Rekommendationer och referenser

Ett inlägg om nätverkande och betydelsen av referenser.

I förra veckan skrev jag om LinkedIn här på bloggen. Jag har nyligen registrerat mig och försöker nu nätverka på nätet. Det närmaste delmålet för mig just nu är att få fler än 30 kontakter, för då får man ett användbart bonusverktyg på LinkedIn. Jag har 28 kontakter just nu.

Jag skickar ut flera kontaktförfrågningar varje dag. Försöker hitta folk jag känner eller har jobbat med. Det tar tid, men faktum är att jag hittar nya gamla bekanta varje dag. Men samtidigt har jag 25 kontaktförfrågningar som folk ännu inte har svarat på. Jag förstår inte riktigt vad det är så svårt att svara ja eller nej. Om man inte vill, så vill man inte. Eller läser folk inte sina mejl på sommaren? (Man får en signal via e-post om att man har fått en kontaktförfrågan.)

Nätverk.

När man sen har fått kontakt med nån kan man be den skriva en rekommendation om ens kompetenser. Och man kan naturligtvis själv skriva om andra! Jag ber inte alla mina kontakter om rekommendationer, men jag har bett nio (9). Jag har fått två (2). Inte heller här fattar jag varför folk inte orkar bemöda sig med att antingen skriva två rader om ens kompetens eller skriva och avböja att rekommendera. Ett par har till och med sagt att de inte vet hur man gör… Men hur svårt kan det vara när jag som nykomling på LinkedIn klarade av det en av de första dagarna jag var där??? 

Som vanligt känns det som om människor med jobb inte förstår hur viktigt det här kan vara för oss som är arbetssökande. Jag tycker att det är slött, på ren svenska. Det tar inte många minuter att skriva ett par rader. Det går ännu snabbare att säga

Nej, jag vill inte skriva nån rekommendation.

Själv har jag skrivit fyra (4) rekommendationer. Det ger mig förstås träning i att skriva såna, men det ger mig också tillfälle att tänka över vad jag tycker och tänker om de här människorna som yrkespersoner.

Peter och jag pratade om det här med referenser i måndags när vi sågs. Man ger aldrig dåliga referenser – då ger man inga alls. (Är det kanske så att många jag har bett om rekommendationer tycker att jag är dålig och värdelös? Fast… varför skulle de då vilja ha mig som kontakt?)

Ibland när jag sitter och letar bekantingar dyker det upp elaka tankar. Tänk om man nån gång fick skriva taskiga rekommendationer! I stället för att skriva den här typen…

Fredrik är en duktig organisatör. Han är serviceinriktad och målmedveten, en lysande projektledare som både är drivande och lyhörd för sina medarbetares synpunkter och kunskaper. Fredrik är inte rädd för att hugga i där det behövs och tvekar inte att arbeta med både högt och lågt. Hans sociala kompetens gör också att såväl överordnade som underordnade trivs att jobba tillsammans med honom.

… tänk att få skriva en sån här:

Märta är en riktig kompischef – så länge du tycker som hon gör. I själva verket är hon en orm som biter dig i ryggen om du inte ser upp. Märta är inte ett dugg lyhörd för andras åsikter. Hon snor vanligen dina idéer och sätter sitt eget namn på dem. Runt omkring sig samlar hon sina privata… ”vänner”, det vill säga unga män som hon finner attraktiva. Personer med gedigna CV:n göre sig icke besvär. Om du emellertid har lyckats hamna i Märtas jobbgäng gör du henne lycklig genom att ständigt le falskt och ömka henne när hon har huvudvärk. Märta är synnerligen inbillningssjuk. Social kompetens i form av medtaget fikabröd står högt i kurs hos Märta. 

Nu har jag fått lite utlopp! Och så fortsätter jag att skriva positiva rekommendationer – men bara till dem som förtjänar dem. Till andra avböjer jag, var så säker!

Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns chefer och det finns ledare. Och sen finns det medarbetare

Ett inlägg om chefer respektive ledare och medarbetare.

Alla chefer är inte ledare, om det nu fanns nån som trodde det. Alla chefer är inte ens bra chefer. Men varför utses då alla dessa mindre lämpade personer till chefer? Jag har pratat en del med min bekanting P om det där, eftersom P har varit chef/ledare i många olika företag.

Värst var det nog inom offentlig verksamhet,

berättade P.

Där konkurrerade cheferna med varandra, det förekom skitsnack bakom ryggen, ja till och med ren mobbning.

Vi behöver inte gå så långt  när vi ser detta. Under våren har vi haft en del intressanta utköp av högt uppsatta chefer här i regionen. Utköp som har kostat oss skattebetalare en hel del och inte mindre därför att  handlingen överklagades, ivrigt påhejat av de icke-styrande politikerna. Vem snackar skit om vem i de här lägren? Och vem mobbar vem, egentligen, när beslutet, som hånades, bekräftades i dagarna? Stanna upp och tänk ett steg längre!

Det finns ju olika sorters chefer och ledare – precis som det finns olika typer av medarbetare. Jag tycker ibland att det läggs alltför lite krav på medarbetare, till exempel att det ligger i det egna intresset att hålla sig uppdaterad och informerad om vad som är gång. Man kan inte bara skylla ifrån sig och säga

Det där har jag inte hört nåt om!

Vadå inte hört? Ska allting serveras? Lite får man nog anstränga sig om man har ett arbete…

Fast på chefer och ledare ställs det högre krav. Eller det borde ställas högre krav. En chef kan till exempel inte vara kompis lika lite som h*n kan strunta i att kommunicera med sina medarbetare. Det är till exempel att en chef kan leda ett möte. Men det är minst lika viktigt att en chef läser hela medarbetarens mejl och inte bara den första meningen eller det första stycket. Det är vid såna tillfällen som Östergötland blir Östersund och frågor om upphovsrätt inte bemöts.

Men kompischefen är nog värst. H*n som låtsas vara en i gänget, som lurar sina medarbetare att var avslappnade och som säger att ärlighet är bäst. Bara det att det där med

ärlighet är bäst

endast gäller när man har samma åsikter och synpunkter som chefen.

Själv har jag lett grupper av olika konstellationer. En del har varit högintellektuella (säkert högintelligenta också), medan andra har varit outbildade. En del grupper har innehållit personer med funkti0nshinder, till och med kommunikationshinder.

Jag gillar att leda, men det ställer stora krav. Och man måste verkligen anpassa sig efter gruppens förmågor. Se var och en och ändå hela gruppen. Vara lyhörd. Alltid ha en öppen dörr. Svara på frågor så snart man kan, inte om två månader.

Ställer vi för höga eller för låga krav ute i verkligheten?

Men hur är det då där ute i verkligheten? Ställer vi för höga krav på våra chefer och ledare eller rentav för låga? Är det bekvämt att välja att ge nån annan ansvaret att chefa eftersom det trots allt innebär nån sorts utmaning? Ja, en del frågor tål att tänkas över både en gång och flera. Ett visst mått av självinsikt bör också vägas in när vi var och en rätar ut frågetecknen…

Livet är kort.

Read Full Post »