Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘anstränga sig’

Ett inslaget inlägg.


 

Pappersremsa med stjärnor

Det bidde en… slips!?!

Det är nån i familjen som fyller år nästa vecka. Plötsligt blev det lite brådis för somliga att hitta Den Perfekta Presenten. Inte helt lätt när en tidsoptimist blir krasslig… Först var det onda ögat, sen magen och sist bedövningen i käften som inte släppte förrän efter fem timmar och lite till (typ nästan sex). Men… en har varit med förr och förhoppningsvis lyckades jag även denna gång (eh… ja, det spörs, det…).

Födelsedagspresenter innebär att en måste anstränga sig rejält. Inte nog med att en ska komma på vad som ska handlas. Min mamma ville alltid ha

en snäll flicka

när jag som barn frågade vad hon önskade sig. Tyvärr har jag hittills inte kunnat uppfylla hennes önskan.

Men när en sen har kommit hem med en present – ja, då ska den slås in, också. Det gör nämligen inte så många affärer längre. Eller också får en betala för sånt. (I det här fallet var det bättre förr, på stenåldern, vill säga.) Jag kom hem med en present, med bedövad läpp och kind slog jag in (eh, fast jag slog inte in med varken läppen eller käften, förstås) och… jaa… en kan inte säga att det blev… vackert…

Va bidde det då då?

Hum, jag tycker att det ser ut som… en slips. Vad tycker DU??? (Å, så glad kvinnan i mitt liv ska bli..?)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.


 

Bakelittelefon

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Brända kycklingfiléer

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Alsolsprit

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

Tång för kastrering av häst

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rapporterande inlägg.


 

räkning på noll kronor

Det är ju inte alla räkningar som ser ut så här…

Jorå, än lever jag. Men det är med nöd och näppe jag har tagit mig igenom de senaste dygnen. Vännen FEM sms:ade och tyckte att jag skulle åka till sjukhus/kontakta läkare. Det går inte. När man är arbetssökande finns inget som heter sjuk, för då får man ingen ersättning. Vem skulle frivilligt erbjuda sig att betala mina räkningar? Nej just det. Jag hör inte en enda som anmäler sig frivilligt.

Igår kväll kom magvärken tillbaka med besked. Jag inledde gårdagen klockan 15 med ett glas Pro Viva. Senare på eftermiddagen tog jag en skål filmjölk. Till kvällen blev det rostade mackor. Sen var det kört. Eller kört och kört, jag var risig hela dan och kvällen. Satt två korta stunder vid datorn. Resten av min ”vakna tid” (<== ha ha ha!) låg jag i min fåtölj eller på soffan och sov. Strax före klockan 21 var jag tandborstad och nerkrupen i bädden igen.

Högen med sökta jobb 2014 t o m 1 september

Högen med sökta jobb 2014 t o m den 1 september. Sisyfosarbete eller ska ansträngningarna snart ge frukt?

Idag vaknade jag prick sju. Magvärken är betydligt mindre även om den finns där och molar i bakgrunden. Idag skulle det aktivitetsrapporteras till Arbets-förmedlingen. Det tog mig en timme utan några tekniska problem. Därpå pressade jag mig att söka dagens tre jobb. Och nu skriver jag en liten rapport på bloggen. Inte för att massorna verkar bry sig så särskilt, utan för att jag ska skriva av mig samt skapa underlag för min bok.

Boken ja… Från och med den här veckan ska jag pressa mig själv ytterligare genom att ta krafttag med boken. Ungefär en tredjedel är skriven av den första delen i trilogin, som jag nu har tänkt ut att det ska bli. Mitt mål är att skriva om minst tre månader per dag i den första, självbiografiska delen. De två övriga delarna har jag nu synopsis för i huvudet, om inte annat.

