Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.
Jag vet inte vad det är jag ser! Men jag försöker få ihop scenen. Misslyckas. Tittar, som den livsåskådare jag är, på flyttkartongerna på balkongen, barnstolen. Vem ställer ut sånt i regnvädret?
Det byts saker i fönstren. Lampor tänds och lampor släcks. Jag vet inte vad det är jag ser. Bara ljuset som kommer och går. Annat ljus än det som har varit. Är det mina ögon som lurar mig?
En äldre man jobbar hårt under eftermiddagen. Hämtar saker, fyller sin bil. Det ska alltså flyttas. Eller? Och vem är det som ska flytta? En eller alla? Vems bohag ryms i en personbil? Vems liv?
Jag vet inte vad det är jag ser! Kan inte tolka det ögonen tar in. Mannen arbetar systematiskt. Var är de som bor där?
Framåt kvällen ser jag paret. Silhuetter. Kvinnan plockar matvaror ur en kasse och ställer in i kylen. Mannen står vid spisen. Är det vad jag ser?
Kökslampan i taket får figurerna på scenen att bli helt svarta, medan scenen är vit. Två personer utför var sina handlingar, med ryggarna mot varandra. Dessa två, som skrattande och halvnakna brukade busa inför öppen ridå. Det är inget bus i bilden nu. Jag vet inte vad det är jag ser.
Ljuset släcks. Ridå.
Men jag vet vad det är jag inte ser: Barnet.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 