Men oavsett politisk hemvist – för såna här böcker är politiska… Det här är modigt. Det är ännu modigare att göra film på en bok som fick släkten att göra slut. Det är modigast att stå med rak nacke och göra detta. Att erkänna att man inte vet svaret på frågan varför man gör film av sin självbiografi som har gjort så många arga och upprörda. Heja Åsa Linderborg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Gråmåndag

En riktigt grå måndag är det idag. Det är mörkt och fuktigt och smutsigt ute. Inte mycket av den där timmen som skulle göra starten på dagen ljusare märktes.

Lika fuktigt idag som för ett år sen. Bilden är ungefär ett år gammal.

Natten har varit tuff, jag har haft feber och ont, men det ska inte hindra mig från att jobba. Jag känner mig rastlös och orolig, för jag vet att den här veckan är det troligt att jag får ett besked som gäller stor eller liten bokstav i ett visst ord. Hittills har jag skjutit det ifrån mig ganska bra – ett sätt att hantera det – men ju längre tiden går desto närmare kommer jag beskedet. Mer om detta i ett låst inlägg senare!

Under lördagen droppade det in ganska många jobbmejl som jag måste ta tag i. I fredags jobbade jag ju hemifrån fyra timmar, men då var det tämligen tyst i inboxen. Jag ska kämpa på med institution 1:s forskningssidor och även försöka få återkoppling på institution 2:s dito. I morgon, tisdag, ska jag jobba i husets topp på institution 1. Det gick bra sist, datorn som S har gjort iordning åt mig där uppe fungerar bra – i alla fall för webbarbete. Det räcker ju med Explorer då, i princip, samt mitt e-post-program.

På torsdag förmiddag ska jag träffa prefekten på institution 2 för att diskutera en eventuell kommunikationsplan även här. Efter lunch ska vi ses igen och då bli intervjuade av fakultetskommunikatören eftersom de två institutioner jag jobbar för är de två första inom fakulteten som har en kommunikatör. Det har varit spännande att vara lite av en föregångare, men nu måste jag tänka framåt och fundera över vad jag ska göra efter årsskiftet. Och som du som är mer insatt i min situation än andra vet är ju detta inte det enklaste…

På torsdag är det nåt ännu viktigare:  Fästmöns och min fjärde förlovningsdag. Ett tag tänkte jag att vi skulle fira med Fredagsmyspåse från Feskarn’ i Saluhallen, en födelsedagspresent från vännen Rippe. Men så insåg jag att Anna jobbar trist helg – till klockan 21 fredag, lördag och söndag – och att sätta i sig skaldjur och vitt vin vid 22-tiden och sen strax därpå gå och lägga sig känns inte så smart. I stället föreslog jag att vi ska gå och se nya Bondfilmen i nästa vecka och i samband med det gå och käka en bit mat nånstans. Jag fick ju också ett stort antal biobiljetter när jag fyllde år, bland annat från K…

Onsdag eftermiddag ska jag till Nål-Janne igen. Jag har haft väldigt ont i hälen och överväger nu att ta en ny kontakt med min läkarmottagning för att se om det inte är dags för annan smärtlindring än akupunktur. Och kanske lite inflammationshämmande. Frågan är om medicin i tablettform går ihop med den kommande behandlingen av min åkomma i andra delar av kroppen… Äsch, jag är så less på det här trasiga skalet jag går omkring i…

Livet är kort.

Read Full Post »