Sött å gött i helgen

Ett göttigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Det var min mamma som bjöd mig på middagen genom att skicka med en peng.

Redan innan jag skriver färdigt det här inlägget vet jag att jag får skit från somliga för att jag råkar njuta en dag eller två av livet. Ni måste vara otroligt missunnsamma, kan jag konstatera. Och så skriver jag ändå om min söta och goa helg.

På lördagen fick jag besök av mina två favoritkillar som var i environgerna för att inhandla inredning för en ny familjemedlem. Jag passade på att bjuda på hembakat till kaffet och saften.

Ballerinakexen var INTE hembakade, jag lovar!

Äh jag bara skojar! Det vet väl alla att Tofflan inte bakar. Men jag köpte hem lite kex som jag och minstingen åt, medan minstingens pappa knaprade på nåt nyttigt. På Tokerian valde vi var sin gobit också och Elias tog en chokladmunk och jag en kanelbulle. Ska det svullas så ska det. Jag försökte varligt pressa den blivande tonåringen på önskelista. Det var inte det lättaste och jag kan säga att jag inte har nån som helst idé mer än en nödlösning.

Elias, snart tonåring.

Eftersom jag skulle ut till Himlen gav jag killarna lift hem med all deras shopping. Jag for sen vidare till Fästmön där vi diskuterade oss fram till att äta middag på Kreta. Naturligtvis flög vi inte dit utan gick, för vårt Kreta ligger tio minuters promenadväg från där Anna bor. Ägarna är nog allt annat än grekiska, men de är trevliga ändå, maten är god och priserna humana. Det är vid såna tillfällen jag blir en…

För att maskera det djuriska i mig något hade jag tagit med mig en tröja som matchade inredningen finfint. På så vis kunde jag goffa och vräka i mig utan att det märktes så mycket. Trodde jag.

Min blåa tröja matchade inredningen.

Jag hade ju liksom sällskap med mig som höll lite koll på mig. Dels äldsta bonusdottern…

Linn.

… dels Anna. Hon var för övrigt alltid redo med mobilkameran.

Anna redo med mobilkameran.

Sen kom mat och dryck på bordet och det var då jag alltså blev…

Jag upprepar, så att du ska förstå att jag åtminstone har nån form av självinsikt.

Här följer nu ett antal mat- och dryckbilder som du som är missunnsam eller äcklas eller bara suckar åt eller helt enkelt inte gillar kan hoppa över:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vägen hem var inte lång fast jag hade inte tackat nej till en lift med den här skönheten…

Renault sport, en skönhet jag gärna liftat med.

Men vi fick gå hela vägen. Hela den tio minuter långa vägen. Jag såg på ett ställe att nån hade stövlat in – och glömt den ena stöveln utomhus…

Nån hade stövlat in.

Kvällen avslutades med soffhäng och Indian Summers. Det enda jag orkade få i mig var ett glas vatten.

Söndag är ju vilodag och det hade jag tagit fasta på. När jag slog upp mina ljusblå var klockan en minut över tio. Vädret var sisådär, så jag tänkte mig en dag i sällskap med Camilla och Åsa.

Dagens sällskap?

Men faktum är att jag inte har mer än gläntat på boken idag, jag har suttit en stund vid datorn medan Anna leker rörmokare och annat.

Vad har DU för dig en sån här dag??? Skriver du några rader i en kommentar blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tokigt och slugt där ute

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

Här sitter jag i min rövarkula och där ute händer det minsann saker. Alldeles nyss läste jag att Helge Fossmo, du vet pastorn i Knutby, har fått sitt livstidsstraff tidsbestämt till 24 år. Helge Fossmo blev dömd 2004 för anstiftan till mord och mordförsök på sin fru och på sin älskarinnas make. Den som utförde dåden var den så kallade Barnflickan, Sara Svensson (hon heter säkert nåt annat nu). Sara Svensson hamnade i rättspsykiatrisk vård i Stöllestan efter att ha pratat med bebisröst på rättegången (jo, jag lyssnade) och är redan fri sen länge. Helge Fossmo blev för övrigt även åtalad för att ha mördat sin första fru 1999, men frikändes. Pastorn har suttit i minst tio år (häktningstiden räknas väl in också). Om han avtjänar två tredjedelar av sitt straff innebär detta att han kan bli villkorligt frigiven 2020. Nog tror jag på syndernas förlåtelse, men i vissa fall tycker jag nog att synderna ska ta lite längre tid att förlåta. Inget av detta kännas bra: en mördare som döms till vård och en som bett mördaren utföra dåden blir frisläppt inom en snar framtid… Det är tokigt, i mina ögon. Och chefsåklagarens. Han har nämligen överklagat.

På mitt förra jobb satt jag i kontorslandskap, kan man säga. Eller vi var sex personer i ett och samma rum, det var trångt, dålig luft och fullt av farliga sladdar på golvet. Att prata ostört i telefonen var omöjligt. Man försökte klättra ut till trapphuset för att prata, men där var mottagningen så dålig att samtalen ofta bröts. Fast jag jobbade i en gammal kexfabrik. Psykiatrins Hus i Uppsala är ett nybygge som ofta har kritiserats. Den här gången kommer kritiken från facket och gäller hotad sekretess eftersom läkarna sitter i kontorslandskap. Facket har anmält det hela till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Det som gäller för sekretess är att bara de som jobbar med en viss patient ska ha tillgång till information om sagda patient. Som det är nu ska därför sån information hanteras i så kallade tysta rum. Fast såna finns det inte så gott om och dessutom är rummen ofta inte utrustade med datorer heller, enligt facket. Ledningen säger sig ha utfört ett antal åtgärder för att det ska bli bättre och välkomnar IVO:s inspektion och utredning. Det är tokigt med kontorslandskap, men slugt med en inspektion och utredning i det här fallet, tycker jag.

När vi nu ändå är på jobbet… Jag läste om en undersökning som Sveriges Radio har gjort om chefer som filmar för att hålla koll på personalen. Allt fler ansöker om kameraövervakning på arbetsplatser. Kamerorna ska användas för att förhindra brott, men SR:s undersökning visar alltså att cheferna spinkar på sina anställda i stället. Det är ju inte så roligt om man går på toa, till exempel, och chefen kollar på via streamad film. Men har man inget att dölja, så… Äh, kameraövervakning ska användas för att bekämpa brott, anser jag, inte för att kontrollera vad den egna personalen har för sig. Tokigt, alltså.

I det offentliga lokala rummet beslutade våra kommunpolitiker att IT för Uppsala kommun ska upphandlas. Men efter valet blev det en ny politisk majoritet. Och enligt den tillträdande ordföranden i kommunstyrelsen ska man riva upp beslutet om IT-upphandlingen. Idag använder de flesta av oss datorer även i tjänsten. Det är många problem som kan uppstå. De ska lösas nära, är min uppfattning. Ibland kan det nämligen vara svårt att ens beskriva sitt problem för en IT-person utan att visa. Det var ett slugt beslut att riva upp ett tokigt beslut, enligt mig.

I Metropolen Byhålan reagerar polisen snabbt ibland. Igår kväll larmades polisen till ett flerfamiljshus där ett gråtande barn hörts skrika på hjälp. Vid framkomsten kunde farbror Blå emellertid konstatera att det var en mamma som klippte håret på en liten son som uppenbarligen hellre ville vara långhårig. Visserligen synd om klippningen gjordes mot pojkens vilja, men man får väl ändå säga att mamma har sista ordet så länge barnet är runt fem år. Att polisen snabbt ryckte ut på larmet var lika slugt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Småkyligt, så där…

Nej, nu tar jag i! Eller nej, drar ifrån. Det var 13 minusgrader när jag åkte hemifrån. Jag vet inte om kylan gör så att det blir bilköer, men det tog en timma att ta sig till jobbet idag. Rätt surt när det brukar ta 20 minuter – en halvtimma. Jag kan ju inte ens kolla jobbmejl i bilen via min iPhone, för jag tycker att man ska låta mobilen vara när man kör bil, även när man sitter i bilköer.

Vintern är inte min årstid.

Det är väldigt halt ute på vägarna, framför allt vid trafikljusen där folk startar och stannar. Men det är också ganska halt på gångbanorna, för det ligger förrädisk is under snön som har kommit. Inte finns det mycket jag gillar med vintern och jag klagar hur mycket jag vill – det ska andra skita i. Samtidigt gillar jag läget och rustar mig på bästa sätt med bra skor och varm jacka, bra vinterdäck på bilen samt extra handskar och lill-skotte i bilen ifall att. Det extra paret handskar ska förresten Johan få låna, för han har inga. Och man kan faktiskt inte vistas utomhus utan att ha nåt på händerna när det är 13 grader kallt.

Vad kan jag mer göra än att gå och köra försiktigt? Äh, det går inte att göra nånting åt vintern. Jag tyckte i alla fall igår när jag körde hem att folk har blivit bättre ”sen sist” på att hålla avstånd och det är bra. Härom eftermiddagen, när jag körde hem, såg jag lite längre fram på stora vägen här utanför, efter att jag hade svängt av mot Dofternas Bro, att det blinkade blått. Tydligen hade det varit en seriekrock, typiskt sånt som händer när bilister kör för nära.

Lite småkyligt idag… Mitt kontorsfönster när jag anlände i morse.

Igår kväll såg jag ett intressant jobb som jag funderar på att söka. Det var en visstidsanställning på 18 månader i Stockholm, men det känns som nånting intressant. Jag tror jag söker tjänsten i helgen. Min helg i övrigt blir nog lugn. Jag behöver ta det lugnt efter min första, hela arbetsvecka på en månad. Det har gått lättare än jag trodde, tack och lov och det är riktigt roligt att vara tillbaka på jobbet. Att känna sig behövd och välkommen spelar stor roll också. Det blir kanske lite tvätt, strykning och möjligen en tur med dammvippan. Och så tänkte jag skjutsa Fästmön hem från jobbet – den här kylan är inte att leka med och hon jobbar 7 – 16 både lördag och söndag. Förhoppningsvis ordnar De Utsvultnas Skara middag till sin hårt arbetande mamma när hon kommer hem. Det vore rätt uppskattat, det vet jag.

I eftermiddag blir det ingen workshop om Vetande i Wikipedia för min del. Jag skulle mest för att lyssna och för att kunna återrapportera till institutionens forskare eftersom det ju är dessa som i såna fall ska vara Wikiredaktörer. Som tur är filmas det hela och läggs ut på webben. Dessutom blir det fler workshoppar.

Vad gäller rodnaden och svullnaden vid operationsärret – tack till alla (=Anna och Gunilla) som har frågat hur det är! –  är det lite bättre idag, men jag ska till min husläkarmottagning i eftermiddag. Igår kväll, när jag upptäckte det, kände jag bara att jag verkligen inte hade lust att åka till nåt sjukhus igen. Nu ska jag vara frisk, ju!

Och du… Du behöver inte vara orolig. Det här inlägget har jag skrivit på min förmiddagsrast.

Livet är kort.

Read Full Post »