Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sladdar’

Ett hantverksmässigt inlägg.


 

Liten glödlampa

Liten glödlampa som är rätt svår att skruva ur när det är dags att byta – i alla fall för den som har prinskorvsfingrar.

Idag ringde de från Rusta för att berätta att mina yttepytte glödlampor hade kommit. Fästmön och jag var ju dit i fredags och beställde till våra stakar. Eller jag beställde till min. Sen ville Anna också ha, för hon har en likadan stake. Varje stake har tolv glödlampor. Den är ena riktigt små lampor. För den som har prinskorvsfingrar som jag kan det vara ett lite h-e att ens få loss de trasiga. Dessutom är lamporna svåra att få tag i ute i affärerna. Men Rusta, där vi en gång köpte våra stakar, hade dem. I sitt centrallager. Det tog några dar att få lamporna, men nu har jag varit och hämtat dem och ersatt den sista trasiga. Staken lyser så fint i ett av hörnen i vardagsrummet.

Eftersom det felades nio spänn för att jag skulle kunna betala lamporna kontant fick jag köpa dem på kredit. Det innebar att jag hade pengar kvar i plånboken. Gjorde då ytterligare ett inköp som jag har planerat länge: jag inhandlade en liten anslagstavla från IKEA. IKEA ligger nära Rusta här i Uppsala så jag passade på när jag ändå var i närheten och trots allt hade 170 kronor i plånboken.

En liten anslagstavla i kork och med vit träram kostar 39 kronor. Då får man med ”nålar” att sätta upp grejor med. Så mycket visste jag säkert, eftersom jag hade köpt en likadan till Elias i födelsedagspresent i somras. Fast jag borde ha blivit lite misstänksam med tanke på vad IKEA hade döpt anslagstavlan till: Väggis. Vitsigt värre, med andra ord!..

Hemma i New Village igen satt Anna och njöt av en bok eftersom eftermiddagens möte hade blivit inställt. Jag själv satte genast igång med att söka jobb och därmed uppnå balans i mitt poängsystem.

Beskrivning anslagstavla

Beskrivningen. Nåt jävla ”click!” hördes aldrig.

Därefter bröt jag 4:3-bantningen IGEN genom att trycka i mig en seg, mjölig och päronsmakande godiskrokodil. Detta för att få upp blodsockret snabbt så att jag skulle orka med att tampas med monteringen av anslagstavlan. För när jag slet bort skyddsplasten, letade rätt på upphängningskrokarna som skulle monteras och slängde en bläng på den medföljande beskrivningen blev jag lite trött. Fyra A4-sidor med svårtydda piktogram- det var beskrivningen, det. Piktogrammen föreställde könslösa händer som flinkt monterade skit… upphängningsanordningen.

Det är tur att jag är en välförsedd kvinna med en innehållsrik verktygslåda och en hel sortimentlåda full av skruvar i olika storlekar. För varken verktyg eller skruv följde med anslagstavlan. Inte nog med att upphängningsanordningen var bättre förr, det följde även med kompletta monteringssatser – inklusive verktyg – till IKEA:s grejor.

Efter att ha kliat svålen en stund insåg jag att jag inte fattade beskrivningen. Den Händiga Annan slet då fram och förklarade, tålmodigt och pedagogiskt. Jag skulle skruva upp två små grejor på väggen och sen skulle anslagstavlan liksom hängas på dessa små grejor. Det var viktigt att jag inte skruvade upp dem åt fel håll.

Sen gick det som en dans! Jag mätte ut och markerade med blyerts på väggen, stack en syl två gånger för lika många skruvhål, valde ut två lämpliga skruvar och sen skruvade jag – åt rätt håll. HA! Men nåt jävla ”click!” hörde jag inte när jag hängde på anslagstavlans ram på upphängningsanordningen.

Anslagstavlan hängdes upp, fyra viktiga lappar på den och nu är den helt funktionell. Det gäller bara att tavlan nu inte glider och åker ner i golvet bland sladdar och dammråttor bakom datorn…

Anslagstavla vid datorn

Funktionellt och enbart för viktiga lappar.


Nej, fasen, det var bättre förr
när det medföljde öglor som man spikade på baksidan av anslagstavlornas ram. Men… det ser faktiskt snyggare ut nu, när upphängningsanordningen inte syns…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna söndag.


 

Regn på fönstret

Ett underbart ösregn. Åskovädret var inte fullt lika underbart.

