Det magiska huset

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den som läser vad jag skriver om böcker här tror säkert att jag antingen ger alldeles för höga omdömen – eller faktiskt bara läser bra böcker. Därför skadar det ju inte om det kommer en… mindre bra bok emellanåt. Hur som helst tackar jag vännen Agneta, för James Herberts Det magiska huset följde med mig hem från henne i en papperskasse.

Mike och Midge bor i storstaden London, men drömmer om ett hus på landet. Och en dag träffar de rätt – huset Gramarye ligger dessutom nästan mitt i skogen. Det är ett märkligt hus med bland annat ett underligt, runt rum. Paret låter renovera huset och flyttar så småningom in. Det dröjer inte länge innan det börjar hända konstiga saker – allt ifrån fågeln med den brutna vingen och ekorren till fladdermössen på vinden och Midges tavla. Men vilka är egentligen synergisterna? En ”vanlig” religiös sekt, eller?

Jag ska erkänna det med en gång: jag valde den här boken efter omslaget. Jag tyckte att det såg lagom läskigt och skräckfyllt ut, med en märkligt gammalt hus och en skrikande kvinna. (Sen visade det sig att kvinnan i boken, Midge, var långt ifrån nån rädd liten tjej. Om det var nån som var harig så var det Mike, han som kallar Midge sin ”pussilurvunge”… Maj gadd!) Det lustiga var att författaren själv brukade designa sina omslag. Och författaren sägs, på ena skyddsomslagets flik, vara Englands svar på Stephen King. Nåja… där kan jag väl inte riktigt hålla med. Men James Herbert var bestsäljare och han gick bort så sent som förra året, inte ens 70 år fyllda.

Den här boken skulle ha kunnat vara en bra skräckroman. Potentialen finns. Men författaren klarar inte riktigt av att bygga upp den stämning som detta kräver. Slutet känns det mest som ett hafsverk.

Nja, Toffelomdömet blir väldigt lågt. Väldigt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ack Sverige, du sköna

Ett inlägg om en fotobok.

---

 

Om det är några människor jag är riktigt avundsjuk på så är det såna som tar bra porträtt. Och med bra porträtt menar jag inte tillrättalagda bilder utan just det jag skriver: bra. Fotografer, med det där speciella ögat, som ser det där unika hos var och en h*n fotar. Det var med stor andakt jag parkerade mig i bästefåtöljen för att glo i Elisabeth Ohlson Wallins fotobok Ack Sverige, du sköna. Jag visste att jag skulle bli avundsjuk, men också betagen. Tack för recensionsexemplaret, Karneval förlag!

Tre år har det tagit fotografen att ställa samman de 142 bilderna. Bilder av ett Sverige som du och jag kanske inte alltid ser. Som vi kanske inte alltid… vill se. Elisabeth Ohlson Wallin väjer inte med kameran, hon kliver rakt in i såväl synagoga som moské, på barnhospice, bland hemlösa, tiggare, utslagna och nysvenskar. Och det är det jag gillar med bilderna! Fotografen väjer inte, viker sig inte en tum. Det här är så äkta det kan bli!

Bilderna står för sig själva i boken. Här finns inte en enda bildtext. Först i slutet hittar jag miniatyrer av de 142 bilderna samt en rad om var varje bild är tagen. Och på ena fliken fyra meningar om boken av fotografen själv. En sida efter bilderna innehåller fotografens tack. Även detta ordsparsamma gillar jag – en fotobok som verkligen är en fotobok.

Färgerna och trycket i boken är fantastiska! På nåt ställe upptäcker jag en ganska pixlig bild. Men kanske ska den vara så… Däremot är jag inte alls nöjd med limbindningen. Den spricker nämligen så snart jag öppnar boken – pappret i sidorna är för tungt (tjockt) och limmet håller inte samman sidorna i ryggen. Sidorna lossnar. Förutom det är pappersvalet utmärkt eftersom det ger minimalt med blänk när en sån som jag måste tända lampan för att se ordentligt.

Tofflan bläddrar i Ack Sverige, du sköna.

Annars älskar jag verkligen den här boken! Bilderna är inte bara äkta och raka, de är baske mig mästerverk – på olika sätt och vis. Jag gillar komposi-tionerna, jag gillar känslan av att Elisabeth Ohlsson Wallin har fångat speciella ögonblick, till synes av en ren slump. Kanske det är så i vissa fall, men jag vet också att en duktig fotograf lägger ner mycket förarbete.

