Jan och Katja jagar en kista

Ett inlägg om den sista av Maria Langs ungdomsböcker.

---

 

Maria Lang är mest känd för sina vuxendeckare, ett fyrtiotal till antalet. Men vad få kanske vet är att hon faktiskt skrev fyra ungdomsdeckare också. Under besöket i Nora fyndade jag den sista utkomna (1977) av ungdomsböckerna, Jan och Katja jagar en kista. Nu saknas bara en bok, Jan och Katja jagar jultomten, för att göra min samling komplett.

Den här gången blir det vilda bilfärder i skogarna kring Skoga. Jan och Katja bevistar en auktion. Plötsligt sliter nån åt sig föremålet som är till försäljning, en kista, gör en rivstart och försvinner. Och så får man ju inte göra. Jan och Katja tar upp jakten. Tidigare har Jan också träffat en mystisk gammal dam i ett herrgårdsliknande hus uppe i skogen. Hon har pratat förvirrat om sin gamla brudkista som har blivit stulen.

När jag läser den här boken tycker jag nästan att det är synd att den inte nämns i Deckarnas svenska landskap. Här får vi läsare nämligen följa med både inne i Skoga/Nora och i miljöerna runt omkring. Inne i Skoga/Nora är det mycket som sker nära järnvägsområdet där Fästmön och jag bodde. Södra kyrkogården strax intill har en central plats i boken. Tyvärr besökte vi aldrig den kyrkogården utan tillbringade en stund på den Norra för att leta efter Maria Langs grav. Men på nåt sätt är det ännu roligare nu att läsa om Skoga eftersom jag känner igen såväl platser som en del karaktärer. Jans pappa Orvar Torén, till exempel…

Från en tid utan mobiltelefoner, när barn badade om somrarna, gick i skogen och plockade bär och lekte detektiver kommer den här boken. Den är underbar! Och faktiskt ganska spännande!

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens historielektion: Vadstenabullret

Ett inlägg av historiskt värde.

---

 

Dagens historielektion levererades kort och koncist idag av UppsalaTidningen. Ja, jag som kommer från dessa trakter, känner ju till de tokiga syskona Vasa, men du som inte har hört det förr: Läs och lär om Vadstenabullret:

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kan inte låta bli…

Som sagt, jag sneglar lite i lokalblaskan varje dag, men jag vägrar betala för den längre. Människor har sån stark tro på att det som står i tidningen är sant. Och när man har en sån stark tro är man säkert övertygad om att proffsen kan stava korrekt. Åter igen har jag tagit på mig rollen som Sabbare af Trosvisshet, för detta med stavning, det klarar inte eliten på lokalblaskan.

Här har man lyckats stava det svåra ordet ”presidieutskottet” korrekt, men ordet ”ledamöterna” – tror jag! – har man förvrängt så att det betyder nånting helt annat.

Man kan skratta åt detta, men faktum är att skribenten antagligen avsett att skriva ordet ”ledamöterna”. I stället har h*n fått till ett ord – ledarmötena – som betyder nånting helt annat, nämligen ”möten för ledare”. Och det är ju faktiskt ganska allvarligt.

Vad gäller innehållet i artikeln tycker jag att det är intressant att notera det engagemang i frågan som finns. Men man jag undrar hur många av de engagerade, som uttrycker sympatier åt ena eller andra hållet, det är som verkligen känner till personerna och deras sätt att jobba. Låt mig åter igen få påpeka att det är du och jag som väljer politiker, men vi kan inte välja tjänstemän i den här organisationen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ansvar?

Idag läser jag på Radio Upplands hemsida att den verksamhet i vårt län som ansvarar för vård stäms av en privatperson. Det handlar om ett TV-program som gick på en av reklamkanalerna under flera säsonger.

Det är Centrum för rättvisa som nu ska driva målet som en pilotfall med skadeståndskrav från de anhöriga. De anhöriga är i det här fallet en dotter som cirka en månad efter sin fars frånfälle plötsligt får se honom kämpa för sitt liv. På reklam-TV. Familjen visste inte om att pappan blivit filmad. Även om man inte såg hans ansikte gick det  att känna igen röst och kläder. Juristen menar att det handlar om brott mot tystnadsplikten.

Jag var en trogen följare av programmet, trots att det på sätt och vis var en dokusåpa. Skälet var att jag vid den tiden arbetade inom organisationen. Däremot vet jag att det fanns flera chefer som borde ha kollat men valde att strunta i det. Programmet var intressant och spännande och gav verksamheten bra marknadsföring. Men jag funderade då och då hur det var med tystnadsplikten. Var detta verkligen OK? För även om man döljer folks ansikten kan man ju uppenbarligen uppfatta vem det är. Och även om man som patient ger sitt medgivande kan man ju fundera över om man alltid är så klar och redig att man menar det. Hade jag själv varit patient skulle jag ha vägrat få en kamera i nyllet. Det räcker så bra med alla nyfikna kandidatögon som det ibland är svårt att orka med – även om jag de flesta gånger sa ja till deras närvaro eftersom jag tycker att utbildning i verkligheten är viktigt!

Nästa grej som jag känner mig fundersam över och där samma organisation har ett ansvar är HPV-vaccineringarna. Unga tjejer erbjuds alltså att vaccinera sig mot ett virus som kan orsaka livmoderhalscancer. Nu har nån startat en motaktion och delar bland annat ut trycksaker till tjejer på stan. Enligt lokalblaskan står det i broschyren att vaccinet har orsakat dödsfall och allvarliga sjukdomar.

Vaccinera sig eller inte? Var finns korrekta fakta?

Eftersom det är oklart vem som är avsändare kan jag inte göra nån bedömning vad gäller dessa fakta. Men jag har i färskt minne att vaccinet mot svininfluensa orsakade svåra biverkningar hos en del unga. Biverkningar som man inte kände till när man gladeligen erbjöd barn och vuxna att vaccinera sig.  Därför kan jag förstå att en del av oss bär på en viss skepticism mot vaccin. Att inte bara tacka och ta emot utan skaffa sig kunskaper och fakta först är smart. Fast då gäller det förstås att de fakta som presenteras är korrekta. Och hur vet man det när inte ens den organisation som var huvudansvarig för svinvaccinet kände till de svåra och livslånga biverkningar som drabbade en del?

Vems är ansvaret? Vem tar ansvaret? Inga lätta frågor… Har du några tankar?

Read Full Post »