Det var väldigt skönt att städa idag. Jag mår dåligt när det ser för jäkligt ut här. Och det gjorde det, jag lovar. Det var ett par veckor sen – om inte mer! – sen jag sist städade. Även om det var mulet väder, var det väldigt kvavt, så svetten rann. Sen kom äntligen regnet! Underbart! Och åskan. Lite mindre underbart. Det smällde och blixtrade så att fönsterrutorna skallrade, faktiskt. Riktigt läskigt. Jag drog ur ”allt” i teknikväg, för det har min personliga IT-support sagt att man ska göra. Inte vill jag att min fina, nya dator ska haverera…

Men underbart är, som bekant, kort. Ovädret var över på mindre än en timme. Några fjuttiga stänk så här på söndagen, bara. Alla sladdar åkte i igen, persienner och markis fälldes ner. Det blev soligt och kladdigt bums. Jag läste ut en underbar bok, den sista av mina födelsedagsböcker, och ringde mamma innan jag gav mig ut på dagens ärenden. Bland annat behövde jag tanka, för i morgon ska jag ju ge mig ut på biltur till en intervju i en annan kommun. Då måste jag ha soppa så det räcker. Solen hade då börjat steka igen, som synes…

Sol

Solen hade börjat steka igen.


Jag tankade 
och stegade sen över till hamburgerrestaurangen bredvid för att få mig nåt livs. Men på Max vid Fyra Mackarnas Hörn var det ingen ordning på varken kunder eller personal, så jag tröttnade faktiskt. Tog bilen och åkte till nästa hamburgerställe, vid en annan av de fyra mackarna. Där intog jag min söndagsmiddag bland svettblanka pannor, tjatiga ungar, gapiga morsor och jobbiga kompisar. Det var gott och jag blev mätt.

Chicken el Maco

Chicken el Maco blev en OK söndagsmiddag à la Tofflan.


Av den här kvällen återstår nu 
att ladda om möjligt ännu mer inför i morgon. Och bli ännu mer nervös. Och sova ännu sämre än natten som var? Äh, nu ska jag tänka positivt! Det här är ju faktiskt inte det enda jobbet jag har chans att få just nu, så jag kan gott vara lite cool. Lite, i alla fall.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nehej du! Jag kunde inte få ner en endast bit mat till igår efter den förskräckliga förskräckligt stora portionen lunch! Så jag köpte med mig en mer normal portion från ett annat ställe hem till Fästmön som ju behövde middag. Medan hon åt höll jag henne sällskap med lite julpyssel.

Ja, jag ska ju inte fira nån jävla jul i år, helst, men jag hade jag inhandlat nya lampsladdar till mina mässingsstjärnor i söndags. Jag satte mig därför vid köksbordet för att montera dem. Eftersom stjärnorna har lite olika ålder – den ena är i min ålder, den andra typ fem år – fick jag arrangera sladdarna lite olika, med ståltråd och lite annat. Jag svor ve och förbannelse över ståltråden, som jag inte hittade i min röriga välfyllda verktygslåda. Till sist blev jag i alla fall klar och jag hade kommit ihåg att sätta i glödlampor innan jag tillslöt stjärnorna. Tänkte att det var bäst att prova. Och det var det! Bara den ena lyste! Efter ytterligare mickling med stjärnan som vägrade lysa och test med tre andra glödlampor insåg jag att det var fel på sladden jag inhandlad på Clas Ohlson (skittråkig webbplats hos Stormarknaden!). Jeansen slängdes på och jag åkte iväg för att byta den. Det tog sin lilla stund. Två (2) unga killar skulle prova sladden på olika sätt och vis, bara för att komma fram till samma slutsats som jag: den fungerade inte. En enda likadan sladd fanns kvar i butiken – och den tog jag. För säkerhets skull fick de testa den innan jag åkte hem… Tror du att lampan lyste? Nej! Men då provades en annan glödlampa – som fungerade. Min fråga är därför…

Är Clas Ohlson vår tids EPA..?

Stjärnorna ligger nu på gästsängen och väntar på upphängning till helgen. Helst skulle jag vilja ha den äldsta av dem i mitt sovrum, såsom jag hade när jag var barn. Men nu är jag vuxen och båda stjärnorna ska hänga i vardagsrummet.

Den översta stjärnan är cirka 50 år.


Jag är mycket nöjd
med mina nya, svarta stakar också. Dessa ska placeras i de två mindre fönstren i köket. På nära håll ser de rätt plastiga ut, men på långt håll ser de ut som värsta exklusiva smidesstakarna.

Dessa stakar ska flankera gigantstjärnan i köket.


Och så lite mer jul!
Igår kväll messade vännen Rippe och berättade att hon har gjort kålrotslådor, bland annat en till mig. Jag kan komma förbi Rippes jobb och hämta! Vilka snälla vänner jag har som ser till att jag inte behöver svälta ihjäl! Jag mejlade förresten till Lena Hjärtegod igår också och tackade för lördagens mat. Så här svarade hon bland annat:

[…] blev mäkta imponerad över ert kaloriintag. Jag hade aldrig trott att ni skulle få i er så mycket. Själva åt vi av soppan och kycklingenbenen + att F. åt 1 dessert […]

Idag började dagen mindre bra och roligt. En titt i lokalblaskan avslöjade att ytterligare en före detta kollega har gått bort, ytterligare en av De Snällas Gäng. Ja, det finns/fanns ett sånt också hos min förra arbetsgivare, men det var ett synnerligen exklusivt gäng och dess medlemmar är/var få. Nu är de ännu färre.

