Rekommendationer och referenser

Ett inlägg om nätverkande och betydelsen av referenser.

I förra veckan skrev jag om LinkedIn här på bloggen. Jag har nyligen registrerat mig och försöker nu nätverka på nätet. Det närmaste delmålet för mig just nu är att få fler än 30 kontakter, för då får man ett användbart bonusverktyg på LinkedIn. Jag har 28 kontakter just nu.

Jag skickar ut flera kontaktförfrågningar varje dag. Försöker hitta folk jag känner eller har jobbat med. Det tar tid, men faktum är att jag hittar nya gamla bekanta varje dag. Men samtidigt har jag 25 kontaktförfrågningar som folk ännu inte har svarat på. Jag förstår inte riktigt vad det är så svårt att svara ja eller nej. Om man inte vill, så vill man inte. Eller läser folk inte sina mejl på sommaren? (Man får en signal via e-post om att man har fått en kontaktförfrågan.)

Nätverk.

När man sen har fått kontakt med nån kan man be den skriva en rekommendation om ens kompetenser. Och man kan naturligtvis själv skriva om andra! Jag ber inte alla mina kontakter om rekommendationer, men jag har bett nio (9). Jag har fått två (2). Inte heller här fattar jag varför folk inte orkar bemöda sig med att antingen skriva två rader om ens kompetens eller skriva och avböja att rekommendera. Ett par har till och med sagt att de inte vet hur man gör… Men hur svårt kan det vara när jag som nykomling på LinkedIn klarade av det en av de första dagarna jag var där??? 

Som vanligt känns det som om människor med jobb inte förstår hur viktigt det här kan vara för oss som är arbetssökande. Jag tycker att det är slött, på ren svenska. Det tar inte många minuter att skriva ett par rader. Det går ännu snabbare att säga

Nej, jag vill inte skriva nån rekommendation.

Själv har jag skrivit fyra (4) rekommendationer. Det ger mig förstås träning i att skriva såna, men det ger mig också tillfälle att tänka över vad jag tycker och tänker om de här människorna som yrkespersoner.

Peter och jag pratade om det här med referenser i måndags när vi sågs. Man ger aldrig dåliga referenser – då ger man inga alls. (Är det kanske så att många jag har bett om rekommendationer tycker att jag är dålig och värdelös? Fast… varför skulle de då vilja ha mig som kontakt?)

Ibland när jag sitter och letar bekantingar dyker det upp elaka tankar. Tänk om man nån gång fick skriva taskiga rekommendationer! I stället för att skriva den här typen…

Fredrik är en duktig organisatör. Han är serviceinriktad och målmedveten, en lysande projektledare som både är drivande och lyhörd för sina medarbetares synpunkter och kunskaper. Fredrik är inte rädd för att hugga i där det behövs och tvekar inte att arbeta med både högt och lågt. Hans sociala kompetens gör också att såväl överordnade som underordnade trivs att jobba tillsammans med honom.

… tänk att få skriva en sån här:

Märta är en riktig kompischef – så länge du tycker som hon gör. I själva verket är hon en orm som biter dig i ryggen om du inte ser upp. Märta är inte ett dugg lyhörd för andras åsikter. Hon snor vanligen dina idéer och sätter sitt eget namn på dem. Runt omkring sig samlar hon sina privata… ”vänner”, det vill säga unga män som hon finner attraktiva. Personer med gedigna CV:n göre sig icke besvär. Om du emellertid har lyckats hamna i Märtas jobbgäng gör du henne lycklig genom att ständigt le falskt och ömka henne när hon har huvudvärk. Märta är synnerligen inbillningssjuk. Social kompetens i form av medtaget fikabröd står högt i kurs hos Märta. 

Nu har jag fått lite utlopp! Och så fortsätter jag att skriva positiva rekommendationer – men bara till dem som förtjänar dem. Till andra avböjer jag, var så säker!

Livet är kort.

Read Full Post »

Utdraget. Del 22

Lite av hans ”grej” var att utsätta sig själv för prövningar och svårigheter. En typisk sådan prövning var att ta sig an så kallat Besvärliga Människor. Sådana som ingen annan kunde fördra. Dem hade han ett nästan övermänskligt tålamod med! Och han KUNDE se det goda i dem, han kunde till och med locka fram det hos dem – till omgivningens stora förvåning.

En annan prövning han utsatte sig för var att anta sådana uppgifter som han rimligen inte borde ha varken tid eller kompetens för. Ett exempel var hans nästan anticimexliknande framfart på den så kallade Redaktionen. På Redaktionen rådde anarki – i flera meningar. Man arbetade inte, man fördrev dagarna med att röka och dagdrömma… Ja, man läste inte ens sin post. När E blåste in på Redaktionen var han medveten om att han gjorde det i motvind.

Redaktionen bestod av två avdelningar. Det var egentligen enbart inom den ena som anarkin rådde. Inom den andra fanns viljan att prestera – och att prestera något med kvalitet. Men när den överordnades intresse var noll och intet föll denna vilja platt till marken och blev apati. Till saken hör att denna den viljerika avdelningen befolkades av personer som inte talade samma språk som E. Ytterligare ett hinder!

Men genom sitt sätt att vara, sin vindlika framfart, hade E snart blåst ordning inom anarkisektionen (detta genom att själv kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hugga i) samt blåst upp till förtroende på viljesektionen. Och slutprodukterna blev helt lysande! Omvärlden var djupt imponerad – inte minst hans överordnade. Ty tanken var att sätta E på en Sisyfos-uppgift så att denne skulle misslyckas och på så sätt kunna avpoletteras.

E:s framgång blev ett kraftigt streck i D:s räkning. Och det kanske inte var förrän då som D insåg att E inte var någon man lekte med hur som helst. E var i stället någon att räkna med – i allra högsta grad. En underordnad, visserligen, men en sådan som var otroligt användbar att ha vid sin sida – till dess man inte längre behövde dess tjänster. I synnerhet var en sådan underordnad ovärderlig när man inte klarade av sina egna uppgifter. Ty en sådan underordnad kan beordras att utföra dem åt en.

Emellertid ska man känna sina fiender bättre än sina vänner. Det var något som såväl E som D strax blev varse…

Read Full Post »