Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘medtrafikanter’

Ett resande inlägg.


 

Grusväg

Resväg.

En kan likna livet vid en resa. Jag reser hela tiden. I mitt inre. Några längre yttre resor kan det emellertid inte bli tal om för min del. Det är därför jag är så otroligt beroende av min lille bilman Clark Kent. Ibland kan jag åka buss, ibland tåg. Men jag gör det ovilligt. Bilen gäller för korta, yttre resor. Då ser jag en hel del som händer på våra vägar. Ibland tar jag mig för min panna. Skriker i min kupé.

Det har skett så många olyckor på sista tiden, inte minst på sträckan mellan New Village och Förorten. I nio fall av tio är jag säker på att olyckorna har med mobiltelefoni att göra. Det inte bara rings bakom ratten, det messas och surfas också. Och då kan man ju inte hålla ögonen på vägen och medtrafikanter.

Häromdan läste jag på nätet att Mats Östman, han som är polisens trafikchef i region mitt, vill stoppa så kallade epa-traktorer. Det tycker jag är ett bra förslag, särskilt som dessa är lätta att trimma och förs fram av tonåringar som ibland tycks tro att de är odödliga. Alla andra är visst odödliga också, enligt en del. En olycka drabbar ju sällan bara den egna personen utan flera andra. Men nej. Ingen är ju odödlig. Bilar, inklusive epa-traktorer är hårda, människor är mjuka. Dessutom har epa-traktorerna inget existensberättigande generellt sett längre. De kommer från tiden efter andra världskriget när det behövdes jordbrukstraktorer för att modernisera jordbruket. Dagens epa-traktorer har inget med jordbruk att göra. I vårt län finns det 769 epa-traktorer som får köras av den som är 15 år och äldre och har mopedkörkort. Ett sånt körkort tar en över en helg. Ett körkort för bil tar många månader att ”få” och det krävs både flera teorilektioner och flera körlektioner. Sen skadar det inte heller om barn får trafikundervisning i skolan. För en parkeringsplats, till exempel, är inte nån lekplats lika lite som en gata. För övrigt kör jag bäst i hela världen. Enligt mig själv. Och jag kör aldrig – och har aldrig gjort! – med alkohol i kroppen.

Resväska med glas och flaskor 3 500 kr Mjödstugan Gamla Uppsala

Ingen alkohol vid ratten! Den här resväskan är dock antik och observerades vid Mjödstugan i Gamla Uppsala för ett tag sen. Pris: 3 500 kronor.


Den inre resan… 
Jag vill helst inte tänka på den. Inte formulera ord om den heller. Glädjen är borta från skrivandet. Ändå fortsätter jag, som driven av demoner, tycker somliga. Det skiter jag i. Jag gör det jag måste. En andra del, en fortsättning, i annan riktning, på den första, på berättelsen om det som hände, börjar formulera sig i huvudet trots allt, men att få ner den när jag inte ens vill tänka på den… Ja, ekvationen blir omöjlig. Och bloggen, som har varit ett andningshål och nästan ett rent nöje, har blivit nåt kvävande och en ren belastning. Men jag har lovat mig själv att driva den till målet, slutet. Nio procent kvar av utrymmet. Se Skoga och sedan…

Sista orden i en författares sista bok

De allra sista orden i en författares allra sista verk.


För övrigt blir det inget besök på nåt boksläpp
i kväll. Det känns inte… bra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan bestämt hävdar att det inte finns några medtrafikanter.


I morse var det som förgjort i trafiken!
Jag var sen. Vad händer då? Alla medtrafikanter transformeras till mottrafikanter! Det finns inte en enda som är nånting med ”med”. Bara ”mot”. Det började redan hemmavid när jag sprang (nåja…) till garaget. NÅN hade då gjort en livsfarlig felkparkering på en av gångbanorna…

Leksakssopbil
Livsfarlig felparkering! 


Nej, att barn varken är rädda för eller om
gamla tanter, det vet jag, men de kanske ändå borde uppmuntras att vara rädda om sina saker. Den här bilen kunde lätt ha blivit krossad under Tofflans tunga fot… Lätt…

Just när jag sen körde ut från garaget kom en jävla låååång bil med skylift inrullandes på parkeringen. Jag måtte ha sett grym ut, för den snälla chauffören backade in på ena sidan så att jag kunde smita förbi.

