Morden i Midsomer: Murder by Magic

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Sommar, tisdagskväll och Morden i Midsomer. I kväll var det trolleri på tapeten och det långfilmslånga avsnittet hetta följaktligen Murder by magic. Solen hade just tittat fram efter en kvällsskur med regn, men så sakteliga sjönk den bakom huset och skymningen kom, passande nog…

Nelson och Barnaby letade mördare bland hedningar och kristna i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det hålls en trolleriföreställning i kyrkan i Midsomer Oaks. Alla är inte lika begeistrade. En del tycker att det är förskräckligt rentav . Inte blir det bättre när en glasbur, från vilken trollkarlen himself anländer, kraschar rakt på kvinnan vid flygeln… Naturligtvis blir detta inte det enda mordet i kvällens program. Men vem är den skyldige? Allting pekar mot en viss person – som självklart inte är mördaren.

I kväll blev jag lite besviken. Det kunde ha varit kusligt på det där mysiga, Midsomriga sättet, men det blev bara lite… jaha, för min del. Det var i alla fall roligt att återse Amanda Burton, denna gång minus hennes irländska accent, dock. En annan skådis, som tidigare spelade polis, var här präst, dessutom. Den är ingen ordning ens i Midsomer, alltså.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Huset Silfvercronas gåta

Ett inlägg om en film, baserad på en TV-serie från 1974. 

Kråkorna kraxar i slottets torn…
Fladdermusvingar på vinden…

Minns du texten? Eller är du inte lika gammal som jag? Texten är den till vinjetten för Huset Silfvercronas gåta, en TV-serie som gick 1974. Varje lördag som tolvåring bänkade jag mig framför TV1 (eller TV2…) för att se detta spännande. Fästmön, som ju är lite yngre än jag, var nog för liten för att få se serien. Därför blev det en blandad upplevelse för oss igår kväll när vi tryckte in den knappt tre timmar långa filmen i DVD-spelaren. Den har legat här sen 2008 och väntat på att bli avspelad…

Husets Silfvercronas gåta – spänning från 1974.

Lasse och Lisa är kusiner. En sommar åker de till ett slott som Lasses pappa har ärvt. Med sig har de en man som tillsammans med Lasses pappa ska klura ut om det går att renovera slottet. På slottet bor tant Hedvig som sköter hushållet. Hon verkar kunna allt om slottets historia. Lasse läser en bok om några barn som reser i tiden och plötsligt en dag reser även han och Lisa i tiden. Första gången hamnar de i 1400-talet. Där ser de hur slottsherren har en skatt i en kista. Under de sex avsnitten letar de efter skatten – i olika tidsåldrar.

Ärligt talat tycker jag att den här TV-serien  fortfarande håller! Det socialistiska 70-talsbudskapet om herrar som har makten och bönder som sliter ont är övertydligt som alltid när Anders Linder och Tomas Bolme var inblandade vid den här tiden. Men det är spännande och det är samtidigt magiskt! Och lite kusligt… Meta Velander är fullkomligt lysande i rollen som tant Hedvig!

Det enda som väl kanske inte riktigt står sig idag är väl 70-talskläderna med utsvängda kostymbyxor och Lisas kortkorta klänning med knästrumpor (!) till (hon är väl i alla fall runt 17 -18 år…)

Det blir ett oväntat högt Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Spöket på Stora Mossen

Ett inlägg där Tofflan recenserar en bok för barn i bokslukaråldern.

Jag var ett av de där barnen som lärde sig läsa tidigt. Ensambarn, behövde kunna roa mig själv. I mellanstadiet hamnade jag i nånting jag kallar för bokslukaråldern. Mina favoritböcker då var spännande böcker om mysterier, typ Kitty-böckerna och Fem-böckerna. Nu har jag läst en svensk variant av en sån bok, Spöket på Stora Mossen, vänligen tillsänd mig av författaren själv, Kim M. Kimselius.

Spänning för bokslukaråldern.

Meya och hennes killkompisar brukar träffas och berätta spökhistorier för varandra. En kväll nämns spöket på Stora Mossen. Av sin pappa får Meya veta vad det är för ett spöke. Och när Meya och hennes kompisar får höra skrik och konstiga ljud från mossen bestämmer de sig för att kolla om det verkligen är ett spöket. Men plötsligt gör Meya och hennes valp Kiddy en upptäckt. Meya råkar riktigt illa ut.

Det är inte utan att Meya påminner om Enid Blytons pojkflicka George. Hon som helst umgås med killar och som har en hund som följeslagare. Men den här boken känns lite mer svensk och kanske också lite mer modern – även om författaren skriver i slutet av boken att manuset har legat länge i en låda.

Boken är spännande och ganska lättläst, men innehåller ändå en del ord och uttryck som jag är tveksam om mellanstadieungar riktigt förstår. Till exempel fasa för, språngmarsch, fascinerande, trollbindande etc. På några ställen har författare ansträngt sig och förklarat ett ord eller uttryck, som ekipage, lägga benen på ryggen. Det känns inte riktigt bra, det ger ett krystat intryck. Ytterligare en sak jag undrar över är hur många barn Meyas föräldrar har. På sidan elva är Meya enda flicka bland åtta pojkar

På sidan 124 säger Meya om sina föräldrar:

[…]Nej, de är jättefattiga. Förresten har de åtta barn. […]

Tro nu inte att jag inte gillar den här boken för det gör jag! Flera kapitel avslutas med riktiga cliffhangers. Kapitlen har lagom längd. Omslaget är kusligt snyggt och väcker lust att läsa. Boken är riktigt spännande, bitvis, och passar såväl killar och tjejer som gillar deckare, spökhistorier och hästböcker.

Spöket på Stora Mossen får inte högsta Toffelbetyg, men näst intill!

Livet är kort.

Read Full Post »