Sen ska jag försöka hinna leva lite emellan också. Men det är svårt. Jag är så van att leva på stand by, att inte kunna planera nånting. Jag sätter mina delmål och slutmål och om jag missar nåt av dem krackelerar tillvaron. Eller det är så det känns. Målen och poängsystemen är sätt att hålla mig på fötterna – för det varken vill eller kan nån annan än jag själv göra. Världen av såna som bryr sig om krymper allt mer. I stället försöker de som vill ha nåt att tränga in i min värld – med varierande resultat. Mina tankar kring detta är att om man vill ha nåt får man anstränga sig lite.

Försöker krydda tillvaron med roliga saker också. Bland annat kan det bli en musikrecension (om jag bara kunde få CD:n…) och en bokrecension (inte klart med förlaget än).

Deodoranter

Min nuvarande deo, den i mitten, ska ge skydd i 48 timmar. Och faktum är att den funkar!

Men dagens krydda är ändå… och nu ska jag bli riktigt intim… den jag hittar under armarna. Jag bloggade ju för ett tag sen om deodoranter som skulle hålla en fräsch i både 24 och 48 timmar. Jag kan meddela att den deon jag använder just nu faktiskt funkar! Snart har det gått 48 timmar sen jag tvättade och deodo-ranterade mig sist. MEN… naturligtvis står en dusch närmast i tur på dagens att-göra-lista! Jag känner mig ändå smått vidrisch, trots att jag inte luktar svett.

Först en halv mugg kaffe, bara. Huvudet känns som om det ska gå i bitar. Det kan bero på att jag inte har ätit så mycket, men det kan också bero på kaffebrist. Ska bli intressant att se vad magen tycker om det. Ryggen har i alla fall inte estimerat allt detta liggande, så jag borde ge mig ut på en liten promme idag, om så bara till soprummet (behövs!).

I eftermiddag räknar jag med att knacka ner tre månader av mitt liv. Då stänger jag ner sociala medier, för jag vill inte bli avbruten hela tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om chefer respektive ledare och medarbetare.


Alla chefer är inte ledare,
om det nu fanns nån som trodde det. Alla chefer är inte ens bra chefer. Men varför utses då alla dessa mindre lämpade personer till chefer? Jag har pratat en del med min bekanting P om det där, eftersom P har varit chef/ledare i många olika företag.

Värst var det nog inom offentlig verksamhet,

berättade P.

Där konkurrerade cheferna med varandra, det förekom skitsnack bakom ryggen, ja till och med ren mobbning.

Vi behöver inte gå så långt  när vi ser detta. Under våren har vi haft en del intressanta utköp av högt uppsatta chefer här i regionen. Utköp som har kostat oss skattebetalare en hel del och inte mindre därför att  handlingen överklagades, ivrigt påhejat av de icke-styrande politikerna. Vem snackar skit om vem i de här lägren? Och vem mobbar vem, egentligen, när beslutet, som hånades, bekräftades i dagarna? Stanna upp och tänk ett steg längre!

Det finns ju olika sorters chefer och ledare – precis som det finns olika typer av medarbetare. Jag tycker ibland att det läggs alltför lite krav på medarbetare, till exempel att det ligger i det egna intresset att hålla sig uppdaterad och informerad om vad som är gång. Man kan inte bara skylla ifrån sig och säga

Det där har jag inte hört nåt om!

Vadå inte hört? Ska allting serveras? Lite får man nog anstränga sig om man har ett arbete…

Fast på chefer och ledare ställs det högre krav. Eller det borde ställas högre krav. En chef kan till exempel inte vara kompis lika lite som h*n kan strunta i att kommunicera med sina medarbetare. Det är till exempel att en chef kan leda ett möte. Men det är minst lika viktigt att en chef läser hela medarbetarens mejl och inte bara den första meningen eller det första stycket. Det är vid såna tillfällen som Östergötland blir Östersund och frågor om upphovsrätt inte bemöts.