Därpå svängde jag höger-höger för att ta mig ut till gamla E4:an. Där var det en lååång radda bilar, ledda av en bil som blinkade orange. Snyggt ljus, men inte på morgonen när man har bråttom! För det var en följebil till ett annat lååångt fordon… Det gick i 30… Före mig var det fyra vanliga personbilar, efter mig växte raddan. Strax före stora vägen svängde såväl följebil som lååångt fordon vänster och vi kunde köra förbi.

Sen var det hyfsat flyt ett tag på 70-vägen. Bara nån blå VW som gjorde en märklig omkörning. Till och med på Kögatan, jag menar Stålgatan, flöt trafiken rätt OK. Det var först när jag svängde ut på Kungsängsleden som folk för miljonte gången bevisade att de inte kan grunderna i filkörning. Som att använda blinkers innan man byter fil, till exempel… Efteråt är det ju rätt meningslöst.

Vid det här laget kokade mitt blod. Blodtrycket var säkert uppe i minst 300 och hjärtinfarkten nära. Så när en TRAKTORJÄVEL försökte svänga ut precis framför mig på Dag Hammarskjölds väg trampade jag gasen i botten så han fick tvärnita. Nån måtta får det vara

Jag anlände till arbetet tre minuter före arbetsdagens starttid…

Hur var din morgon i trafiken??? Skriv gärna en rad och berätta medan jag blir intervjuad för ett jobb! (Jaa, detta inlägg är tidsinställt.)


Livet är kort.

Read Full Post »

En liten tur ut i verkligheten idag. Fick se en Arbetsplats från insidan och det var inte igår! Just DEN arbetsplatsen hade jag inte sett, dessutom, så det var extra intressant.

Lustigt nog saknar jag att tillhöra ett arbetsgäng – trots allt… Att höra till nånstans. Nån annanstans än ”bara” i familjen. För hur det än är så kan inte säga att man INTE värderas utifrån BÅDE det yrke man har och sin familj (antal barn). Jag skojade lite idag och raljerade om Styvpappan och hans blogg. Han fick TVÅ bonusbarn, jag fick FYRA. Egna barn har jag nog aldrig velat ha, med bonusbarnen får jag mestadels det roliga och bra. Men inte alltid. Styvpappan har för övrigt två ganska små bonusbarn, jag fick ju tre tonåringar och en mindre variant. Men men, det finns de som säger:

Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.

Till protokollet vill jag emellertid ha tillfört att Annas barn är helt OK och de innebär inte alls några större bekymmer. Bara när de inte gör som jag säger… Som tur är går det fortfarande att hota med uteblivet lördagsgodis/fredagssnacks. Ibland.


Så här såg barnen ut för ett par år sen… Idag har en del av dem mindre hår, andra mer och somliga har vuxnare tänder.

                                                                                                                                                             I morse var det tio grader kallt. Jag insåg att det inte går att vänta med däckbytet till den kommande bilservicen den 29 november. Och när jag tankade på väg in till stan såg jag en liten verkstad bredvid som endast begärde 150 pix för däckbyte. Så efter mitt första besök i verkligheten, det på Arbetsplatsen, gasade jag hemåt. F’ällde baksätet, kånkade och bar och lastade in fyra vinterdäck i bilen och gasade till lilla verkstan. De servade Clark Kent* bums. Det känns väldigt skönt att han fick på vintertofflorna för idag pratar ”alla” om att det ska bli snökaos i morgon. En dam som också ville få däcken bytta berättade en läskig historia för mig om en granne till henne som krockat på grund av halkan. Bilen var i princip mos, grannen klarade sig med nån lättare nackskada… Nej, man ska INTE leka med döden. Man ska inte leka med döden när ANDRA kan drabbas – såväl medpassagerare som medtrafikanter.

Idag har jag alltså agerat ansvarstagande, om jag får säga det själv. Nu är ju frågan om jag kan leva upp till det Åtagande jag har från och med i morgon och till och med den 15 november… (Jag har ringt mamma och skrämt upp henne också, men hon var mest irriterad för att hon inte har kontakt med cyberspace…)

Ja jisses anoga, vad har jag gett mig in på? (Detta är INTE nån retorisk fråga, du får gärna lämna nån sorts svar i en kommentar!)

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min darling Bilman

Read Full Post »

Antalet dödsfall i trafiken i Sverige är rekordlågt. Men inte i Uppsala. Bara den senaste månaden har trafiken skördat fyra dödsoffer, enligt en artikel i dagens lokalblaska. Totalt i år har elva människor dött i trafikolyckor. Och ärligt talat är jag inte förvånad.

