Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘irriterar’

Jag läser en av mina födelsedagsböcker. Det är en deckare av min favoritförfattare Helene Tursten. I boken förekommer en blogg som är väldigt hatisk mot bokens huvudperson, en polis. Det får mig att fundera lite över vad bloggar är egentligen.

Polisen Irene Huss läser i vanliga fall inte bloggar. Men hon vet

[…] att bloggar överlever enligt devisen att det som skrivs inte behöver vara sant, bara det är sensationellt och kittlande. Då fortsätter folk att läsa. […]

Jag kan inte hjälpa det men jag irriterar mig lite på detta synsätt – och hoppas att det inte är författarens utan romanfigurens!

Delvis kan jag hålla med citatet. Det som skrivs i bloggar behöver inte vara sant. Det är ju ens subjektiva uppfattning som kommer ut i form av ord i inlägg. Mina åsikter. De behöver ju inte vara sanna. Däremot är det viktigt att faktauppgifter är sanna! Jag tackar till exempel signaturen Hallå? för att h*n uppmärksammade mig på att jag skrivit miljoner i ett inlägg när det faktiskt handlade om miljarder… En viss skillnad. Och rätt ska vara rätt! Klantigt och slarvigt av mig!

Men vid ett annat tillfälle blev jag anklagad för att jag sladdrar och kommer med falsk information kring ett evenemang. Bara det att hade Sven läst ordentligt – och kanske inte smygläst på arbetstid? – så hade han noterat inläggets datum under rubriken och på så vis förstått att inlägget handlade om FÖREGÅENDE års evenemang…

Jag försöker vara sann och ärlig och återge fakta korrekt. Men det klart att jag misslyckas ibland, jag är inte ofelbar. Och mina åsikter är som sagt mina subjektiva åsikter, inte faktiska sanningar.

Åter till synen på bloggandet i min deckare! Här är en blogg vars enda syfte är att bedriva en hatkampanj mot framför allt bokens huvudperson polisen Irene Huss. Hon namnges också och så berättar bloggaren SIN version av ett antal händelser. Denna version stämmer inte överens med Irene Huss version. Men självklart kommenterar hon inte, hon bara läser eftersom bloggen förekommer i en utredning. Däremot kommenterar många ANDRA personer inläggen och stämningen som piskas upp blir brinnande hatisk. Bloggaren skriker efter

hämd!

Ja, hon kan inte stava så bra heller. Ett typiskt tecken på en bloggare?

Om jag skulle ha läst några såna inlägg skulle min första invändning vara:

Det är aldrig ens fel att två träter.

Men det är bloggarens åsikter och som sådana måste jag respektera dem. Däremot hade jag inte fortsatt att läsa eftersom där uppmanas till våld och död.

Jag blir liiite fundersam när jag läser om Irene Huss syn på bloggare i den här boken, men jag hoppas som sagt att det är den fiktiva romanfigurens syn, inte författarens. För den känns lite… förlegad..? Jag har bloggat i ungefär två år och inte 17 har jag överlevt som bloggare för att det jag har skrivit om har varit

[…] sensationellt och kittlande […]

Jag har skrivit om min vardag, mestadels, och den är verkligen inte alls särskilt spännande. Den är min vardag, kort och gott. Förutom om min vardag skriver jag om sånt som intresserar mig och roar mig. Humorn är ett verktyg att hantera vardagen när den blir för svår. För min vardag är ibland svår snarare än… sensationell.

Hot ägnar jag mig inte åt. Det klart att jag kan tycka att vissa människor är puckon, men det tycker många om mig också. Och jag skriver för det mesta inte ut namnen på dem jag inte gillar – om det inte är så att de på nåt vis är offentliga personer och att deras berättelser förekommer i media eller nyhetsdebatter. Mina åsikter är ju trots allt ändå bara mina åsikter och inte sanningar.  Att skriva att nån borde dö för sina handlingar eller åsikters skull är nåt jag ALDRIG skulle göra!

När jag läser andras bloggar tar jag det som skrivs för bloggarnas åsikter, inte sanningar. Ibland håller jag med, ibland inte. Jag läser/följer bara bloggar som intresserar mig – varför skulle jag läsa det jag tycker är ointressant? Hur läser du min blogg??? (Nu darrar jag av nervositet.) Och varför läser du min blogg?

                                                                                                                                                                    PS Jag har blockerat en enda kommentator som uttalade sig väldigt hätskt och gick till personangrepp mot övriga kommentorer i en debatt här på bloggen. Och jag har inte publicerat kommentarer som varit hatiska mot homosexuella eller haft ett rasistiskt innehåll, till exempel. Även jag har vissa gränser för yttrandefriheten. Men det är ju faktiskt MIN blogg och JAG som bestämmer dess spelregler!

Read Full Post »

Debutförfattare ska man läsa med små förhoppningar, hävdar jag alltid. Men ibland blir man glatt och trevligt överraskad. Det blev jag av Ingrid Elfbergs debutdeckare Gud som haver (2009), en bok som Inna-vännen gav mig i Stockholm. (Ingrid Elfberg bloggar också, för den som hellre klickar på såna länkar!)


Pocketutgåvan kom i april i år.

                                                                                                                                                 Sebastian, två år, försvinner i ett obevakat ögonblick från sin mamma ute på gården. En pedofil har slagit till. Sebastian hittas av barnskötaren Mattias som blir misstänkt och senare döms för brottet. Men är han egentligen skyldig? När Sebastians mamma Eva får ett brev från Mattias inifrån fängelset börjar hon tvivla ordentligt. Mattias bedyrar sin oskuld. Detta skulle innebära att den verkligt skyldige fortfarande finns där ute, kanske alldeles helt inpå familjen…

Att läsa om pedofili är inte roande, det kan jag försäkra. Men att läsa en bra skriven deckare om ämnet ger mycket nöje. Karaktärerna är mycket trovärdigt skildrade – från den lille pojken och hans föräldrar till den dementa grannfrun och den märkliga alkoholiserade konstnärinnan Fleur. Historien som byggs upp är spännande – hela tiden.

Mina enda invändningar är att berättelsen mot slutet känns lite för snabbt ihopsnörd. Jag har svårt att se varför den kallblodige pedofilen inte tar livet av Eva när h*n har chansen – h*n har ju mördat tidigare i boken. Några små stav- och/eller korrekturfel irriterar också denna annars briljanta deckare. Inte högsta betyg, men snudd på!

Read Full Post »