Bloggar – sanna texter eller sensationella och kittlande?

Jag läser en av mina födelsedagsböcker. Det är en deckare av min favoritförfattare Helene Tursten. I boken förekommer en blogg som är väldigt hatisk mot bokens huvudperson, en polis. Det får mig att fundera lite över vad bloggar är egentligen.

Polisen Irene Huss läser i vanliga fall inte bloggar. Men hon vet

[…] att bloggar överlever enligt devisen att det som skrivs inte behöver vara sant, bara det är sensationellt och kittlande. Då fortsätter folk att läsa. […]

Jag kan inte hjälpa det men jag irriterar mig lite på detta synsätt – och hoppas att det inte är författarens utan romanfigurens!

Delvis kan jag hålla med citatet. Det som skrivs i bloggar behöver inte vara sant. Det är ju ens subjektiva uppfattning som kommer ut i form av ord i inlägg. Mina åsikter. De behöver ju inte vara sanna. Däremot är det viktigt att faktauppgifter är sanna! Jag tackar till exempel signaturen Hallå? för att h*n uppmärksammade mig på att jag skrivit miljoner i ett inlägg när det faktiskt handlade om miljarder… En viss skillnad. Och rätt ska vara rätt! Klantigt och slarvigt av mig!

Men vid ett annat tillfälle blev jag anklagad för att jag sladdrar och kommer med falsk information kring ett evenemang. Bara det att hade Sven läst ordentligt – och kanske inte smygläst på arbetstid? – så hade han noterat inläggets datum under rubriken och på så vis förstått att inlägget handlade om FÖREGÅENDE års evenemang…

Jag försöker vara sann och ärlig och återge fakta korrekt. Men det klart att jag misslyckas ibland, jag är inte ofelbar. Och mina åsikter är som sagt mina subjektiva åsikter, inte faktiska sanningar.

Åter till synen på bloggandet i min deckare! Här är en blogg vars enda syfte är att bedriva en hatkampanj mot framför allt bokens huvudperson polisen Irene Huss. Hon namnges också och så berättar bloggaren SIN version av ett antal händelser. Denna version stämmer inte överens med Irene Huss version. Men självklart kommenterar hon inte, hon bara läser eftersom bloggen förekommer i en utredning. Däremot kommenterar många ANDRA personer inläggen och stämningen som piskas upp blir brinnande hatisk. Bloggaren skriker efter

hämd!

Ja, hon kan inte stava så bra heller. Ett typiskt tecken på en bloggare?

Om jag skulle ha läst några såna inlägg skulle min första invändning vara:

Det är aldrig ens fel att två träter.

Men det är bloggarens åsikter och som sådana måste jag respektera dem. Däremot hade jag inte fortsatt att läsa eftersom där uppmanas till våld och död.

Jag blir liiite fundersam när jag läser om Irene Huss syn på bloggare i den här boken, men jag hoppas som sagt att det är den fiktiva romanfigurens syn, inte författarens. För den känns lite… förlegad..? Jag har bloggat i ungefär två år och inte 17 har jag överlevt som bloggare för att det jag har skrivit om har varit

[…] sensationellt och kittlande […]

Jag har skrivit om min vardag, mestadels, och den är verkligen inte alls särskilt spännande. Den är min vardag, kort och gott. Förutom om min vardag skriver jag om sånt som intresserar mig och roar mig. Humorn är ett verktyg att hantera vardagen när den blir för svår. För min vardag är ibland svår snarare än… sensationell.

Hot ägnar jag mig inte åt. Det klart att jag kan tycka att vissa människor är puckon, men det tycker många om mig också. Och jag skriver för det mesta inte ut namnen på dem jag inte gillar – om det inte är så att de på nåt vis är offentliga personer och att deras berättelser förekommer i media eller nyhetsdebatter. Mina åsikter är ju trots allt ändå bara mina åsikter och inte sanningar.  Att skriva att nån borde dö för sina handlingar eller åsikters skull är nåt jag ALDRIG skulle göra!

