En liten tur ut i verkligheten idag. Fick se en Arbetsplats från insidan och det var inte igår! Just DEN arbetsplatsen hade jag inte sett, dessutom, så det var extra intressant.
Lustigt nog saknar jag att tillhöra ett arbetsgäng – trots allt… Att höra till nånstans. Nån annanstans än ”bara” i familjen. För hur det än är så kan inte säga att man INTE värderas utifrån BÅDE det yrke man har och sin familj (antal barn). Jag skojade lite idag och raljerade om Styvpappan och hans blogg. Han fick TVÅ bonusbarn, jag fick FYRA. Egna barn har jag nog aldrig velat ha, med bonusbarnen får jag mestadels det roliga och bra. Men inte alltid. Styvpappan har för övrigt två ganska små bonusbarn, jag fick ju tre tonåringar och en mindre variant. Men men, det finns de som säger:
Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.
Till protokollet vill jag emellertid ha tillfört att Annas barn är helt OK och de innebär inte alls några större bekymmer. Bara när de inte gör som jag säger… Som tur är går det fortfarande att hota med uteblivet lördagsgodis/fredagssnacks. Ibland.
Så här såg barnen ut för ett par år sen… Idag har en del av dem mindre hår, andra mer och somliga har vuxnare tänder.
I morse var det tio grader kallt. Jag insåg att det inte går att vänta med däckbytet till den kommande bilservicen den 29 november. Och när jag tankade på väg in till stan såg jag en liten verkstad bredvid som endast begärde 150 pix för däckbyte. Så efter mitt första besök i verkligheten, det på Arbetsplatsen, gasade jag hemåt. F’ällde baksätet, kånkade och bar och lastade in fyra vinterdäck i bilen och gasade till lilla verkstan. De servade Clark Kent* bums. Det känns väldigt skönt att han fick på vintertofflorna för idag pratar ”alla” om att det ska bli snökaos i morgon. En dam som också ville få däcken bytta berättade en läskig historia för mig om en granne till henne som krockat på grund av halkan. Bilen var i princip mos, grannen klarade sig med nån lättare nackskada… Nej, man ska INTE leka med döden. Man ska inte leka med döden när ANDRA kan drabbas – såväl medpassagerare som medtrafikanter.
Idag har jag alltså agerat ansvarstagande, om jag får säga det själv. Nu är ju frågan om jag kan leva upp till det Åtagande jag har från och med i morgon och till och med den 15 november… (Jag har ringt mamma och skrämt upp henne också, men hon var mest irriterad för att hon inte har kontakt med cyberspace…)
Ja jisses anoga, vad har jag gett mig in på? (Detta är INTE nån retorisk fråga, du får gärna lämna nån sorts svar i en kommentar!)
*Clark Kent = min darling Bilman
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 