Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘smålänningar’

Ett antikt inlägg.


 

Säsongens Antikrundan börjar gå mot sitt slut. Den här torsdagen återvände rundan till Jönköping, men nästa vecka går det sista programmet för den här gången. Givetvis slog jag mig ner framför TV:n, höjde volymen och startade appen. Det är verkligen både roligt och lärorikt att amatörvärdera!

Jan Ribbhagen värderar safirer

Jan Ribbhagen värderar safirer. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Även smålänningarna
har fina grejor som de vill få veta historien bakom med mera och få värderade.

Dessa föremål tyckte jag var mest intressanta i kvällens program:

  • Tändsticksetiketterna (värderade till mellan 15 000 och 25 000 kronor)
  • De kinesiska tekopparna (värderade till 60 000 kronor)
  • Glasservisen (värderad till mellan 40 000 och 50 000 kronor)
  • Autografalbumet (värderat till mellan 20 000 och 30 000 kronor)
  • Fåtöljen (värderad till mellan 8 000 och 10 000 kronor)
  • Stopet (värderat till mellan 90 000 och 110 000 kronor)

Mina amatörvärderingar då? I kväll var det första gången jag tog över tusen poäng, så det är jag mycket stolt över. Jag fick diplom som antikkunnig igen.

Antikkunnig Jönköping 19 mars 2015

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om barnsliga tankar.


När jag var barn
var jag helt fascinerad av två leverfläckar jag hade. Den ena satt på insidan av vänster knä, den andra vid höger smalben. Två bruna prickar…

I min familj sa man inte leverfläckar. Man sa

skönhetsfläckar.

Skönhetsfläckar! Det var ett sånt vackert ord för mig. Jag var nämligen så barnslig att jag tolkade ordet som fläckar av skönhet, inte fläckar skönheten.

Idag är kroppen full av bruna prickar. Särskilt sköna är de inte. De har förökat sig betydligt sen jag var barn. Men jag minns den bruna mannen som en kväll plingade på hos oss. Jag var fem år gammal och min pappa skulle intervjua den här mannen. En afrikan på besök i en liten småländsk ort vars gator knappt ens trampats av andra européer än smålänningar.

Den som öppnade ytterdörren var jag. Och jag blev fasansfullt rädd! Jag klättrade uppför pappas baksida och skrek och skrek. Den stackars afrikanske mannen blev tvungen att gå.

Sen pratade pappa med mig. Han sa att afrikanska människor är precis som vi fanns de har annan färg i skinnet. Brunare än vi.

Skönhetsfläckar?

undrade jag.

Och så omvandlades min rädsla till en stor förundran över hur otroligt skön den där brune mannen var. Egentligen. Hela han var ju en skönhetsfläck – med betoning på skönhet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nånting händer uppenbarligen där ute. Utanför min vrå. Jag har i alla fall vaskat fram följande guldkorn i media. Och även om allt som står i tidningen inte är sant, är en del ju faktiskt det…

En vrå, inte nödvändigtvis min.


  • Sommarpresent från företagsledningen gjorde anställda till miljonärer. Det sägs att smålänningar är snåla. Men syskonparet Inger och Sixten Norhed är det definitivt inte. Deras familjeföretag, Nominit AB, tillverkar nitar och finns i Småland. Inger och Sixten har inte några nära arvingar. Därför bestämde de att företagets ägande ska överföras till en stiftelse. Och samtidigt delar de ut 114 miljoner kronor till sin personal – inklusive pensionärer. Det blir mellan en och två miljoner per skalle, beroende på hur länge man har varit anställd. Snacka om att måna om sin personal!!!
  • Julia avslöjar på Twitter vad tränarna skriker. Tyska Julia är döv och som många döva är hon bra på att läsa på läpparna. Nu avslöjar hon på Twitter vad fotbollstränarna skriker till sina spelare. Skulle ju kunna bli… en lukrativ affärsidé…
  • Tjänstemän lever lyxliv och partajar – för våra pengar. Dagens Nyheter har upptäckt att tjänstemännen på Fjärde AP-fondens kontor har ett alkoholförråd på jobbet. Ett förråd vars innehåll är betalt av dig och mig. En gång i månaden bjuds de anställda på fri bar. Alkoholinköpen bokförs inte som representation utan som personalvård. Pubkvällar kallas för informationsträffar av fondens vd. Taxin hem betalar förstås jobbet. Eller rättare sagt vi skattebetalare… Tjolahopp… Så nu gäller vissa regler för somliga, andra för andra.
  • Tofflan goes sport: Två tuppar. Jan Guillou, som jag läste på Twitter har handikapptillstånd till sin bil (kan det vara möjligt???), tycker att Zlatan-Den-Där-Bollsparkaren dödar stämningen i det svenska landslaget. Zlatan-Den-Där-Bollsparkaren kontrar med att han inte ens vet vem Jan Guillou är. Så var den tuppfajten slut. Jag har inte mycket till övers för nån av tupparna, för övrigt, så låt dem ha ihjäl varandra – verbalt.
  • F*n vad alla separerar… Lena och Per, Vanessa och Johnny, Peter Pluntky och Antikrundan med flera med flera. Kanske Berglin har rätt att det finns ett sjätte sinne i äktenskapet om det ska funka..?