Jag är ju ute och kör med Clark Kent* så gott som varje dag. Förr i tiden hade jag och ett av mina x ett internt skämt om att Volvoägare inte har blinkers på sina bilar. Idag är skämtet förlegat – och x:et ett x – och det verkar som om i princip DE FLESTA inte har blinkers på sin bil. Bara det… Jag menar, i vissa lägen är det ju livsfarligt att inte känna till att bilen bredvid tänker svänga in mitt framför nosen på din bil.


Clark Kent får vara hemma och vila idag.

                                                                                                                                                           Ofta noterar jag också att de bilägare som HAR blinkers på sina bilar vanligen tvärbromsar först, påbörjar svängen och SEN blinkar. Hur smart är det???

Zebralagen, som innebär att vi bilister ska stanna vid övergångsställen FÖR FOTGÄNGARE (cyklister grensle över cykel som cyklar över övergångsställe är inte fotgängare), är nog bra, men övergångsställena är allt annat än säkra. Flera av dödsolyckorna i statistiken skedde just vid övergångsställen och det säger väl också en hel del om att man kanske måste komma på nån lösning på problemet. För om man som fotgängare använder ett övergångsställe borde man känna sig säker och inte hotad till livet. Jag skulle emellertid aldrig, som en del självmordskandidater, bara gå rakt ut i gatan på ett övergångsställe utan att se mig om. Jag menar, jag har ju inte nio liv och bilar är hårda medan min fetto-kropp är rätt mjuk. Vem skadar sig mest, liksom, om olyckan är framme? Så nog tycker jag att fotgängare också har ett visst ansvar.

Och bilbälten, de ska förstås vara när man kör bil. De ska inte liksom krängas på i farten. Bara det i sig är ju livsfarligt.

Mobilpratande bilförare är också en stor och farlig grupp. Jag kan ofta se att det är en mobilpratare som kör bilen framför mig eftersom den förs fram på ett vingligt sätt, okoncentrerat och med stora fartskillnader. Varför varför VARFÖR inte använda blåtand eller headset, det senare följer ju ofta med en ny mobil??? På så vis kan man ha båda händerna på ratten, vilket alltid är något.

Personligen blinkar jag ALLTID när jag svänger, även om jag befinner mig ensam på vägarna. Jag stannar FÖR DET MESTA för fotgängare vid övergångsställen, men ibland missar jag. Vad beror det på? Tja, det ÄR svårt att vara 100 procent uppmärksam HELA TIDEN. Jag gör mitt bästa, men en gång på 100 missar jag att stanna. Bältet är på hela tiden. Annars larmar Clark Kent genom en ilsken signal. Det gäller förare och passagerare i framsätet. Baksätespassagerarna får jag hålla koll på själv. Och så mobilen… Jag använder alltid blåtand. Då slipper jag också sladdar som kan trassla in sig i bältet och på andra sätt ta bort uppmärksamheten från min körning.

Med detta vill jag inte låta påskina att jag är nån ängel i trafiken. Fästmön säger att jag tvärtom är rätt arg och själv kategoriserar jag mig nästan som en 😈 bakom ratten. Men det handlar om att jag blir rädd, oftast. Rädd när mina medtrafikanter gör livsfarliga saker. Då spelar det ju ingen roll hur försiktig jag är.


Möjligen är jag fet som en liten kerub, men jag är inte nån ängel i trafiken…

                                                                                                                                              Vänsterpartiet i Uppsala kommun vill ta bort all trafik från Kungsgatan, en mycket trafikerad gata som går rakt genom stan. Men inte av trafiksäkerhetsskäl utan av miljöskäl… Nåja, miljön är ju också viktig. Sen funderar jag vart alla bilar tar vägen som MÅSTE in i stan. Kan de inte fara fram på stora Kungsgatan med alla sina bevakade övergångsställen, dessutom, så hittar de väl andra vägar. Mindre vägar genom stan. Är det bättre det?

Nej, vet du, idag tror jag att Anna och jag håller oss hemma. Vågar inte 17 ge sig ut och kanske bli en siffra i den dystra statistiken. En statistik som våra lokala kommunpolitiker tycks blunda för. DET gör mig också rädd.

                                                                                                                                                          PS Ett annat skäl till att vi stannar inne idag är för övrigt att det p*ssregnar och jag behöver städa i min lilla verklighet.

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »