Ett inlägg om en bok som nu har blivit film.
Vad driver en människa att skriva en väldigt utlämnande bok om sin barndom? En bok, som får till följd att delar av släkten inte längre vill umgås med henne. Och vad driver samma människa till att låta boken bli film? Jag skulle säga… mod. Jag kan inte uppfatta Åsa Linderborgs Mig äger ingen på annat sätt.
Självutlämnande och modigt!
Det är nu ett tag sen Åsa Linderborgs bok kom ut. Sex år, till och med. Författaren själv har sen dess inte bara lämnat Uppsala, hon har också arbetat ett antal år som kulturchef på Aftonbladet.
Åsa Linderborg skapar ofta rabalder. Med sin bok blev hon folkkär – och hatad av släkten. Hon är inte längre välkommen till familjesammankomster som begravningar ens, enligt en lång och välskriven artikel i Svenska Dagbladet.
Det kostar på att skriva sanningar. För sanningar är det, författarens egna sanningar. Den som var med kanske har en annan sanning. Det spelar ingen roll. Sanning som sanning. Du kan nämligen aldrig ta ifrån en människa hennes upplevelser, hennes sanningar.
Det var under pendlingen som Åsa Linderborg skrev. Det var den enda tiden hon hade att skriva. När hon märkte att vem som helst som satt i tågvagnen kunde läsa – och läste! – insåg hon att hon verkligen hade nånting att berätta.
Ska man kategorisera Åsa Linderborgs bok hamnar den under Modern arbetarlitteratur – tillsammans med Susanna Alakoski, enligt Åsa Linderborg själv. Jag håller med. Det är smutsigt, tufft, dåligt med pengar, skitjobb och så alkoholen.
Men oavsett politisk hemvist – för såna här böcker är politiska… Det här är modigt. Det är ännu modigare att göra film på en bok som fick släkten att göra slut. Det är modigast att stå med rak nacke och göra detta. Att erkänna att man inte vet svaret på frågan varför man gör film av sin självbiografi som har gjort så många arga och upprörda. Heja Åsa Linderborg!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag kan förstå hennes behov av att berätta. Det visar på ett civilkurage som inte många har. Jag är full av beundran för dem som besitter modet att berätta.
Precis vad jag tycker!!!
Håller med augustifarmor, det krävs mod..
Läste boken då den kom ut och vet att jag tänkte, att det är nog ett flertal som hade och säkert har det som hon, men idag hoppas man ju att samhället ska agera på minsta lilla ”avvikelse”.
Blev ju ”folk” av henne trots allt och kärlek fanns det ju.
Nu ska jag hämta Elliot och Elvira vid skolan och deras familjeförhållanden på faderns sida, det är inte det roligaste, förbannade ”styvmödrar”!
Ibland känner jag att det skulle vara befogat med lite stryk, man gör absolut inte skillnad på barn!
(Ursäkta tonen, men jag är så besviken på vuxet folk!)
Ha dé!/Kram
Modig var ordet jag använde i inlägget! 😛 Ja, det var en tuff barndom, men det gick ju bra till slut.
Nej, man gör inte skillnad på barn, oavsett – säger jag som bonusmorsa till fyra.
Kram!
Jag tyckte väldigt mycket om den boken .Det var modigt av henne att göra det . Hon beskriver jue sin far ganske kärleksfullt emellanåt . Tycker jag.
Kram
Jag tror – TROR! – att det var en sån där bok som fanns inuti henne och som bara ville och måste få komma ut! Jag tycker att hon beskriver sin pappa väldigt kärleksfullt nästan hela tiden.
Kram!