Klockan hade knappt passerat 16 när jag styrde kosan hem till New Village. Det var mörkt ute och små regndroppar trillade mot kinderna som tårar. Nej, jag ville inte alls åka hem till en kall och ödslig lägenhet. Men så blev det, för jag hade lite saker jag behövde göra hemma. Det blev i alla fall en mysig stund vid Fästmöns köksbord med kaffe, pepparkaka och ädelost – fast sen när hon talade om vad ostdoften påminde om, bröts myset av att hon och jag och Linn flabbade som de tokor vi är! Sen glodde vi i reklam från tre olika smyckesaffärer och önskade oss det ena smycket efter det andra – dyra som f*n skulle de vara. Anna toppade med ett diamanthalsband på närmare 125 000. Detta medan Linn knåpade på sin önskelista – hon fyller ju år i början av december.
Nu är en maskin är tvättad och hängd, maskin nummer två kör jeans. Jag har pratat med mamma, som jag visste skulle känna sig ensam idag när det är söndag och trist. Hon var trött och lite hängig och hade gått i morgonrock hela dan.
Det gjorde du rätt i!
sa jag. För jag tycker att mammor ska få göra som de vill när de är gamla och inte bry sig om vad omgivningen tycker och tänker.
Stolt är jag, för jag har kokat kalkonwienerkorv enligt Annas instruktioner och det var lätt, gick fort och blev gott! Det smakade som de där kokta korvarna i prassligt papper jag fick på vinterkvällarna av pappa. Då, när vi gick på Storgatan i den där småländska staden där alla verkligen var fruktansvärt snåla (så där som inte riktigt tror, fast man säger att smålänningar är). Antingen var vi på jakt efter julklappar till mamma eller så var jag med pappa ute på jobb, medan mamma var på sjukhus. Troligen det senare. Men just den där smaken av kokt korv har jag ett varmt och gott minne av! Den lilla flickan (= jag) skulle ju ha nåt att äta och pappa var inte heller nån mästerkock. Det har jag ärvt, liksom…
En smak av vinterkvällar med pappa…
Jag sitter och tänker att veckan snart är slut och att jag ska säkerhetskopiera några filer innan jag slänger mig i fåtöljen för att göra mig trött med nåt trist TV-program. Tungan är full av blåsor och jag undrar vad det är jag inte tål nu eller om jag har fått nån ny brist. Lägenheten är kall och i morgon blir den ännu kallare när värme och varmvatten ska vara avstängt mellan klockan åtta och klockan 22. Men asså, måste de göra fjärrvärmearbeten när det så gott som är vinter??? Jag har förvarnat Anna om att jag kanske kommer flygande i morgon kväll ifall jag snudd på fryser ihjäl här hemma. Det blir några mil att köra till jobbet på tisdagsmorgonen i såna fall, men hellre det än att bli utan röv. För det är ju röven man fryser av sig när det är kallt.
Nya grannarna har satt en lapp på anslagstavlan nere i trapphuset om att de renoverar och hoppas att de inte stör för mycket. Det var omtänksamt! Tänk om somliga hade gjort nåt liknande när de renoverade under mitt sovrum ett antal helgmorgnar. Då var jag väldigt jämn i munnen, så att säga. Jag log inte en enda gång. Jag var skitarg. Jag knackade i elementet när de började spika före klockan nio en söndagsmorgon och puckona knackade tillbaka som om det var nån rolig lek vi lekte. Sen började nån annan i huset knacka också. Det är visst deras sätt att kommunicera med mig. De knackar. Eller springer med listor eller skriver illa stavade brev utan att ha alla fakta och lägger i min postbox. Tröttsamt…
På tal om tröttsamt… Sjukstugan i Backen söker ny chef till en av sina verksamheter. Om man skulle ta att anmäla sitt intresse för tjänsten. Den är vakant sedan ett tag tillbaka eftersom man har mankvinnövrerat ut tidigare befattningshavare. Undras vad man skyllde denna för att ha gjort för tok. Jag menar, det måste vara nåt rejält fantasifullt med tok om man petar bort nån för att tillfälligt återta nån annan som gjort tok på riktigt. Att sen låtsas som om det är tillfälligt är ju bara larvigt. Det här har vi, några stycken, slagit vad om skulle ske så vi klappar oss på knäna och vet inte om vi ska skratta eller gråta. Eller, som sagt, kanske anmäla vårt intresse för tjänsten. Vi börjar ju bli en klunga vi också nu, vi som inte är groupiesar.
Nej, nu ska jag gå och hänga upp blöta jeans. Dra dem rätt form och låtsas att det är nåt annat jag drar i. Hårt och illvilligt. Vem f*n sa att jag är snäll? Det är fel.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 