Påfyllning

Ett inlägg om energipåfyllning för den som inte fått förbli på sin post.

---

 

Personen i paisleymönstrat fyllde på min energi.

Att inte få förbli på sin post innebär att hela ens tillvaro blir osäker. Det drabbar inte bara den egna självkänslan och självförtroendet är inte det enda som får sig en rejäl törn. Ens familj påverkas också. Det sätter djupa spår i människor. Spår, som inte går ur i första taget – eller kanske inte alls. Den som inte har varit med om det märkliga att från en dag till en annan inte vara önskvärd längre kan aldrig förstå. Därför var det ett otroligt skönt möte jag hade idag, med en väldigt energipåfyllande person.

När två dissade personer möts kan man tro att det blir ältande. Men det blev det inte. Visst pratade vi om situationer och Situationen, fast inte på nåt gnälligt, ömkande och tjatigt sätt. Det behövdes liksom inte – den andra fattade. Det var bara så skönt att slippa förställa sig. Dessutom fick jag ett och annat tips samtidigt som jag gav ett och annat *pekar mot en viss arbetsgivare*

Ibland kan jag önska att nån skulle skriva en bok om det. ”Nån” har kanske gjort det också. Det skulle vara en ganska konstaterande bok. Och så en uppföljare som lyfter läsaren och visar på möjligheter. Om bara somliga förstod hur eftertraktat det skulle vara…

Om man inte är kändis av nåt slag (även kändisar som inte kan skriva får sina böcker utgivna, ju) får man göra på annat sätt. Hitta energi hos andra i samma läge. Det gjorde jag idag. Verkligen.

Ett par timmar passerade snabbt. Under tiden hann Ebba Busch Thor bli ensam kandidat till KD riks. Blir hon utnämnd lämnar hon det lokala Uppsala. En gång i tiden, i ett annat arbetsliv, möttes vi. Då var hon fortfarande barnsligt rund om kinderna och ganska arrogant. Nu har hon en vuxen kvinnas ansikte och äger ett rättvisepatos, enligt inside information. Kanske tar hon sig till toppen.

Jag önskar att var och en finge bli salig på sitt sätt och i sin karriär. Nog drabbades jag lite av saligheten för jag köpte med mig en bukett tulpaner hem. De spretar i en alltför vid vas – jag hade bara råd med en bukett, inte två. Men den matchar min duk på köksbordet finfint.

En av tulpanerna i buketten.

Glöm inte bort När livet vänder klockan 20 i kväll på SvT2!!! Det är ett bra program på många sätt, bland annat för oss vars liv ännu inte har vänt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Om man bara måste vara elak…

Ett ledset inlägg.

---

 

Spy(digheter) är jag hellre utan.

Människor som smilar en i ansiktet och hugger en i ryggen ger jag inte ett smack för. Tyvärr har jag råkat ut för ett antal såna, så det är väl därför ryggen är som den är. Spydigheter och insinuanta ord betackar jag mig för. Då är jag hellre utan.

Det lilla ordet tack är underskattat. Det har jag sagt många gånger. Idag finns det många sätt att säga tack på. Jag tackar härmed för den tid vi har haft som vänner. Och jag tänker inte skylla på nånting annat än att jag har fått nog.

Jag skriver inte om min smärta för att nån ska ömka mig eller tycka synd om mig. Jag skriver om den för att jag inte ska beklaga mig ljudligt. Eller i alla fall mindre. Genom att skriva lindrar jag ångesten. Inuti finns nämligen en oro och den kommer jag inte ifrån. Kramperna i magen och smärtan i ryggen hänger ihop, på nåt sätt. Efter alieningreppet lämnades ju ett antal organ kvar och det är nåt av dem som bråkar, det är jag övertygad om. Det gör mig orolig. Orolig för att nåt nytt skit ska dyka upp. Jag vill bara leva. Leva ett tag till. Göra sånt som är normalt och vanligt. Läsa alla nya böcker jag har fått idag!

Jag blir elak när jag har ont. Vid tillfället när bilden togs hade jag emellertid inte ont alls.

Lilla mamma ringde nyss.  Så märkligt, men hon är också jättesjuk. På var sitt håll, ligger vi, med var sin spyhink, nästan. Men jag har inte spytt, inte ens när smärtan i magen blev outhärdlig igår. Jag stängde av. Stängde ner. Och sov. För jag blir bara elak när jag har ont. Kanske är det så med andra också.

Nu fokus på dem som bryr sig och de snälla. De som ger energi. För ett rejält mått av sånt skulle jag behöva. Inga falska tårar sen när jag är borta, tack. Too late.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rekommendationer och referenser

Ett inlägg om nätverkande och betydelsen av referenser.

