Ett inlägg där Tofflan recenserar en bok för barn i bokslukaråldern.
Jag var ett av de där barnen som lärde sig läsa tidigt. Ensambarn, behövde kunna roa mig själv. I mellanstadiet hamnade jag i nånting jag kallar för bokslukaråldern. Mina favoritböcker då var spännande böcker om mysterier, typ Kitty-böckerna och Fem-böckerna. Nu har jag läst en svensk variant av en sån bok, Spöket på Stora Mossen, vänligen tillsänd mig av författaren själv, Kim M. Kimselius.
Spänning för bokslukaråldern.
Meya och hennes killkompisar brukar träffas och berätta spökhistorier för varandra. En kväll nämns spöket på Stora Mossen. Av sin pappa får Meya veta vad det är för ett spöke. Och när Meya och hennes kompisar får höra skrik och konstiga ljud från mossen bestämmer de sig för att kolla om det verkligen är ett spöket. Men plötsligt gör Meya och hennes valp Kiddy en upptäckt. Meya råkar riktigt illa ut.
Det är inte utan att Meya påminner om Enid Blytons pojkflicka George. Hon som helst umgås med killar och som har en hund som följeslagare. Men den här boken känns lite mer svensk och kanske också lite mer modern – även om författaren skriver i slutet av boken att manuset har legat länge i en låda.
Boken är spännande och ganska lättläst, men innehåller ändå en del ord och uttryck som jag är tveksam om mellanstadieungar riktigt förstår. Till exempel fasa för, språngmarsch, fascinerande, trollbindande etc. På några ställen har författare ansträngt sig och förklarat ett ord eller uttryck, som ekipage, lägga benen på ryggen. Det känns inte riktigt bra, det ger ett krystat intryck. Ytterligare en sak jag undrar över är hur många barn Meyas föräldrar har. På sidan elva är Meya enda flicka bland åtta pojkar
På sidan 124 säger Meya om sina föräldrar:
[…]Nej, de är jättefattiga. Förresten har de åtta barn. […]
Tro nu inte att jag inte gillar den här boken för det gör jag! Flera kapitel avslutas med riktiga cliffhangers. Kapitlen har lagom längd. Omslaget är kusligt snyggt och väcker lust att läsa. Boken är riktigt spännande, bitvis, och passar såväl killar och tjejer som gillar deckare, spökhistorier och hästböcker.
Spöket på Stora Mossen får inte högsta Toffelbetyg, men näst intill!
Livet är kort.
Tack för din fina recension av min bok! Härligt att läsa!
Meya räknar inte sig själv när hon berättar att föräldrarna har åtta barn 🙂
Du är inte ensam om att jämföra mina böcker med Enid Blytons. Härligt!
Kul att du gillade boken!
Kram Kim
Om jag hade varit elva hade jag nog slukat den lika fort! 😛
Ja jag förstod att hon inte räknade sig själv, men det stod inte nånstans.
Fast du verkar snällare än Enid var privat!
Kram!
Härligt att höra Tofflan. Hmm visste inte att Enid var elak. Du säger att jag är en snäll person och det försöker jag alltid vara 🙂
Kram Kim
Enid var skitelak mot sina egna ungar, de fick bl a inte träffa sin pappa och själv satt hon bara och skrev. Sen var hon jättesnälla mot alla andra ungar som läste hennes böcker.
Jag är säker på att du är snäll!
Kram!