När jag läser andras bloggar tar jag det som skrivs för bloggarnas åsikter, inte sanningar. Ibland håller jag med, ibland inte. Jag läser/följer bara bloggar som intresserar mig – varför skulle jag läsa det jag tycker är ointressant? Hur läser du min blogg??? (Nu darrar jag av nervositet.) Och varför läser du min blogg?

                                                                                                                                                                    PS Jag har blockerat en enda kommentator som uttalade sig väldigt hätskt och gick till personangrepp mot övriga kommentorer i en debatt här på bloggen. Och jag har inte publicerat kommentarer som varit hatiska mot homosexuella eller haft ett rasistiskt innehåll, till exempel. Även jag har vissa gränser för yttrandefriheten. Men det är ju faktiskt MIN blogg och JAG som bestämmer dess spelregler!

Read Full Post »

Babel den 16 september: Barn, romanfigurer, rymden, döden – och så lite feminism

Vilken är Sveriges viktigaste romanfigur? Finns det liv i yttre rymden? Och vad händer efter döden? Gårdagskvällens Babel  på SvT2 ställde frågorna. Men hittade man svaren i programmet???

Bob Hansson tramsade på i vanliga spår genom hela programmet. Lite mer seriöst blev programmet med reportaget om danske författaren Peter Hoeg, mest känd för romanen Fröken Smillas känsla för snö (1992). Efter succén – inte bara boken, det blev film också av den! – gömde han sig under tio år. Han senaste roman, Elefantskötarnas barn, lyfter också fram barn som hjältar. Rafflande humor och spänning, men väldigt lite blod innehåller den nya boken, enligt programledaren Daniel Sjölin.

En bok med ganska lite blod i.

                                                                                                                                                         Första gäst i studion var Lars Gustafsson – Sveriges mest belästa person, enligt Babelredaktionen. Han drog ner ett antal skrattsalvor genom att dissa sommarpratarprogrammen och människorna i dessa som påstår sig vara så intressanta. Poesi, science fiction och bloggande – det är några av Lars Gustafssons genrer. Och så är han pensionerad professor i filosofi, vilket gör att han måste hålla små föreläsningar på bussen – annars blir han på dåligt humör. Lars Gustafsson är aktuell med tre böcker i höst: Samlade dikter, Tennisspelarna och Om begagnandet av elden. Den senaste är nyskriven av författaren, som skriver för att livet då blir mindre tråkigt… Lars Gustafsson är fantastiskt rolig! Han betraktar sig själv med distans, han driver med sig själv och han är inte rädd att säga vad han tycker. För övrigt gav han ett kort och koncist svar på frågan om meningen med livet:

Livet har ingen mening, du måste själv skapa den.

Lars Gustafsson skriver för att livet då blir mindre tråkigt.

Nästa reportage behandlade Erica Jong, vars 1970-talsroman Rädd att flyga kommer ut i nyutgåva. Dessutom levererar Erica Jong sina memoarer, Förföra demonen. Rädd att flyga inledde en trilogi om Isadora Wing. Böckerna handlade om kvinnors sexualitet – och framför allt kvinnliga sexuella fantasier. Naturligtvis blev Rädd att flyga en kultbok! Erica Jong konstaterar i intervjun om sexualitet och åldrande:

Men är rädda att förlora sina penisar, kvinnor är rädda att förlora sina utseenden.

En av höstens många memoarer, denna av Erica Jong.

                                                                                                                                                               Så var det dags för studiobesök igen! Maria Sveland, aktuell med boken Att springa och Mian Lodalen, lika aktuell med boken Tiger.  Maria Sveland inledde med att nämna sin bok Bitterfittan ett antal gånger samt begreppet Det Knapplösa Knullet. Annars behandlade diskussion mest feminism, feministiska biblar och politik.

 +
Sveland och Lodalens senaste!

                                                                                                                                                        Veckans boktips blev:
Lars Gustafsson: Världen som vilja och föreställning av Arthur Schopenhauer
Maria Sveland: Våtmarker av Charlotte Roche
Mian Lodalen: Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg

Nästa veckas Babel sänds från Bokmässan i Göteborg!

Read Full Post »