Ett inlägg om chefer respektive ledare och medarbetare.
Alla chefer är inte ledare, om det nu fanns nån som trodde det. Alla chefer är inte ens bra chefer. Men varför utses då alla dessa mindre lämpade personer till chefer? Jag har pratat en del med min bekanting P om det där, eftersom P har varit chef/ledare i många olika företag.
Värst var det nog inom offentlig verksamhet,
berättade P.
Där konkurrerade cheferna med varandra, det förekom skitsnack bakom ryggen, ja till och med ren mobbning.
Vi behöver inte gå så långt när vi ser detta. Under våren har vi haft en del intressanta utköp av högt uppsatta chefer här i regionen. Utköp som har kostat oss skattebetalare en hel del och inte mindre därför att handlingen överklagades, ivrigt påhejat av de icke-styrande politikerna. Vem snackar skit om vem i de här lägren? Och vem mobbar vem, egentligen, när beslutet, som hånades, bekräftades i dagarna? Stanna upp och tänk ett steg längre!
Det finns ju olika sorters chefer och ledare – precis som det finns olika typer av medarbetare. Jag tycker ibland att det läggs alltför lite krav på medarbetare, till exempel att det ligger i det egna intresset att hålla sig uppdaterad och informerad om vad som är gång. Man kan inte bara skylla ifrån sig och säga
Det där har jag inte hört nåt om!
Vadå inte hört? Ska allting serveras? Lite får man nog anstränga sig om man har ett arbete…
Fast på chefer och ledare ställs det högre krav. Eller det borde ställas högre krav. En chef kan till exempel inte vara kompis lika lite som h*n kan strunta i att kommunicera med sina medarbetare. Det är till exempel att en chef kan leda ett möte. Men det är minst lika viktigt att en chef läser hela medarbetarens mejl och inte bara den första meningen eller det första stycket. Det är vid såna tillfällen som Östergötland blir Östersund och frågor om upphovsrätt inte bemöts.
Men kompischefen är nog värst. H*n som låtsas vara en i gänget, som lurar sina medarbetare att var avslappnade och som säger att ärlighet är bäst. Bara det att det där med
ärlighet är bäst
endast gäller när man har samma åsikter och synpunkter som chefen.
Själv har jag lett grupper av olika konstellationer. En del har varit högintellektuella (säkert högintelligenta också), medan andra har varit outbildade. En del grupper har innehållit personer med funkti0nshinder, till och med kommunikationshinder.
Jag gillar att leda, men det ställer stora krav. Och man måste verkligen anpassa sig efter gruppens förmågor. Se var och en och ändå hela gruppen. Vara lyhörd. Alltid ha en öppen dörr. Svara på frågor så snart man kan, inte om två månader.
Ställer vi för höga eller för låga krav ute i verkligheten?
Men hur är det då där ute i verkligheten? Ställer vi för höga krav på våra chefer och ledare eller rentav för låga? Är det bekvämt att välja att ge nån annan ansvaret att chefa eftersom det trots allt innebär nån sorts utmaning? Ja, en del frågor tål att tänkas över både en gång och flera. Ett visst mått av självinsikt bör också vägas in när vi var och en rätar ut frågetecknen…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