Dagen idag tillbringar jag högst upp i huset, hos bästa institutionen. Jag sitter i tre möten under dan, samtidigt som jag ska försöka åstadkomma lite hands on-arbete också. Och så har jag frågat S om vi ska luncha, det var 100 år sen sist! Eftersom jag går utan kryckor är det betydligt lättare att både traska ner till matsalen och att bära brickan själv… Igår kväll hade jag ganska ont i hälen, men betänk då att jag hade gått ovanligt mycket under gårdagen och vartenda steg utan kryckor. Idag är hälen mindre ond. Jag är tacksam för varje uns av smärtminskning jag kan få! Nu väntar jag bara på att få bli av med mina aliens, men det verkar dessvärre dröja…


Livet är kort. Alldeles för kort för en del.

Read Full Post »

Varning för lite kissåbajshumor!!!

 

Jepp! Idag är det den första dagen på nya jobbet! Jag har haft fullt sjå att vänja mig vid limegrönt som är den genomgående färgen här. Accentfärgen, så att säga. Inte min favoritnyans, men faktum är att turkos är värre.

Jag fick lite sovmorgon i morse och behövde inte vara här förrän klockan nio. Blev mött av MB som varit vänlig nog att forsla hit min dator. Bara det att somliga hade snott min skärm och den tillhörande kabeladaptern. Det skapade en viss… irritation hos mig eftersom jag hade avtalat med fru Chef2 om att få behålla utrustningen. Efter en del muttrande och några telefonsamtal med en person som tydligen inte hade förstått direktiven lyckades MB få tag i en man med en passande kabel. Sitter därför med en sämre skärm, men den funkar och det är det viktigaste.

Hela förmiddagen gick åt till datorfixande samt att gå runt och hälsa på folk och bli presenterad. Det första namnprovet kring förmiddagsfikabordet klarade jag av, men sen blir det värre… Jag kände mig trots allt väldigt hemma här, mycket tack vare dessa kända figurer som rest hit från mitt sovrum, månntro?

Poo och Pee, Bajs och Kiss, finns även hemma på min säng. Och i mindre format hänger de från backspegeln i bilen också! 


En stund före lunch tog M över och gav mig lite introduktion.
För trots att jag har varit ”i företaget” i fem månader har jag inte fått veta allt. Skälet till det var ju att jag kom hit för att få kompetensutveckling i praktiken och som ”praktikant” behöver man inte veta allt.

Lunchen intog jag på områdets förnämliga thairestaurang i sällskap med Olof Palme. Åter på kontoret kollade jag av inkomna mejl samt mejlade lite kors och tvärs. Vi diskuterade telefon, sladdar, skrivare och diverse annat praktiskt och jag bokade in saker i den elektroniska kalendern. När M hade telefonerat klart skyndade hon sig att vidarekoppla telefonen och så fick jag en guidad tur i huset.

Huset är alldeles nybyggt och institutionen har inte ”bott” här mer än cirka ett halvår. Jag har ett kontor på femte och högsta våningen och har utsikt över… Friskis & Svettis… Hmm, hmm… Här är underbart ljust och öppet, men alla har kontor där man kan stänga en dörr om sig. Alla väggar och dörrar utåt de gemensamma utrymmena och korridorerna är av glas, så man får inte sitt och peta i näsan eller nåt och tro att ingen ser en. Här är lugnt och ändå folk i rörelse, vilket gör att jag tror att det ska gå alldeles utmärkt för mig att få skrivro. Ytterligare ett plus är fina och ergonomiska kontorsmöbler – jag har äntligen fått ett höj- och sänkbart skrivbord, vilket min rygg framför allt tackar för! Jag har en stark och bestämd känsla att jag ska trivas här. Mycket.

Jag har en bestämd känsla att jag ska trivas här. Alla får verkar vara hemma. 


Nu sitter jag och skriver ner mina allra första intryck.
Tankearbetet har jag redan påbörjat om hur jag ska angripa uppgiften. Den här första halva veckan blir det nog mest att försöka få till det praktiska, men som sagt, tankarna har redan börjat rulla kring hur jag ska göra min översyn och vad jag ska prioritera att producera rent praktiskt. Bredvid datorn har jag ett alldeles nytt kollegieblock och en statligt blå Ballografpenna som jag använder för att då och då kasta ner några frågor eller kom-ihåg. Ibland är det nämligen lättare att göra det för hand, tycker jag.

Även här verkar alla snälla och trevliga och sociala utan att vara påträngande. M har jag fattat tycke för alldeles genast – det är en sån där person som kan och vet allt om institutionen och som är jordnära. Dessutom svär M som en borstbindare, vilket förstärker intrycket av en person som det inte är några krumbukter med.

Nåt som det däremot tycks vara en del krumbukter med är den konstnärliga utsmyckningen av lokalerna. Här ett smakprov på en sådan… krumbukt. Och jag kan tala om att min hjärna gör krumbukter efter denna första dag på nya jobbet. Undras om jag kommer ihåg nånting i morgon..?

Krumbukter i husets konstnärliga utsmyckning. 

Read Full Post »