Ett inlägg om att det kan vara osäkert vad som är gratis, men ett gott skratt kostar ju ingenting.
Den rätta boken till min ordvitsande vän med norskt påbrå.
I förra veckan bestämdes det lite hastigt att jag skulle stråla samman med vännerna Ingela och Gunilla här i Uppsala i söndags. Eftersom jag visste att Gunilla hade fyllt år ett par dar före vår träff – och för att hon är en sån god och positiv vän – ville jag försöka hitta en liten present. Det blev ett av ärendena i fredags.
Jag hade bestämt mig för att försöka hitta en bok. Gunilla och jag har väldigt… divergerande intressen. Hon gillar till exempel sport och jag gillar böcker. Det händer att vi driver med varandra och oss själva då och då, för jag avskyr verkligen allt som har med sport och idrott att göra och Gunilla är inte överdrivet förtjust i böcker. Detta till trots har vi roligt när vi ses och vi ser INTE ner på den andra för att den inte gillar samma saker som en själv. Men jag ville ju vara en god vän (sic!) och försöka utöka Gunillas hemmabibliotek. Jag letade och letade efter ”rätt” bok. En lång stund höll jag i en mycket djup och seriös bok som har stor betydelse i mitt eget liv. Fast nej. Det är ju det här att vi är så olika, Gunilla och jag. Boken har stor betydelse i mitt liv. Jag la tillbaka boken.
En av de sista anhalterna i fredags innan vi for hem och tog helg, Fästmön och jag, var Återbruket. Du vet, stället där jag kraschade glasdörrar så killen i kassan PRUTADE på de två bokhyllorna jag köpte. Där hittade jag nu också den perfekta boken: Norgehistorier. Perfekt därför att Gunilla är en ordvitsare OCH har norskt påbrå. Framme vid kassan hos Återbruket finns en korg med diverse böcker som är gratis. Jag stod och rev en stund i den men hittade inget jag ville ha. Därför vände jag mig till tjejen i kassan för att betala boken som skulle bli en födelsedagspresent till Gunilla.
Nej, nej, den är gratis!
svarade hon.
Va? Är det säkert?
sa jag.
Jorå, försäkrade tjejen i kassan, varpå jag tackade och Anna och jag lämnade butiken. När vi kom ut sa Anna:
Hon trodde nog att du hade valt boken till Gunilla i den där gratiskorgen!
ALLA böcker gratis på Återbruket just nu…
Självklart var det så! Trodde jag… Men… igår tittade vi in på Återbruket en stund och då såg vi – här och var – RÖDA skyltar där det stod att ALLA böcker är gratis… Typat, när jag hade gått och fnissat åt och skämts lite över att jag hade lurat en loppis. Så eh ja… Även en kommunikatör kan missa väsentliga skyltar… Nu vet du, Gunilla, ifall du läser det här inlägget, hur fruktansvärt svindyr din present var!!!
Det här med skyltning är förresten inte alltid så… lätt. Ibland är skyltningen så minimal att man inte hittar, ibland är den så… total att man liksom… blir tyst över övertydligheten. Som skyltningen på Social Ekonomi Uppsala…
Eh… ja… Vi kände oss både välinformerade och välkomna. Ingen risk att vi gick vilse i affären.
Skyltning är ju ett sätt att kommunicera med kunder, rabattkuponger är ett annat. Idag med posten fick jag en kupong från stans nyaste ICA Maxi. Om jag tolkar texten rätt skulle jag i princip kunna åka dit, fylla en kasse med varor för 100 kronor, lämna fram kupongen i kassan – och enbart betala för kassen. Eller? Hur tolkar du texten? Tänk på att kommunikation är svårt…
Rabatt 100 kronor när du handlar för minst 100 kronor, innebär..?
Ett ställe där det inte är gratis är Motalabron. Jag tycker ärligt talat att det är skit, på ren svenska. Vill man leda bort trafiken från Metropolens lilla trånga centrum, över vattnet, söderut ska man väl inte ta betalt för det?! Men det vill Trafikverket. Och Motalabron är häftig att köra på. Därför kostade mamma och jag på oss att åka på bron tur och retur när vi skulle besöka vännerna i Aska i påskas. Enligt skyltar skulle räkning komma med posten. Det var den 5 april vi korsade bron. Jag kan inte påstå att jag har väntat och längtat efter räkningen. Jag glömde bort den. Men så idag hittade den vägen ner i min postbox. Räkningen på infrastrukturavgiften – ja, det heter så! – för färden över bron var på… tio kronor. Alltså, det måste ha varit så mycket dyrare än en guldpeng att ta fram räkningen, skriva ut den, stoppa den i ett kuvert och skicka den med snigelpost till mig…
Infrastrukturavgift på 10 kronor för vår resa fram och tillbaka över Motalabron på påskdagen.
Man skulle i detta sammanhang kunna ha sagt
Det var bättre förr!
Men faktum är att det inte var det. För till och med på 1700-talet fick Byhåleborna betala broavgift för att färdas på den då befintliga bron över kanalen, Storbron. Utveckling? Nja…
some things never change.
Bara broarna och deras ägare…
Kopia av en bropeng från 1787.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 