I förra veckan skrev jag om LinkedIn här på bloggen. Jag har nyligen registrerat mig och försöker nu nätverka på nätet. Det närmaste delmålet för mig just nu är att få fler än 30 kontakter, för då får man ett användbart bonusverktyg på LinkedIn. Jag har 28 kontakter just nu.

Jag skickar ut flera kontaktförfrågningar varje dag. Försöker hitta folk jag känner eller har jobbat med. Det tar tid, men faktum är att jag hittar nya gamla bekanta varje dag. Men samtidigt har jag 25 kontaktförfrågningar som folk ännu inte har svarat på. Jag förstår inte riktigt vad det är så svårt att svara ja eller nej. Om man inte vill, så vill man inte. Eller läser folk inte sina mejl på sommaren? (Man får en signal via e-post om att man har fått en kontaktförfrågan.)

Nätverk.

När man sen har fått kontakt med nån kan man be den skriva en rekommendation om ens kompetenser. Och man kan naturligtvis själv skriva om andra! Jag ber inte alla mina kontakter om rekommendationer, men jag har bett nio (9). Jag har fått två (2). Inte heller här fattar jag varför folk inte orkar bemöda sig med att antingen skriva två rader om ens kompetens eller skriva och avböja att rekommendera. Ett par har till och med sagt att de inte vet hur man gör… Men hur svårt kan det vara när jag som nykomling på LinkedIn klarade av det en av de första dagarna jag var där??? 

Som vanligt känns det som om människor med jobb inte förstår hur viktigt det här kan vara för oss som är arbetssökande. Jag tycker att det är slött, på ren svenska. Det tar inte många minuter att skriva ett par rader. Det går ännu snabbare att säga

Nej, jag vill inte skriva nån rekommendation.

Själv har jag skrivit fyra (4) rekommendationer. Det ger mig förstås träning i att skriva såna, men det ger mig också tillfälle att tänka över vad jag tycker och tänker om de här människorna som yrkespersoner.

Peter och jag pratade om det här med referenser i måndags när vi sågs. Man ger aldrig dåliga referenser – då ger man inga alls. (Är det kanske så att många jag har bett om rekommendationer tycker att jag är dålig och värdelös? Fast… varför skulle de då vilja ha mig som kontakt?)

Ibland när jag sitter och letar bekantingar dyker det upp elaka tankar. Tänk om man nån gång fick skriva taskiga rekommendationer! I stället för att skriva den här typen…

Fredrik är en duktig organisatör. Han är serviceinriktad och målmedveten, en lysande projektledare som både är drivande och lyhörd för sina medarbetares synpunkter och kunskaper. Fredrik är inte rädd för att hugga i där det behövs och tvekar inte att arbeta med både högt och lågt. Hans sociala kompetens gör också att såväl överordnade som underordnade trivs att jobba tillsammans med honom.

… tänk att få skriva en sån här:

Märta är en riktig kompischef – så länge du tycker som hon gör. I själva verket är hon en orm som biter dig i ryggen om du inte ser upp. Märta är inte ett dugg lyhörd för andras åsikter. Hon snor vanligen dina idéer och sätter sitt eget namn på dem. Runt omkring sig samlar hon sina privata… ”vänner”, det vill säga unga män som hon finner attraktiva. Personer med gedigna CV:n göre sig icke besvär. Om du emellertid har lyckats hamna i Märtas jobbgäng gör du henne lycklig genom att ständigt le falskt och ömka henne när hon har huvudvärk. Märta är synnerligen inbillningssjuk. Social kompetens i form av medtaget fikabröd står högt i kurs hos Märta. 

Nu har jag fått lite utlopp! Och så fortsätter jag att skriva positiva rekommendationer – men bara till dem som förtjänar dem. Till andra avböjer jag, var så säker!

Livet är kort.

Read Full Post »

Mischmasch eller nisch?

Ett inlägg i vilket Tofflan bland annat berättar om sina funderingar att nischa sig, men också svamlar en massa som vanligt.

Jag har funderat på en sak. Jag funderar fortfarande, för jag är inte färdigtänkt. Joråsaaatte… min hjärncell får jobba! Det kanske är dags att förnya sig. Mig. Bloggen. Det börjar bli dags att göra nån radikal förändring nu. Kanske att jag ska nischa mig mer, inrikta mig på kultur – som ju är ett ganska brett område… Skippa de personliga inläggen, de tramsiga. Jag vet inte. Jag vet i ärlighetens namn inte. Två bloggar, kanske, där de personliga inläggen rentav är låsta så att nyfikna gamla X och andra satkärringar inte kan läsa. Tål att tänkas på, tål att fundera över…

Det skulle vara lite spännande att testa att bara skriva seriöst. I såna fall skulle det bli böcker, film och TV, kanske lite musik och teater också. Kanske lite sociala medier. Funderar, funderar…

Det var omväxlande väder idag. När jag åkte hem från jobbet hade det mulnat på, men jag satt en stund på ballen* i alla fall och läste. Intog min middag där. Bytte rätt från bågar till korn.

