Sött å gött i helgen

Ett göttigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Det var min mamma som bjöd mig på middagen genom att skicka med en peng.

Redan innan jag skriver färdigt det här inlägget vet jag att jag får skit från somliga för att jag råkar njuta en dag eller två av livet. Ni måste vara otroligt missunnsamma, kan jag konstatera. Och så skriver jag ändå om min söta och goa helg.

På lördagen fick jag besök av mina två favoritkillar som var i environgerna för att inhandla inredning för en ny familjemedlem. Jag passade på att bjuda på hembakat till kaffet och saften.

Ballerinakexen var INTE hembakade, jag lovar!

Äh jag bara skojar! Det vet väl alla att Tofflan inte bakar. Men jag köpte hem lite kex som jag och minstingen åt, medan minstingens pappa knaprade på nåt nyttigt. På Tokerian valde vi var sin gobit också och Elias tog en chokladmunk och jag en kanelbulle. Ska det svullas så ska det. Jag försökte varligt pressa den blivande tonåringen på önskelista. Det var inte det lättaste och jag kan säga att jag inte har nån som helst idé mer än en nödlösning.

Elias, snart tonåring.

Eftersom jag skulle ut till Himlen gav jag killarna lift hem med all deras shopping. Jag for sen vidare till Fästmön där vi diskuterade oss fram till att äta middag på Kreta. Naturligtvis flög vi inte dit utan gick, för vårt Kreta ligger tio minuters promenadväg från där Anna bor. Ägarna är nog allt annat än grekiska, men de är trevliga ändå, maten är god och priserna humana. Det är vid såna tillfällen jag blir en…

För att maskera det djuriska i mig något hade jag tagit med mig en tröja som matchade inredningen finfint. På så vis kunde jag goffa och vräka i mig utan att det märktes så mycket. Trodde jag.

Min blåa tröja matchade inredningen.

Jag hade ju liksom sällskap med mig som höll lite koll på mig. Dels äldsta bonusdottern…

Linn.

… dels Anna. Hon var för övrigt alltid redo med mobilkameran.

Anna redo med mobilkameran.

Sen kom mat och dryck på bordet och det var då jag alltså blev…

Jag upprepar, så att du ska förstå att jag åtminstone har nån form av självinsikt.

Här följer nu ett antal mat- och dryckbilder som du som är missunnsam eller äcklas eller bara suckar åt eller helt enkelt inte gillar kan hoppa över:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vägen hem var inte lång fast jag hade inte tackat nej till en lift med den här skönheten…

Renault sport, en skönhet jag gärna liftat med.

Men vi fick gå hela vägen. Hela den tio minuter långa vägen. Jag såg på ett ställe att nån hade stövlat in – och glömt den ena stöveln utomhus…

Nån hade stövlat in.

Kvällen avslutades med soffhäng och Indian Summers. Det enda jag orkade få i mig var ett glas vatten.

Söndag är ju vilodag och det hade jag tagit fasta på. När jag slog upp mina ljusblå var klockan en minut över tio. Vädret var sisådär, så jag tänkte mig en dag i sällskap med Camilla och Åsa.

Dagens sällskap?

Men faktum är att jag inte har mer än gläntat på boken idag, jag har suttit en stund vid datorn medan Anna leker rörmokare och annat.

Vad har DU för dig en sån här dag??? Skriver du några rader i en kommentar blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När kändisar dör bryr sig alla

Det är inte ofta jag läser bra och intressanta saker i Aftonbladet, men Zandra Lundberg har skrivit en krönika om nåt jag precis tänkte blogga om. Detta att ”alla” bryr sig när en känd människa dör. Exemplet hon tar upp är nu senast Steve Jobs. Detta att folk plötsligt sörjer hans frånfälle enormt, skriver lååånga blogginlägg, twittrar och fejsbookar och har sig. Men brydde de sig innan??? Kände de Steve Jobs? Gissningsvis inte.

Ett annat exempel är Amy Winehouse. När hon dog avgudade alla henne och hennes musik. Hur många gjorde det innan, liksom?

Zandra Lundberg formulerar det hela så väl att jag knappt behöver skriva mycket mer än att rekommendera dig att klicka på länken ovan. Men jag kan inte låta bli, förstås…

Zandra Lundberg skriver så mycket som jag har tänkt. Till exempel detta att hon naturligtvis inte har nån rätt att tala om hur andra människor känner, men liksom jag känner hon att hon äcklas över att folk

[…] flockas kring döden […] som rovfåglar  […]

Jag tycker detta har nåt snaskigt över sig och jag tycker att det framför allt inte känns äkta. Hur kan man sörja nån man inte känner och som man troligen aldrig har träffat?

Zandra Lundberg drar paralleller till sitt eget liv och det faktum att okända människor kom fram till henne när hon sörjde en nära anhörigs bortgång. Hur hon då äcklades och undrade varför de inte hade brytt sig en vecka tidigare.

Som Zandra Lundberg vill jag också säga att jag verkligen inte vill stoppa  alla rovfåglar den som så önskar från att skrika ut sin sorg över Steve Jobs eller Amy Winehouse. Men jag tycker att man kanske i stället borde bry sig om dem som faktiskt finns när omkring en idag och som faktiskt kan ryckas bort om en timma eller i morgon – barnen, kärestan, föräldern eller en vän, för att nämna några.

Jag låter Zandra Lundberg sammanfatta för hon gör det kort och koncist och enkelt:

[…] Jag säger bara att det kanske vore bättre att lägga energin på att ringa någon vän och gå ut och ta en öl i stället. Berätta hur mycket man uppskattar personen. Kanske ringa mamma, pappa, farmor eller allihop och säga god natt i kväll. […]

Read Full Post »