Genom fotografens tack mot slutet av boken inser jag också att fru Minna inte bara varit bokens formgivare utan säkerligen då och då den som peppat och pushat fotografen. Det var tur – för oss. Vi som vill få ta del av Elisabeth Ohlson Wallins bilder.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äventyrlig morgon

I natt blev det lite mer sömn än den föregående natten. Men inte tillräckligt. Jag känner att jag är seg i roten och jag är yr – jag vinglade till i korridoren på jobbet i morse och fick ta stöd av väggen. Men tyvärr, tyvärr du som avskyr eller hatar mig – jag tänker inte dö den här gången heller. Jag är jävligt envis.

Satt som vanligt lite för länge vid datorn i morse (ja, det är ovana som får mer och mer tid). När jag kom ut från badrummet efter tandborstningen och skulle börja packa mig iväg noterade jag att jag hade fått ett sms. Det var Lucille, som egentligen heter nånting heeelt annat, som undrade om hon kunde få lift till jobbet idag. Hon var sen, hon var trött och dessutom hade hon lämnat busskortet till sin dotter. Klart hon fick åka med! Vi strålade samman några minuter senare och jag frågade lite halvt på skämt om hon hade messat själv eller om dottern hade hjälpt henne (hon har inte klarat av att messa tidigare). Men nu gick det fint, berättade hon, för hon hade fått en ny och enkel mobil av maken.

Vi skrattade lite och jag blev så uppspelt av mitt morgonsällskap att jag glömde hundscarfen hemma. Dock inte vantarna. Jaa, jag kör bil med de orange och det går alldeles utmärkt. Däremot blev det ingen duettsång med Sarah Dawn Finer i morse – jag ville bespara Lucille detta.

Kallt om halsen men inte om händerna.

Det var emellertid inte riktigt lika kallt i morse som igår. Termometern visade bara en minusgrad, medan den ju var nere på sex igår morse.

Idag på förmiddagen har jag en sista (?) avstämning med Lille M om webbplatsen jag har byggt för Huset. Vi ska gå igenom en del synpunkter jag har fått (några har jag redan åtgärdat, andra vill jag diskutera först). Vidare ska jag ska ytterligare en flik och måste visa Lille M hur det funkar att lägga in dokument. Nehej, det blev framflyttat till i morgon på grund av sjukdom, så jag är på möte i stället!

Morgonen började mindre bra, för rätt som det var slutade datormusen att fungera. Bara tvärt så där la den av. Batteriet, förstås! Sprang ner till vaktmästeriet och började leta. Johans plats såg övergiven ut och H var inte där. Skenade upp igen och mötte då H, frågade var batterier fanns och skenade ner igen. Jag är nog inte den mest populära hos Blondie som stod och försökte fixa till dörren in till institutionen som började låta som en ylande varg igår eftermiddag. Före de fyra turerna in eller ut var jag nämligen ut på toa också. Totalt sex gånger fick Blondie sluta arbeta. Men jag fick tag i mitt batteri och nu funkar musen som den ska.

Solen har tittat fram och jag tror att det blir ytterligare en fin vårdag. Tänk om jag kunde tillåta mig att njuta lite. Tänk om min kropp kunde vila en stund. För än borde ju inte paniken vara här, jag har ju nästan två månaders frist.

Har du varit med om några äventyr idag på morgonen???

Livet är kort.

Read Full Post »

Bita i surt äpple, vacklande och matfrågor

Det är lördag och Fästmön och jag är lediga tillsammans. Vi har diskuterat fram och tillbaka vad vi ska hitta på idag och det lär bli ett stadsbesök eftersom vi har lite diverse ärenden där. Biltvätt och inköp av påsköl får vänta. Det är en solig och fin dag och man vill bara vara utomhus mest. Och att promenera omkring på stan och kanske dyka in i nån affär så där känns helt OK.

Inte vet jag varifrån jag fick mitt jävlar anamma, men jag bröt inte ihop alls igår utan arbetade flitigt med mina uppgifter. Mycket tack vare att Lille M är så bra på att ge återkoppling. Jag önskar att alla hade en sån uppdragsgivare! Dessutom fick jag direkt återkoppling av positivt slag via en av de hårt kämpande forskarna som är lite känd för sitt explosiva sinne – och att inte slösa med beröm. Det tar jag till mig!

