Spöket på Stora Mossen

Ett inlägg där Tofflan recenserar en bok för barn i bokslukaråldern.

Jag var ett av de där barnen som lärde sig läsa tidigt. Ensambarn, behövde kunna roa mig själv. I mellanstadiet hamnade jag i nånting jag kallar för bokslukaråldern. Mina favoritböcker då var spännande böcker om mysterier, typ Kitty-böckerna och Fem-böckerna. Nu har jag läst en svensk variant av en sån bok, Spöket på Stora Mossen, vänligen tillsänd mig av författaren själv, Kim M. Kimselius.

Spänning för bokslukaråldern.

Meya och hennes killkompisar brukar träffas och berätta spökhistorier för varandra. En kväll nämns spöket på Stora Mossen. Av sin pappa får Meya veta vad det är för ett spöke. Och när Meya och hennes kompisar får höra skrik och konstiga ljud från mossen bestämmer de sig för att kolla om det verkligen är ett spöket. Men plötsligt gör Meya och hennes valp Kiddy en upptäckt. Meya råkar riktigt illa ut.

Det är inte utan att Meya påminner om Enid Blytons pojkflicka George. Hon som helst umgås med killar och som har en hund som följeslagare. Men den här boken känns lite mer svensk och kanske också lite mer modern – även om författaren skriver i slutet av boken att manuset har legat länge i en låda.

Boken är spännande och ganska lättläst, men innehåller ändå en del ord och uttryck som jag är tveksam om mellanstadieungar riktigt förstår. Till exempel fasa för, språngmarsch, fascinerande, trollbindande etc. På några ställen har författare ansträngt sig och förklarat ett ord eller uttryck, som ekipage, lägga benen på ryggen. Det känns inte riktigt bra, det ger ett krystat intryck. Ytterligare en sak jag undrar över är hur många barn Meyas föräldrar har. På sidan elva är Meya enda flicka bland åtta pojkar

På sidan 124 säger Meya om sina föräldrar:

[…]Nej, de är jättefattiga. Förresten har de åtta barn. […]

Tro nu inte att jag inte gillar den här boken för det gör jag! Flera kapitel avslutas med riktiga cliffhangers. Kapitlen har lagom längd. Omslaget är kusligt snyggt och väcker lust att läsa. Boken är riktigt spännande, bitvis, och passar såväl killar och tjejer som gillar deckare, spökhistorier och hästböcker.

Spöket på Stora Mossen får inte högsta Toffelbetyg, men näst intill!

Livet är kort.

Read Full Post »

Och snart är eländet slut…

Ja fy te rackarns! Snart är eländet, det vill säga julen slut. Detta är den tredje och sista juldagen. I morgon är det vardag igen – fast jag är ju förstås sjukskriven några veckor till. Trist, men tvunget.

Jag har inte gjort några stordåd idag, men jag körde en maskin tvätt och hängde tvätten. Det är lite kors i taket. Tvätten var emellertid lätt, inga tyngre prylar som jeans eller lakan.

Lätt tvätt.

Jag blev så glad, för vid lunchtid, när jag skulle äta frukost, ringde Mammakusinen B, den enda mammakusin som har brytt sig om både mamma och mig (och hon bor inte särskilt nära nån av oss). Jag gillar att prata med henne, för hon är skärpt och så förstår hon lite en hel del av hur det är, det här med krav och jul och sånt…

Efter frukost, mild lättyoghurt med müsli, blev det dags för dagens prövning: en tur till soprummet. Jag plockade ihop fyra påsar sopor, sen var jag slut. Men jag iklädde mig ytterkläder och halkade ut till soprummet. Det gör ont att gå. Det gör ont på en viss punkt. Det oroar mig lite.

Istappar utanför porten.

Vaktis höll på att ploga just när jag gick ut. Vet inte hur han gör med istapparna, de sitter väl kvar över portarna tills nån blir spetsad de smälter.

På eftermiddagen ringde först mamma och sen Fästmön. Mamma pratade i nästan en halvtimma och jag blir helt slut efter dessa långa samtal. Alla andra som ringer typ tio minuter. Jag varvade med lite läsning.

Lite läsning.

Chokladkalendern behövde hyfsas. Det var några dagar jag har missat att äta, så jag fick fem god bitar choklad.

Chokladkalendern är hyfsad.

Framåt kvällen åt jag upp resterna av julmaten. Eller resterna… En del av dem… Resternas rester gick i sophinken. Nu är julen slut! Bara en julöl kvar…

Det blev Mysingen julöl till maten idag. Gott! Jag har en flaska kvar.

Efter undanplockning och disk var det dags för lite TV igen. Jag såg Lady och Lufsen och grinade floder. Snacka om post-op depp…

Lady när hon anländer som valp till Jim Dear och Darling.

Mina eksem är fortfarande lika ilskna som igår. Jag har på magen och på rumpan, på benen och lite på armarna. Rumpan och magen är värst. Jag försöker att inte klia och att inte smörja in med Emovat mer än de två gånger/dygn man får. Men det är svårt att låta bli… Jag tycker fortfarande att Emovaten inte gör nån nytta.

Resten av kvällen blev det TV. Först första delen av tre av en dokumentär om ABBA, därpå första delen av Fjällbackamorden. Den ena rätt trist, den andra rätt OK.

Fjällbackamorden var rätt OK med andra skådisar än i tidigare filmatiseringar av Camilla Läckbergs böcker.

I morgon är det vardag, som sagt. Den hemska julen är slut.

Livet är kort.

Read Full Post »