Idag blev det popcorn till middag. Öl och litteratur är givna tillbehör.

Klockan sprang iväg alldeles. Jag satt och kliade mig och upptäckte att jag har fått eksem ganska nära mitt operationsärr, på båda sidor av ärret. På vänstra sidan är det värst, det ser ut som tre fingrar har klämt till. Eller vad tycker du?

Fingereksem? Så här ser det ut på vänster sida om mitt operationsärr. På högersidan har jag bara en blaffa.

Nåväl, i stället för att sitta och ömka mig själv smorde jag in mig med den där salvan jag fick av doktorn. Den funkade hyfsat när jag fick eksem av sprutorna.

Hur det nu var kom jag på att de små husdjuren inte hade fått mat. Hämtade därför nycklarna och tog dagens tidningar och post och gick över till ”Lucille”. Det var nåt konstigt med låsen. Nedre låset gick fint att öppna men det övre..? Jag provade att låsa och låsa upp igen. Då liksom FLYGER dörren upp och där står Äldsta Dotter och asgarvar! Jag höll på att smälla av! Jädra Lucille, hon sa att de skulle komma hem i morgon eftermiddag först! Men hon var väldigt, väldigt stressad när de åkte.

(Och här lämnar jag nu fritt till var och en att själva föreställa sig
hur pinsamt det hade varit om jag hade kommit in senare
och de hade sprungit omkring i nattsärkarna!
Eller rentav näck, in och ut i duschen!
Eller om de låg och sov…
Bajsade med öppen dörr…) 😳

Nu känner jag att det här inlägget, som skulle vara av lite seriös natur, håller på att balla ur totalt. Jag tror att det är bästa att jag rundar av här. Faktiskt. Men fundera och kommentera gärna det jag skrev i början om en nischad blogg.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag både hör och ser…

Mina ögon ser ett skådespel de inte tycker om. Hur föräldrar gör skillnad på ”mina” barn och ”dina” barn, ungefär. Utan att säga för mycket.

Jag har sett de uteblivna smekningarna. De som inte ens flyger i tanken och inte ens till det älskade barnet, Det Äldre Syskonet.

För det görs skillnad på barnen. Det är svårt att se. Det är svårt att titta på och inte få röra en fena, inte på nåt sätt visa medlidande, ömka, trösta… Bara vara nollställd.

Jag har hört Det Äldre Syskonet

pjata med bebisjöst

när nån utomstående hör. När Det tror att ingen hör har orden varit annorlunda, tonfallet som ett piskrapp. Jo, jag har hört det.

Jag har sett de uttråkade minerna när Lillungen vill visa upp något. Jag har sett de vuxna göra som Det Äldre Syskonet – minus

bebisjösten.

I stället är tonen mjuk och det sägs gulliga saker – när det has gäster. Det är inte så ofta. Resten av tiden är ansiktena som pappfigurers. Orörliga. Platta.

Mitt hjärta gråter för Lillungen. Lika mycket som jag hör Lillungen gråta om kvällarna eller när helst våra själar möts.

Men mitt hjärta värms av Lillungens leende när blicken faller på mig! Och jag ler och blinkar och vinkar i hemlighet. För om det upptäcks… Jag vågar inte ens tänka på konsekvenserna.

Konsekvenserna vågar jag inte tänka på.

                                                                                                                                                            Det finns inget jag kan göra – mer än hemliga tecken och gråta. Det finns inget att ta på, inget som gör det möjligt att agera – när ett barn behandlas illa utan att det syns några blåmärken…

Read Full Post »

Skadad

Igår när jag var uppe vid pappas grav och skulle göra fint skadade jag mig. Hur jag nu bar mig åt är en gåta, men jag klämde lillfingret mellan vattenkranen och vattenkannan. Det blev ett liiitet blåmärke på nageln trots att det gjorde myyycket ont. Ehum… det syns knappt på bilden…

Det lilla blåmärket på nageln syns knappast, men det gör JÄTTEONT!

                                                                                                                                                           Den som vill ömka mig kan göra det med en snäll kommentar! 😆

Read Full Post »