Men kompischefen är nog värst. H*n som låtsas vara en i gänget, som lurar sina medarbetare att var avslappnade och som säger att ärlighet är bäst. Bara det att det där med

ärlighet är bäst

endast gäller när man har samma åsikter och synpunkter som chefen.

Själv har jag lett grupper av olika konstellationer. En del har varit högintellektuella (säkert högintelligenta också), medan andra har varit outbildade. En del grupper har innehållit personer med funkti0nshinder, till och med kommunikationshinder.

Jag gillar att leda, men det ställer stora krav. Och man måste verkligen anpassa sig efter gruppens förmågor. Se var och en och ändå hela gruppen. Vara lyhörd. Alltid ha en öppen dörr. Svara på frågor så snart man kan, inte om två månader.

frågetecken
Ställer vi för höga eller för låga krav ute i verkligheten?


Men hur är det då där ute i verkligheten?
Ställer vi för höga krav på våra chefer och ledare eller rentav för låga? Är det bekvämt att välja att ge nån annan ansvaret att chefa eftersom det trots allt innebär nån sorts utmaning? Ja, en del frågor tål att tänkas över både en gång och flera. Ett visst mått av självinsikt bör också vägas in när vi var och en rätar ut frågetecknen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså, jag måste få återkomma till det här med mat! Jag gillar verkligen mat och att äta gott, det är en guldkant på tillvaron – vilket också är noterbart (en viss rondör, kan man säga). Men jag är ingen kock. Jag gillar inte att laga mat och jag är inte bra på det. Och när jag för en gångs skull ställer mig vid spisen för att röra ihop nåt är det ofta med motstånd. Eller för att jag ändå vill göra nånting för den som har matlagning som vardagssyssla, efter jobbet. Nej fy, jag skulle aldrig orka laga mat varje dag!

En av mina paradrätter, italiensk pastasås på kycklingfärs och med rödvin.


Fast en del paradrätter
har jag ju. Det är mat som är lätt att göra och blir god – trots att det nu är jag som rör i grytorna. Italiensk pastasås på kycklingfärs och med några en deciliter rödvin är en av dem. (Rödvinet kanske döljer eventuella miss-smaker..?). Jag har också en vegetarisk variant av het natur, där viktigaste ingrediensen är etiopisk peppar, eller berbere, som den också kallas. Och min tredje rätt är kyckling i lergryta.

På tre rätter kommer man… inte långt. Visst, jag kan väl laga några vardagsrätter till, typ korv och makaroner, fiskpinnar och sånt. Men när man vill ha det där lilla… extra… Eller framför allt, man ska servera många och man vill inte anstränga sig…

När jag fyllde 40 anlitade jag en cateringfirma som kom med mat och en hel disk på hjul. Det blev gående taco-bord som de cirka fyrtiotalet gästerna bjöds på. När jag fyllde 50… åkte Anna och jag till Stockholm och åt en massa godsaker på egen hand. Underbart!

OM jag nu bestämmer mig för att ha den där ”efterfesten” eller den här andra festen för fast jobb som jag går och väntar på tror jag att jag överväger att köpa färdig mat. På nätet hittade jag Eurocatering i Stockholm, ett företag som kanske skulle kunna bistå mig. Här finns allt från mackor via luncher, färdiga tallrikar och middagar till plockmat och desserter Och till festen kan man till och med få hyra serveringspersonal… Företaget jobbar främst med kunder i Stockholmsregionen och dit kan man väl säga att Upppsala hör, eller hur?!

När får jag festa, tro?


Jag försöker se positivt på framtiden
även om det inte alltid låter så. Men är du med mig på det tåget lär du säkert få en inbjudan till Den Stora Festen framöver. Oerhört tråkigt och ledsamt att det finns dem jag inte kan bjuda längre av olika skäl, men jag hoppas och tror att vissa, ingen nämnd och ingen glömd, skulle vara med oss ändå, i anden!


Livet är kort.