Fredagsförmiddagen var jag hungrig nästan hela tiden. Tyvärr var jobbfrukten slut, så jag fick bita i det sura äpplet – och ändå inte. (Roligt, eller hur?!)

Typiskt surt äpple.

Inte har jag fått några som helst svar på mina numera fem mejl till prefekten. Såg inte ens till honom på jobbet förrän igår på väg tillbaka från lunchen. Jag tror att jag måste lämna nån sorts officiellt besked, men frågan är när och till vem. Får fundera vidare, helt enkelt. Anna tyckte att jag skulle räkna lite mer på saker och ting. Så nu vacklar jag igen. Men frågan är om jag kan göra ett bra jobb utifrån de nya premisserna. Min yrkesstolthet säger nej. Mitt inre säger att jag älskar att jobba. Mitt ekonomiska sinne säger att jag kanske skulle gå runt – nästan varje månad. Och mitt slappa ja säger att en eller en och en halv dags ledigt på vardagar kanske är rätt skönt. GAH, jag blir galen, jag kan inte bestämma mig. Än.

Johan och jag lunchade igår och vi pratade om våra respektive planer. Nästa vecka är hans sista arbetsvecka om han nu inte lyckas få ett bra samtal med prefekten ovan. Problemet är att det ju knappt går att få nåt samtal alls – karl’n är ju nästan aldrig på sitt kontor. Den kloka L, som jag ventilerade med i torsdags på Thaistället, tyckte att jag skulle försöka sälja in mig hos prefekt 3. Men denne har visat totalt ointresse hela tiden, så det tar emot. Eventuellt gör jag ett försök nästa vecka. Jag kan ju bara få ett nej.

Sista lunchen tillsammans på jobbet?

Det är så tufft och ledsamt och motigt. Både Johan och jag trivs jättebra. Jag har fått vara på en arbetsplats där man uppskattar min kompetens, men också där människor är snälla. Naturligtvis vet jag inte vad som sägs bakom min rygg, det kanske snackas en del. Men jag har aldrig hört nån säga nånting illa om nån annan där jag är nu. Alla är snälla, vänliga och varma. Det har gjort underverk för såväl självkänsla som självförtroende (jag är inte riktigt säker på skillnaden, men jag vet att den finns) för både Johan och mig. Och vi kanske ska vara nöjda så. Nöjda med att vi har fått uppleva det och att det är nånting vi kan ta med oss i livet. Men samtidig har Johan eventuellt andra möjligheter till en framtid på jobbet än jag har. Och skulle det vara så att det ställs till sin spets då avstår jag mina timmar så får Huset nån som fortsätter att sköta om det.

På eftermiddagen igår gjorde jag 2 x 3 nya sidor på Husets webbplats. Kvar att göra nu är en flik omkring Husets råd. Rådet ska presenteras och sen ska vi dumpa dess protokoll där. Lätt som en plätt. Jag fixar det säkert nästa vecka. Och trots att det är en webbplats inom vårt intranät är den helt öppen för vem som helst – så kanske lägger jag ut länken här så får du se vad jag har roat mig med den senaste tiden på jobbet! Roligt igår, förresten, för det blev rusning ner till Johan och H efter att jag publicerat en av sidorna. Sån rusning att de blev tvungna att beställa mer material… Då har folk både tittat och läst.

Nu ska jag strax in i badrummet och fixa till mig så gott det går innan vi tar bussen (urrrrrrk…) in till stan. Solbrillorna ska med. I kväll lagar jag till god mat, men jag blev lite förskräckt när Anna annonserade i torsdags kväll att hon (med flera i familjen) bestämt sig för att äta nyttigare och försöka gå ner i vikt. Nu är det ett jämrans antecknande av minsta munsbit, mätningar av kroppsdelar, muttranden typ

…tjocka lår… men mindre än sist fast SÅ mycket får jag äta om…

samt en viss skepsis inför kvällens goda, men väldigt onyttiga sås. Igår kväll var vi emellertid hyfsat nyttiga och slängde i oss ett kilo räkor och en flaska torrt vitt vin – tillsammans. Svider gott på läpparna idag, kan jag meddelas.

Hur är livet hos dig idag?

Livet är kort. Det är det alltid.

Read Full Post »

Sportlovseftermiddag, nej bygglovseftermiddag!

