Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 4 juni, 2013

Ett ganska uppgivet inlägg, men också om en nystartad organisation som vi måste stötta.


Just nu känner jag mest
för att lägga mig ner och dö. Gråta och dö. Men så tänker jag att jag är vuxen och jag måste agera vuxligt. OK, jag är skittrött just nu, men det som var tänkt att fixas i kväll blev gjort. Fästmön och jag har i kväll

  • handlat mat till studenten
  • fixat diverse prylar runt omkring
  • ordnat med present/kort
  • forslat ut maten till Slottet där vi ska ha ”mottagning” efteråt.

Jag skjutsade hem Anna och lite varor innan jag for hem till mig för att prova kläder, göra klart presenten och slänga i mig en macka. Det har varit fullt ös sen jag slutade klockan 16 fram till 20 när jag kom hem.

Tro nu inte att jag klagar. Det är ett kärt besvär att ordna så att vår blivande student får en bra dag i morgon. Men jag tappade orken efter två nej idag. Jag vill verkligen bara lägga mig ner och och skita i allt och bara… dö.

Nej!
Nej!! Jag vill bara skita i allt.


Men så tänker jag på det förskräckliga
jag läste hos Fatou idag. Jag tänker på de stackars föräldrar som inte får nån student att fira i morgon. Som kanske har köpt mat och presenter, förberett för fest. Och så har festföremålet tagit sitt liv. Åter igen en ung människa som har kastat sig framför tåget. Det går inte att föreställa sig hur man skulle känna som förälder. Eller kanske mor- eller farförälder. Barn och barnbarn ska bara inte dö före äldre generationer. Det är bara så. Ändå… så sker det. Jag skrev om Ludmilla Rosengren och hennes dotter Linnéa bara för en vecka när det var femårsdagen av Linnéas död i självmord.

Därför är det viktigt att vi gör nånting. Tillsammans kan vi rädda liv! Stöd organisationen Suicide Rescue genom att sprida information om att den finns som en organisation där man kan få stöd och hjälp och kunskap när man mår riktigt dåligt. Sprid adressen till webbplatsen suiciderescue.se, använd Twitter-hashtagen #SuicideRescue, gilla Suicide Rescue Facebook.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg skrivet på lunchen, mitt emellan två utbildningspass.


Uppdaterat inlägg:
Och så ytterligare ett nej via e-post alldeles nyss. Hur många nej orkar jag ta på en dag? Stryktålig är mitt främsta namn, eller?


Det är fantastiskt duktiga elever
jag har idag! En grupp på fem personer, varav två inte har jobbat med vårt webbverktyg alls tidigare. Ändå kommer de igång, de jobbar, de frågar när det krånglar. Min första genomgång kändes lite tafflig. Ja, jag är min egen hårdaste domare.  Jag håller kursen på engelska och det ÄR inte mitt modersmål, hur bra jag än är på det. Att prata om lättsamma och alldagliga ting på engelska går hur bra som helst, men när det gäller specifik terminologi känns det som om jag mest rör till det hela.

När jag lämnade gruppen för lunch var alla emellertid väldigt glada och tacksamma. Dessutom vill de att jag kommer tillbaka klockan 13 och pratar webbplats för sektionen. Förhoppningsvis finns det då också en och annan personlig hemsida att färdig att publicera! Det är alltid roligt för var och en att få se det färdiga resultatet av förmiddagens arbete. När det gäller hemsidan är jag inte säker på att jag hinner börja med den – eller att det ens är jag som ska göra den… Jag jobbar ju inte här så länge till.

regnbågsbok
Fröken har fått rast och läser i sin regnbågsbok.


Jag gjorde misstaget att ringa rekryteraren
för en tjänst jag har sökt. Redan från början frågade jag om det verkligen var lönt att jag sökte. Rekryteraren tyckte bestämt det. Så jag la ner en god stund på att författa en ansökan. Ändå fick jag nu veta att jag inte är med bland dem som intervjuas – på grund av att jag inte har naturvetenskaplig bakgrund IGEN. Det räckte alltså inte med snart två år arbete här. Ibland undrar man vad det är för övermänniskor de söker. Jag menar att antalet som har dubbelkompetensen vetenskapsman-kommunikatör borde ju rimligen inte vara så stort. Eller? Har jag fel, nån?

Gubbe m rund botten
Hur länge ska jag vara en sån här?


Nu får jag bita ihop
och inte låta mig slås ned av detta negativa besked. För miljonte gången spotta i nävarna och ta nya tag. Jag vet inte hur många gånger jag orkar vara den där leksaksgubben med rund botten som bara ler och ler och som det är omöjligt att putta omkull. Det känns nämligen som om det inte spelar nån som helst roll hur hårt jag arbetar och hur mycket jag visar framfötterna, det räcker aldrig. Häromdan fick jag nej på den intresseanmälan jag lämnat på en intern tjänst också. Nu står hoppet till ett par ansökningar till, men kanske mest till den som jag blev utlovad besked om i början av nästa vecka, senast. Men jag vet inte om jag vågar hoppas och tro.

Fan, vad alla som avskyr och hatar mig måste njuta när de läser detta! Men gör det ni. För till skillnad från er är jag inte ett dugg rädd för att visa mina svaga sidor. Jag är ärlig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med en bild att fundera över medan Tofflan utbildar människor.


Ja jag orkade inte förbereda nåt inlägg
igår kväll och i morse jobbade jag i stället för att skriva blogginlägg. Medan jag ägnar mig åt att utbilda Di Lärde i att göra personliga hemsidor får du i stället en bild att fundera och reflektera över… Vi ses senare – om Gud vill!

There is more than meets the eye
”There is more than meets the eye…”


Vad tänker du när du ser bilden??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag har nåt spännande att läsa nästa gång jag kommer till datorn!


Livet är kort. Tänka fritt är störst.

Read Full Post »