En vinnare?

Förtydligande: 
Det är alltså mitt för- och efternamn som är tryckt på bokens omslag. På en av bilderna nedan har jag mörkat mitt efternamn. Nån hemlighet måste ju en Toffla få ha – även om många känner mig. 

 

Idag när jag kom hem hittade jag spännande saker i min postbox. Ja, först var det ju ett brev från min bank och såna brev är ju inte alltid så roliga. Men sen låg där ett paket…

”Max 2 kg” stod det på paketet…

Tungt var det och jag gissade att innehållet hade att göra med

ett spännande bokprojekt

som jag har medgivit till att bli indragen i via Pronto. Ja, jag förstår nu att det handlar om marknadsföring, men vi får se om det ger nåt mer. För det kan det faktiskt göra, paketet innehöll inte bara en bok utan också en trisslott!

Visst handlar det om att jag ska vara med och marknadsföra en ny bok, men jag kan ju faktiskt bli… en vinnare också…

Jorå, jag förstod väl att det skulle finnas en liten hake, men eftersom jag föll och lät min nyfikenhet ta överhanden ska jag löpa linan ut och verkligen läsa och recensera boken här på bloggen. Som alltid är jag ärlig med vad jag tycker. Dessutom tycker jag att författaren verkar vara en spännande och färgstark person.

Vad sägs om den här baksidestexten där jag pekas ut som mångmiljonär?

Nu är jag ju inte mycket för spelande och lotter, även om jag spelar på Lotto varje vecka med mamma och då och då köper en trisslott. En del lotterier har jag till och med en viss aversion emot… Men den här boken ska jag ge en chans, verkligen! För det där med pengar, det leder ju som sagt var inte alltid till lycka…

Livet är kort.

Read Full Post »

Påringningar och förfrågningar

Nej snäll är jag inte när jag skrattar elakt åt de två företag som ringer min gamla mobil minst en gång om dan på vardagar för att sälja privata pensionsförsäkringar. (Så himla ironiskt…) Mobilen ligger ljudlöst på köksbänken, så jag slipper höra ringandet. Det måste vara ett jäkla frustrerande jobb att ringa och ringa och ringa och ingen svarar. För mig känns det lite som att ge igen för alla de gånger säljare har använt automatuppringning och det har varit tyst i luren när jag har svarat. HA! Där fick ni! (Ett uttryck jag finner alltmer användbart…)

HA! Där fick ni!

En rolig och omväxlande dag på jobbet har tagit slut. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig, men bra ändå. Och jag är tacksam för varje dag som jag har jobb och varje månad jag får lön. För då tvingas jag inte delta i nån ostimulerande kurs som vännen Klara eller sitta av tid på en trafikskola som råkar ha avtal med Arbetsförmedlingen… (Lokalblaskan skrev om detta, men artikeln ligger tyvärr inte på nätet.)

Skrivuppdragen haglar inte precis över mig just nu. Det vill säga jag får förfrågningar där jag kan anmäla mitt intresse, men sen blir det inget mer. Synnerligen märkligt när det gäller vissa saker som jag definitivt har åsikter om och erfarenheter av. Men jag får väl se det som att det är företagens förlust. Själv får jag ju tid över för annat. Tyvärr har jag inte så mycket ork kvar för annat…

Det spännande bokprojektet väntar jag fortfarande på ska köra igång. Jag återkommer till detta så snart jag vet mer! Igår tackade jag nej till en förfrågan som rörde ett ämnesområde som definitivt inte är mitt: mode och smink. Då kan ju den som frågar inte ha läst det jag skriver alls…

Mot slutet av arbetsdagen kom en förfrågan från en vän om hjälp med att starta ett litet projekt. Tyvärr känner jag att jag inte har tillräckligt med tid och ork för det, inte ens om jag skulle få betalt. Då skulle jag kanske orka liiite. Men man tar inte betalt av vänner, dem hjälper man!

Nu ska jag emellertid göra en påringning själv, till lilla mamma, som har namnsdag idag. Namnsdagar har alltid firats i min familj. Trevligt ibland, jobbigt andra gånger (främst när man bor på annan ort).

I övrigt bänkar jag mig förstås framför TV:n klockan 21 när SvT1 ger sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar. Det är det starkaste jag har sett på länge på TV. Synd bara att det är en sån diva som har skrivit det. Men det är en synnerligen duktig skribent, det får man lov att tillskriva honom.

Dags att sluta vara elak och sätta på sig sitt soligaste leende och ringa mamma. Måtte orken räcka till. Jag brukar passa på att lägga mig ovanpå gästsängen när vi ringer, för jag kan inte gå omkring som jag brukar på grund av hälen. Och jag behöver lära mig att komma till ro när jag telefonerar med min mamma…

Livet är kort. 

Read Full Post »