Read Full Post »

Lite kul var det allt när jag satt i bilen på väg hem och Bemanningsföretaget ringde. Jag blir troligen en av tre som de rekommenderar Företaget att träffa och intervjua! Om jag nu har uppfattat saken rätt… Spännande är det och roligt att det rör på sig.

I övrigt har jag fått underlag för min lilla presentation/dragning fredag nästa vecka för Högre Höjder. Jag tror att det kan bli riktigt intressant att få prata om sin favoritsysselsättning – även för mig själv.

Mindre kul – ja, sånt måste ju alltid förekomma i mina blogginlägg – var dagens post: tre stycken fönsterkuvert. Och ja, jag är medveten om att prenumerationen på Antik & Auktion för 499 pix är en lyx, men den tänker jag unna mig! Jag får faktiskt lön den här månaden också!


En trio fönsterkuvert låg i postboxen idag. Roligare post kan man ju få…


Pratade lite med a-soon-to-be-former-colleague
och har jag tur kan hon prata lite fint med en viss chef på ett visst slakteri på torsdag. Inget säkert, men ändå värt ett försök. Det är så synd när en ung person har ansträngt sig hårt och inte får ”rätt” besked. Jag har insett att det här med kontakter är A och O…

I kväll borde jag gå ut med en massa sopor, men först av allt ska jag ringa lilla mamma och kolla läget. Kvällsmat blir nog flingor och mjölk och kanske en rostad macka till. Det slinker ner innan jag telefonerar med Fästmön. Och så rundas kvällen av med en utläsning av min-bok-på-gång, tror jag bestämt! Funderar redan på vilken på i läsehögen jag ska ta härnäst. Mest sugen är jag på Underbara dagar framför oss, men den är en tegelsten och inte så lätt att släpa med i jobbväskan (ja, jag har alltid en bok med mig, överallt!)…

Read Full Post »

Antalet arbetsskador fortsätter att minska! Men det är väl jättebra! Äntligen en positiv nyhet, men vem 17 har satt rubriken?! Sen fortsätter man  läsningen och ser att antalet anmälda skador inom offentlig verksamhet faktiskt ökar…

Den offentliga sektorn är verkligen ofantlig. Där kan förekomma mängder av olika sorters jobb – och följaktligen mängder av olika sorters arbetsskador. Den som jobbar inom vården, till exempel, kan ju ha andra arbetsskador än den som jobbar som socionom…

Arbetsmiljöverket vill man inte säga att en viss arbetsskada är vanligare än en annan, men de skador som förekommer är belastningsskador, hot, våld, psykosociala arbetsmiljöproblem med mera.

En förklaring till att också olyckorna på arbetet blev fler, vilket de också blev förutom att antalet skador blev fler, kan det finnas flera förklaringar på. En sägs vara att konjunkturen blev bättre, allt fler människor var i arbete och tempot höjdes. En inte helt uttömmande förklaring, anser jag. Som jag ser det, från min tomma utpost, verkar det som om allt färre arbetar och vi som står utanför och tittar på blir fler. Det verkar liksom rimligare att det blir fler skador om allt färre människor gör mer jobb. Men det klart. Nu talar vi ju om den ofantliga offentliga sektorn. Den sektor där man på sina håll, största delen av vården undantagen, arbetar efter devisen

Min dräng har också en dräng.

Det är långt ifrån alla som anstränger sig och väldigt få som överanstränger sig. (Tro mig, jag VET!..) Men de som gör det, de som arbetar och verkligen anstränger sig, klarar inte av att bära verksamheterna på sina axlar. Det säger sig självt att det blir belastningsskador då…

PS Jag har två utslitna axlar efter +20 års arbete som byråkrat. Den ena axeln är opererad och helt OK. Idag har jag inte möjlighet att operera axel nummer två eftersom jag då måste sjukskriva mig. Man sjukskriver sig INTE när man går på nåder a-kassa.

Read Full Post »