Vad var det han sa, räven, om rönnbären..?

Är det nåt jag ogillar så är det sura ungar. Jag orkar inte med surpuppor innan klockan har slagit åtta. Själv är jag naturligtvis glad som en lärka på morgonen – NOT! Den som är smart frestar därför inte på mitt tålamod genom att vara sur. Eftersom jag är vuxen blir jag nämligen lika sur som jag är STOR.

Vad sa räven om rönnbären?

                                                                                                                                                               Nä fy, jag åker hem till mig själv och sitter här och är sur och arg i min ensamhet. Så stör jag ingen. Och ingen behöver störa sig på mig. Men det är ananrs fasligt vad folk verkar störa sig på mig, jag som surar mest när jag är ensam! Idag hittade jag en kommentar som jag SURT vägrade att publicera här. Skribenten tyckte att jag skulle vara lite mer positiv så skulle allt ordna sig. HA! Vilken drömvärld lever h*n i, tro? Jag ska säga att jag ärligt försöker vara positiv så mycket och så ofta jag kan, men det är inte lätt när man befinner sig där jag befinner mig. I mitt privata lilla h-e.

Igår fick jag en annan kommentar här på mitt CV där nån tackade för en underhållande blogg och var rätt impad av mitt CV, men som tyckte att fotot var fult och att jag ser snipig ut! Kan jag hjälpa hur jag ser ut? Jag ler ju, för f*n, det får väl lov att räcka? Till skillnad från vissa andra bloggare går jag inte och stylar mig och sen till en proffsfotograf för en enkel presentationsbild på min blogg, liksom… Och inte har jag råd att lägga mig under skalpellen heller och få mitt utseende fixat. Att vara arbetssökande är ingen dans på rosor. Framför allt är det ingen dans med några tusenlappar, precis.

Tänk att det är så lätt att ha synpunkter på andra! Jag inledde det här inlägget med att skriva om sura ungar… Så jag är inte så mycket bättre själv. Vilken tur då att jag är ensam hemma hos mig och kan ha mungiporna nedåtvända hur mycket jag vill. Ända tills jag sätter på mig masken jag bär när jag ska kliva ut genom dörren.

Det blåser idag. Det blåser som 17. Himlen är mörk och jag gissar att vi snart har regnet över oss. Igen. Skönt att det inte är förrän i morgon jag ska tvätta och städa bilen! För på torsdag gäller det! Då ska Clark Kent* besiktigas för andra gången i sitt liv. Mekar-Bruden har inte hört av sig angående ljudet hon skulle ha lyssnat på i fredags. I morse lät det lite av och till. Men ett ljud behöver ju inte betyda att bilen inte går igenom besiktningen. Eller??? JA JAG ÄR SKITNERVÖS!!! Kan tänka mig att det är som att gå med sitt barn till doktorn.

Det blir en liten utflykt idag för att hämta ett beställt material, posta ett Mors Dags-kort samt inhandla TV-tidning. Jag har ett sånt spännande trist liv, jag känner hur det riktigt spritter i benen av glädje dålig cirkulation. HA! Den enda gång det spritter i den här gamla kroppen är när jag ser på Fästmön. Hon gör mig glad och fnissig. Men tänk att det finns folk som är så missunnsamma att de är avundsjuka på min kärlek?

Kan man då bli annat än… sur??? Eller eller???

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min bästa bil

Read Full Post »

Frisk luft och fina färger

Det är en vacker dag. Dagen är kall. Dagen är solig. Strålarna gick nästan att röra vid. Luften är hög och frisk. Färgerna är fantastiska. Jag tog en tur med mobilkameran. Den gör naturligtvis inte rättvisa åt naturen idag, men…

Så många färger! Och solens strålar är nästan möjliga röra vid…

                                                                                                                                                       Lönnlöv är bland det vackraste jag vet på hösten, även sen de fallit till marken.  

Även det fallna är vackert.

                                                                                                                                                          Några kliv över vägen, in bland det gula.

Gult så långt ögat kan se.

                                                                                                                                                          Solen nådde in mellan löven, ända in i skogen.

Solen nådde in.

                                                                                                                                                         En underlig figur på stigen. (Varning för fjortisbild – men Inna säger att såna är OK!)

En skogstoffla som har lite svårt att le idag.

                                                                                                                                                             Träden och grenarna trängde sig nästan på. Jag fick svårt att se skarpt och tydligt.

Svårt att se skarpt…

                                                                                                                                                          Vissa vrår i den här skogen är som gjorda för en Halloween-skräckis… Men det gäller att se skogen för alla träden. Eller att se träden, ett och ett…

Det gäller att se skogen. Eller träden.

                                                                                                                                                              På vägen ut såg jag denna fantastiska buske. Färgen är otrolig, kameran kan inte riktigt hitta den rätta, men jag har INTE Photoshopat denna mer än ändrat bildstorleken!

Fantastisk röd buske!

                                                                                                                                                               En tur in till Tokerian tog mig ur drömvärlden till verkligheten igen. Tyvärr. Jag köpte pålägg, mera kycklingfärs och kycklingkorv till nästa vecka, kvällsblaska med tillhörande TV-bilaga och svindyrt naturgodis. Bara för att i nästa stund få dåligt samvete över att jag köper sånt. Borde spara varje krona.

Read Full Post »

Utdraget. Del tolv

E blev både teoretiskt och rent fysiskt utslängd i kylan. Det var vinter och neråt 20 grader kallt den dagen han fick veta att han inte längre var önskvärd. Någonstans inuti hade han nog bara gått och väntat på den här dagen. D och han hade så skickligt som möjligt lyckats undvika att konfronteras, men till slut blev situationen ohållbar. Tyvärr var det D som hann före och eftersom han stod högre i rang än E var det den senare som fick stryka på foten och lämna byggnaden bakvägen.

Efter den här dagen var E:s tillvaro som en drömvärld. En MARDRÖMSVÄRLD, vill säga. Plötsligt var allt det trygga i tillvaron bortryckt under hans fötter. Han som hade varit så nära sitt mål!

E:s plan hade varit att få D att inse att det klokaste D kunde göra var att söka sig därifrån. Men E hade så mycket information och hade samlat så många fakta att han inte hunnit sortera allt än. En del fakta handlade om ren och skär omoral, annat var endast oetiskt. Men det var det brottsliga, det olagliga, som inte kunde få fortsätta. Detta eftersom handlingarna ju ledde till katastrofer och lidanden långt över vad man först kunde föreställa sig.

Problemet var nu att jag inte hade hunnit få all information och alla fakta från E innan hans frånfälle. Någonstans under vägen gav han upp. Jag var helt oförstående inför detta eftersom jag ju visste att en man som E var en man som brann för rättvisa. Samtidigt gissade jag att han ville vara säker på sin sak innan han la fram ett förslag som kunde stå oemotsagt.

Mitt dilemma var att främsta källan till information nu var avliden. Gissningsvis fanns dokument bevarade på säkra ställen – frågan var bara VILKA ställen… Men sedan E:s frånfälle var det som om hans ursprungliga glöd hade slagit en gnista i mig. Även jag började fatta eld. Även jag började brinna för att ont skulle fördrivas med ont och rättvisan segra.

Enligt min uppfattning var emellertid D:s grövsta brott att E inte längre fanns i livet. Det fanns ingen annan skyldig till detta än D. Att sända någon annan människa i döden är den största synd man kan begå. Och syndaren skulle straffas, om det så var det sista jag gjorde. Det lovade jag E när mina tårar så småningom hade slutat falla och jag försökte sluta hans ögon inför den sista resan.

Read Full Post »