Read Full Post »

Klockan hade knappt passerat 16 när jag styrde kosan hem till New Village. Det var mörkt ute och små regndroppar trillade mot kinderna som tårar. Nej, jag ville inte alls åka hem till en kall och ödslig lägenhet. Men så blev det, för jag hade lite saker jag behövde göra hemma. Det blev i alla fall en mysig stund vid Fästmöns köksbord med kaffe, pepparkaka och ädelost – fast sen när hon talade om vad ostdoften påminde om, bröts myset av att hon och jag och Linn flabbade som de tokor vi är! Sen glodde vi i reklam från tre olika smyckesaffärer och önskade oss det ena smycket efter det andra – dyra som f*n skulle de vara. Anna toppade med ett diamanthalsband på närmare 125 000. Detta medan Linn knåpade på sin önskelista – hon fyller ju år i början av december.

Nu är en maskin är tvättad och hängd, maskin nummer två kör jeans. Jag har pratat med mamma, som jag visste skulle känna sig ensam idag när det är söndag och trist. Hon var trött och lite hängig och hade gått i morgonrock hela dan.

Det gjorde du rätt i!

sa jag. För jag tycker att mammor ska få göra som de vill när de är gamla och inte bry sig om vad omgivningen tycker och tänker.

Stolt är jag, för jag har kokat kalkonwienerkorv enligt Annas instruktioner och det var lätt, gick fort och blev gott! Det smakade som de där kokta korvarna i prassligt papper jag fick på vinterkvällarna av pappa. Då, när vi gick på Storgatan i den där småländska staden där alla verkligen var fruktansvärt snåla (så där som inte riktigt tror, fast man säger att smålänningar är). Antingen var vi på jakt efter julklappar till mamma eller så var jag med pappa ute på jobb, medan  mamma var på sjukhus. Troligen det senare. Men just den där smaken av kokt korv har jag ett varmt och gott minne av! Den lilla flickan (= jag) skulle ju ha nåt att äta och pappa var inte heller nån mästerkock. Det har jag ärvt, liksom…


En smak av vinterkvällar med pappa…

                                                                                                                                                                 Jag sitter och tänker att veckan snart är slut och att jag ska säkerhetskopiera några filer innan jag slänger mig i fåtöljen för att göra mig trött med nåt trist TV-program. Tungan är full av blåsor och jag undrar vad det är jag inte tål nu eller om jag har fått nån ny brist. Lägenheten är kall och i morgon blir den ännu kallare när värme och varmvatten ska vara avstängt mellan klockan åtta och klockan 22. Men asså, måste de göra fjärrvärmearbeten när det så gott som är vinter??? Jag har förvarnat Anna om att jag kanske kommer flygande i morgon kväll ifall jag snudd på fryser ihjäl här hemma. Det blir några mil att köra till jobbet på tisdagsmorgonen i såna fall, men hellre det än att bli utan röv. För det är ju röven man fryser av sig när det är kallt.

Nya grannarna har satt en lapp på anslagstavlan nere i trapphuset om att de renoverar och hoppas att de inte stör för mycket. Det var omtänksamt! Tänk om somliga hade gjort nåt liknande när de renoverade under mitt sovrum ett antal helgmorgnar. Då var jag väldigt jämn i munnen, så att säga. Jag log inte en enda gång. Jag var skitarg. Jag knackade i elementet när de började spika före klockan nio en söndagsmorgon och puckona knackade tillbaka som om det var nån rolig lek vi lekte. Sen började nån annan i huset knacka också. Det är visst deras sätt att kommunicera med mig. De knackar. Eller springer med listor eller skriver illa stavade brev utan att ha alla fakta och lägger i min postbox. Tröttsamt…

På tal om tröttsamt… Sjukstugan i Backen söker ny chef till en av sina verksamheter. Om man skulle ta att anmäla sitt intresse för tjänsten. Den är vakant sedan ett tag tillbaka eftersom man har mankvinnövrerat ut tidigare befattningshavare. Undras vad man skyllde denna för att ha gjort för tok. Jag menar, det måste vara nåt rejält fantasifullt med tok om man petar bort nån för att tillfälligt återta nån annan som gjort tok på riktigt. Att sen låtsas som om det är tillfälligt är ju bara larvigt. Det här har vi, några stycken, slagit vad om skulle ske så vi klappar oss på knäna och vet inte om vi ska skratta eller gråta. Eller, som sagt, kanske anmäla vårt intresse för tjänsten. Vi börjar ju bli en klunga vi också nu, vi som inte är groupiesar.

Nej, nu ska jag gå och hänga upp blöta jeans. Dra dem rätt form och låtsas att det är nåt annat jag drar i. Hårt och illvilligt. Vem f*n sa att jag är snäll? Det är fel.

Read Full Post »