Jag hade tänkt ta lite ledigt i eftermiddag. Ta lite sportlov jag också. Vila lite, för jag känner mig trött och slut eftersom jag inte sover varken tillräckligt mycket eller tillräckligt bra. Men jag håller på med så roliga saker här på jobbet, så jag blev visst kvar för byggnation av webbplats. Det är så fantastiskt spännande – och tacksamt! – att se nånting växa fram via ens händer och framför ens ögon. Lite stolt är jag också över det jag får till. Skulle gärna vilja visa upp det, men det går ju inte eftersom det handlar om intranät och ofärdigt material.

Lite som att pussla.

Att bygga upp en intern webbplats är lite som att  pussla. Först börjar jag med ramen, det vill säga själva strukturen. Har tänkt ut innehåll för startsida, ingångssidor och undersidor. Det växer. Jag är nästan klar med allt innehåll under en flik. ML och jag hade ett snabbt avstämningsmöte före lunch och jag har bett att få visst underlag. Några större synpunkter hade ML väl inte, utan jag fick klartecken att bygga på.

Dagens lunch var trevlig och jag intog den i sällskap med två favoriter här, T och J. Ibland känns det enklare att umgås med män, de är utan krusiduller på nåt visare. Rakare, alltså. I alla fall i jobbsammanhang. Kvinnor kan vara mer om sig och kring sig, krumbuktiga. Typ säga en sak och mena en annan – och man ska gissa vilken. Hur som helst, dagens lunch gav en del idéer och tankar kring utveckling, bland annat om sociala medier. Tänk om institution 2 blir den första som… Nej, det tänker jag förstås inte avslöja här!

Nu SKA jag emellertid strax gå hem. En timmes sportlov, ungefär. Hem och slappa, fixa till mig för Fästmön som dyker upp senare. Längtar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Bra sajt, men inte så bra pension…

Fick ett mejl idag från Min pension i Sverige. Genom att logga in hos Min pension kan jag göra en prognos på min totala pension. En mycket bra sajt och tjänst, även om jag inte ger pensionen i sig lika högt betyg… Men det jag får presenteras snyggt, överskådligt och väldigt rent utan att sajten är torftig. Det är ett konststycke som jag tycker att Min pension i Sverige har lyckats med!

Inte nog med att man ska oroa sig för att ha jobb. Man behöver nog fundera lite på sin pension också. Och kanske bli oroad för det som kommer sen. Jag säger inte att sajten Min pension gör mig glad för det jag läser där, men den gör mig glad för att den är så användarvänlig. Det jag gillar med sajten är att jag ser vad jag har för pension – och vad jag kan få.

 

En användarvänlig sajt! Inget onödigt visas nånstans, allt presenteras snyggt, överskådligt och rent utan att bli torftigt.

Genom att logga in och klicka på Allmän pension ser jag hur stort mitt intjänade pensionskapital är. Tydligt och överskådligt ser jag hur jag har placerat min premiepension. Så himla enkelt att slippa hålla reda på en massa olika papper hit och dit!

Går jag vidare till Tjänstepension får jag en förteckning över min intjänade pension och mina pensionsinstitut (jag har ju flera eftersom jag har haft flera arbetsgivare). Jag kan också se när jag kan ta ut tjänstepension, hur mycket jag får per månad och under hur lång tid. För min del betalar en del institut till mig från 65 års ålder och livet ut, medan andra bara betalar ut i fem år.

Nästa flik visar mitt privata pensionssparande och ungefär samma uppgifter som under fliken Tjänstepension.

Sista fliken är Min pensionsprognos och det är här jag kan räkna på vad jag faktiskt får i pension. Jag kan räkna på olika åldrar att gå i pension och kommer förstås genast fram till att jag inte kan pensionera mig en dag före 65, snarare efter… Sen är det förstås svårt att beräkna ens löneutveckling när man inte har fast jobb, men jag får höfta och chansa. Ännu svårare är det att gissa på avkastningen av pensionssparandet. Där får man dock lite bra fingervisning – och inga pekpinnar – genom att klicka på frågetecknen vid vissa fält.

Det här är en alldeles utomordentlig sajt och som sagt, otroligt användarvänlig, till och med jag min min falska dyskalkyli kan använda den. (Jag slipper räkna själv, ju…) Det här inlägget får jag inte en spänn för att jag skriver, men sajten Min pension får högsta Toffel-betyg!

Read Full Post »