Ack Sverige, du sköna

Ett inlägg om en fotobok.

---

 

Om det är några människor jag är riktigt avundsjuk på så är det såna som tar bra porträtt. Och med bra porträtt menar jag inte tillrättalagda bilder utan just det jag skriver: bra. Fotografer, med det där speciella ögat, som ser det där unika hos var och en h*n fotar. Det var med stor andakt jag parkerade mig i bästefåtöljen för att glo i Elisabeth Ohlson Wallins fotobok Ack Sverige, du sköna. Jag visste att jag skulle bli avundsjuk, men också betagen. Tack för recensionsexemplaret, Karneval förlag!

Tre år har det tagit fotografen att ställa samman de 142 bilderna. Bilder av ett Sverige som du och jag kanske inte alltid ser. Som vi kanske inte alltid… vill se. Elisabeth Ohlson Wallin väjer inte med kameran, hon kliver rakt in i såväl synagoga som moské, på barnhospice, bland hemlösa, tiggare, utslagna och nysvenskar. Och det är det jag gillar med bilderna! Fotografen väjer inte, viker sig inte en tum. Det här är så äkta det kan bli!

Bilderna står för sig själva i boken. Här finns inte en enda bildtext. Först i slutet hittar jag miniatyrer av de 142 bilderna samt en rad om var varje bild är tagen. Och på ena fliken fyra meningar om boken av fotografen själv. En sida efter bilderna innehåller fotografens tack. Även detta ordsparsamma gillar jag – en fotobok som verkligen är en fotobok.

Färgerna och trycket i boken är fantastiska! På nåt ställe upptäcker jag en ganska pixlig bild. Men kanske ska den vara så… Däremot är jag inte alls nöjd med limbindningen. Den spricker nämligen så snart jag öppnar boken – pappret i sidorna är för tungt (tjockt) och limmet håller inte samman sidorna i ryggen. Sidorna lossnar. Förutom det är pappersvalet utmärkt eftersom det ger minimalt med blänk när en sån som jag måste tända lampan för att se ordentligt.

Tofflan bläddrar i Ack Sverige, du sköna.

Annars älskar jag verkligen den här boken! Bilderna är inte bara äkta och raka, de är baske mig mästerverk – på olika sätt och vis. Jag gillar komposi-tionerna, jag gillar känslan av att Elisabeth Ohlsson Wallin har fångat speciella ögonblick, till synes av en ren slump. Kanske det är så i vissa fall, men jag vet också att en duktig fotograf lägger ner mycket förarbete.

Genom fotografens tack mot slutet av boken inser jag också att fru Minna inte bara varit bokens formgivare utan säkerligen då och då den som peppat och pushat fotografen. Det var tur – för oss. Vi som vill få ta del av Elisabeth Ohlson Wallins bilder.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! 

 

---

Livet är kort.