Ett hantverksmässigt inlägg.
Liten glödlampa som är rätt svår att skruva ur när det är dags att byta – i alla fall för den som har prinskorvsfingrar.
Idag ringde de från Rusta för att berätta att mina yttepytte glödlampor hade kommit. Fästmön och jag var ju dit i fredags och beställde till våra stakar. Eller jag beställde till min. Sen ville Anna också ha, för hon har en likadan stake. Varje stake har tolv glödlampor. Den är ena riktigt små lampor. För den som har prinskorvsfingrar som jag kan det vara ett lite h-e att ens få loss de trasiga. Dessutom är lamporna svåra att få tag i ute i affärerna. Men Rusta, där vi en gång köpte våra stakar, hade dem. I sitt centrallager. Det tog några dar att få lamporna, men nu har jag varit och hämtat dem och ersatt den sista trasiga. Staken lyser så fint i ett av hörnen i vardagsrummet.
Eftersom det felades nio spänn för att jag skulle kunna betala lamporna kontant fick jag köpa dem på kredit. Det innebar att jag hade pengar kvar i plånboken. Gjorde då ytterligare ett inköp som jag har planerat länge: jag inhandlade en liten anslagstavla från IKEA. IKEA ligger nära Rusta här i Uppsala så jag passade på när jag ändå var i närheten och trots allt hade 170 kronor i plånboken.
En liten anslagstavla i kork och med vit träram kostar 39 kronor. Då får man med ”nålar” att sätta upp grejor med. Så mycket visste jag säkert, eftersom jag hade köpt en likadan till Elias i födelsedagspresent i somras. Fast jag borde ha blivit lite misstänksam med tanke på vad IKEA hade döpt anslagstavlan till: Väggis. Vitsigt värre, med andra ord!..
Hemma i New Village igen satt Anna och njöt av en bok eftersom eftermiddagens möte hade blivit inställt. Jag själv satte genast igång med att söka jobb och därmed uppnå balans i mitt poängsystem.
Beskrivningen. Nåt jävla ”click!” hördes aldrig.
Därefter bröt jag 4:3-bantningen IGEN genom att trycka i mig en seg, mjölig och päronsmakande godiskrokodil. Detta för att få upp blodsockret snabbt så att jag skulle orka med att tampas med monteringen av anslagstavlan. För när jag slet bort skyddsplasten, letade rätt på upphängningskrokarna som skulle monteras och slängde en bläng på den medföljande beskrivningen blev jag lite trött. Fyra A4-sidor med svårtydda piktogram- det var beskrivningen, det. Piktogrammen föreställde könslösa händer som flinkt monterade skit… upphängningsanordningen.
Det är tur att jag är en välförsedd kvinna med en innehållsrik verktygslåda och en hel sortimentlåda full av skruvar i olika storlekar. För varken verktyg eller skruv följde med anslagstavlan. Inte nog med att upphängningsanordningen var bättre förr, det följde även med kompletta monteringssatser – inklusive verktyg – till IKEA:s grejor.
Efter att ha kliat svålen en stund insåg jag att jag inte fattade beskrivningen. Den Händiga Annan slet då fram och förklarade, tålmodigt och pedagogiskt. Jag skulle skruva upp två små grejor på väggen och sen skulle anslagstavlan liksom hängas på dessa små grejor. Det var viktigt att jag inte skruvade upp dem åt fel håll.
Sen gick det som en dans! Jag mätte ut och markerade med blyerts på väggen, stack en syl två gånger för lika många skruvhål, valde ut två lämpliga skruvar och sen skruvade jag – åt rätt håll. HA! Men nåt jävla ”click!” hörde jag inte när jag hängde på anslagstavlans ram på upphängningsanordningen.
Anslagstavlan hängdes upp, fyra viktiga lappar på den och nu är den helt funktionell. Det gäller bara att tavlan nu inte glider och åker ner i golvet bland sladdar och dammråttor bakom datorn…
Funktionellt och enbart för viktiga lappar.
Nej, fasen, det var bättre förr när det medföljde öglor som man spikade på baksidan av anslagstavlornas ram. Men… det ser faktiskt snyggare ut nu, när upphängningsanordningen inte syns…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 